Alexander Jansson, Matilda Lindberg & Sepandarmaz Mashreghi
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet
Det är med nyvunna kunskaper, flera nya kontakter och många vaniljhjärtan senare som vi doktorandkollegor summerar två dagar på Nordisk idrottsvetenskaplig konferens i Halmstad. Inledningsvis kan vi konstatera att arrangörernas ambition – att ett tvärvetenskapligt perspektiv skulle berika konferensen – uppfylldes. I alla fall upplevde vi det så! Konferensen var ett samarbete mellan högskolan i Halmstad, SVEBI (Svensk förening för beteende- och samhällsvetenskaplig idrottsforskning), SIPF (Svensk idrottspsykologisk förening) och SNAFA (Svenskt nätverk för anpassad fysisk aktivitet). Temat för konferensen var idrotten i spänningsfältet mellan hälsa och ohälsa. I synnerhet var det 3 utgångspunkter som låg till grund för konferensen.
- Yngres och äldres hälsa
- Hälsa hos personer med särskilda behov
- Hur idrott kan ge nya möjligheter och leda till förändring
Innan vi nu summerar våra tankar kring föreläsningar, symposia, presentationer och andra aktiviteter som genomfördes vill vi passa på att tacka samtliga arrangörer, studenter och alla andra som bidragit – tack! Vi vill även passa på att tacka ytterligare en person och dessutom redan nu påminna om nästa års konferens.
Ann-Christin ”Lollo” Sollerhed (Högskolan Kristianstad) har varit ordförande för SVEBI (Svensk förening för beteende- och samhällsvetenskaplig idrottsforskning) under 6 år. Under dessa år har SVEBI-konferensen arrangerats av styrelsen och andra aktörer på 6 olika platser runt om i Sverige (Karlstads universitet, Umeå universitet, GIH i Stockholm, Högskolan Kristianstad, Linnéuniversitetet i Växjö, samt Örebro universitet). Med anledning av att hon har beslutat att avgå som ordförande – och lämna över stafettpinnen – så vill vi även passa på att tacka Lollo!
Nästa års konferens genomförs på Högskolan Dalarna, campus Falun den 21 november 2018, så – save the date! Mer information finns att hitta under länken http://www.du.se/SVEBI-2018.
Efter att Urban Johnson och Krister Hertting (båda från högskolan Halmstad) hade presenterat konferensen fick den förste huvudtalaren ordet. Professor Paul Wylleman (Vrije Universiteit Brussel) talade om hur elitaktivas hälsa kan främjas och stödjas.
Är elitidrott hälsosamt? Ja alltså, det beror på vem, hur och när du frågar – och vad som avses med hälsa. Samtidigt som elitaktiva kan dras med fysiska skador från sin elitaktiva tid så beskriver de själva att de inte skulle vilja ha det ogjort – det var så att säga, värt det. Svaret på frågan om huruvida elitidrott är hälsosamt, kommer vi att låta vara obesvarad. Men oavsett när brytpunkten mellan hälsa och ohälsa inträffar, så finns det många åtgärder som bör genomföras för att främja hälsa bland elitaktiva. En av de saker som Paul Wylleman fokuserade på handlade om samordning mellan olika interpersonella resurser för elitaktiva. Det är inte ovanligt att stödet kring de elitaktiva består av flera olika personer/kompetenser – exempelvis en fysioterapeut, en läkare, en mental rådgivare eller idrottspsykolog osv. Utifrån Wyllemans presentation så stod det klart att det finns mycket att vinna på att samordna resurserna och således också att betrakta elitidrottarnas situation utifrån en mer holistisk utgångspunkt. Det vill säga att arbeta med hela idrottaren och dennes situation. Wyllemans föreläsning bestod av såväl en redogörelse av prevalensen/förekomsten av de vanligaste mentala symtomen bland elitidrottare, åtgärder för att motverka ohälsa, samt åtgärder för att främja hälsa; och detta varvades med personliga erfarenheter och berättelser från hans yrkesverksamma tid
I ett symposium genomförde Suzanne Lundvall en presentation av den senaste datainsamlingen från det longitudinella Skola – Idrott – Hälsa (SIH) projektet. Datainsamlingen som omfattade drygt 1200 elever skedde i form av enkäter där eleverna fick besvara frågor, bland annat om idrottsdeltagande på fritiden och frågor om skolämnet idrott och hälsa. Flera intressanta resultat presenterades bland annat att det skett en polarisering mellan de som rör sig mest och minst och att det finns resultat som tyder på att det skett en förändring i elevers inställning avseende vad de lär sig i ämnet idrott och hälsa. För den intresserade läsaren så finns det mer information att finna GIH:s projektpresentation.
Den andre huvudtalaren, professor Yeshayahu “Shayke” Hutzler (Wingate Institute, Israel), bjöd åhörarna på en interaktiv upplevelse där vi fick besvara ett frågeformulär, före och efter hans föreläsning. Enkäten handlade om hur trygg/förtrogen man upplevde sig vara att leda aktiviteter där deltagarna hade nedsatt syn eller hörsel. Frågeformuläret som auditoriet besvarade var samma som Hutzler hade använt i sina studier. I de studierna var det dock lärare i idrott och hälsa som besvarade frågeformulären. Delar av formuläret finns publicerat i artikeln ”Creation and Validation of the Self-Efficacy Instrument for Physical Education Teacher Education Majors Toward Inclusion” (2013). I artikeln konstruerar och validerar Hutzler och kollegor formuläret Situation Specific Self-Efficacy Instrument for PE teacher education (SSSI-PETE). Resultatet som presenterades under föreläsningen tyder på att lärarna (i studien) inte känner sig trygga/förtrogna med att arbeta med elever med funktionsnedsättningar. För den intresserade läsaren vill vi tipsa om ytterligare en studie vid namn ”Forty years later, a systematic literature review on inclusion in physical education (1975–2015): A teacher perspective” (2016). Under föreläsningen och med bakgrund i de ovan nämnda artiklarna framkommer en ganska dyster bild. Skolämnet idrott och hälsa har, precis som för 40 år sedan, stora utmaningar som handlar om att kunna inkludera alla elever i undervisningen.
Huvudtalare nummer tre, førsteamanuensis Solfrid Bratland-Sanda (Høgskolen i Sørøst-Norge) höll en intressant föreläsning om fysisk aktivitet, motion och ätstörningar. Bratland-Sanda redogjorde inledningsvis för definitioner av olika ätstörningar, prevalens och särskilt utsatta grupper. En av dessa grupper har enligt Bratland-Sandas studier visat sig vara träningsinstruktörer, särskilt kvinnor. Mer måste göras för att stötta personer med olika typer av ätstörningar och störda ät- och träningsbeteenden. Personer som arbetar med fysisk aktivitet, instruktörer, coacher och lärare i idrott och hälsa har en viktig uppgift att vara uppmärksamma och stötta personer med ätstörningar. Det blev därför ”Take home message #1” (se bild). För att stärka de olika yrkesgruppernas kompetens kring ätstörningar bör det ingå i utbildningen och dessutom bör dessa grupper erbjudas fortutbildning om ämnet. För den intresserade läsaren går det att läsa mer om projektet på NIH:s pojektsida. Vidare beskrevs och diskuterades brytpunkten mellan hälsa och ohälsa – när blir träning ohälsosam? På en sådan komplex fråga finns inga enkla svar, men utifrån ett citat från föreläsningen presenterades ett exempel som lyder ”when you are planning your whole life around training… exercise is pathological when it stops you from doing the things you enjoy” (citat från föreläsning). För den intresserade läsaren vill vi än en gång tipsa om ett intressant projekt från universitetet i Loughborough vid namn ”Loughborough eating disorders activity programme” (LEAP).
Susanna Hedenborg (Malmö universitet) genomförde en spännande och intressant presentation med utgångspunkt i rapporten En ridsport för alla: En rapport om ridsport och integration i samarbete med Malmö högskola. Rapporten skrevs på uppdrag av Svenska Ridsportförbundet och är författad av Susanna Hedenborg och Anna Maria Hellborg. Samtidigt som idrotten har fått en ny uppgift – att arbeta med integration – så finns det samtidigt en mängd selekterande mekanismer inom idrottsrörelsen i stort, och även inom ridsporten. Trots den stora uppgiften, att arbeta med integration, så tilldelades föreningar som sökte finansiellt stöd i genomsnitt drygt 20 000 kronor vardera. Vilken typ av (integrations) arbete förväntar sig beslutande Riksidrottsförbundet (RF) utifrån den summan pengar?
Trots att den typen av frågor inte undersöktes i rapporten, så är det intressant, och det för tankarna till det gamla uttrycket att koka soppa på en spik. Notera att det dessutom är högst oklart vad soppan, det vill säga integrationen faktiskt innebär. Syftet med undersökningen/rapporten var att öka kunskapen om hur föreningar arbetat med projekt inriktade på integration. Fler kategorier presenterades, såväl styrkor (t.ex. möten mellan grupper), svagheter (t.ex. för få anställda), möjligheter (t.ex. medial uppmärksamhet), som slutligen hot (t.ex. rasism).
Ann-Christin Sollerhed, (Högskolan Kristianstad) och Jan-Eric Ekberg (Malmö universitet) presenterade spännande resultat från en pilotstudie som genomförts på studenter som studerade till förskollärare. Studien syftade till att fördjupa kunskapen om förutsättningar för barns fysiska aktivitet och motoriska träning i förskolan. I pilotstudien fanns flera intressanta resultat, exempelvis att knappt hälften (49%) medvetet arbetade med att främja motorisk förmåga – vilket också innebär att drygt hälften (51%) inte gör det. Dessutom, signifikant fler som upplevde sig kompetenta att leda arbetet med motoriska färdigheter rapporterade att utbildningen gett dem kunskaper om just detta – jämfört med studenter som inte upplevde att utbildningen gett dem sådana kunskaper och färdigheter. Vidare fördes intressanta diskussioner – utifrån att endast cirka 50 % av studenterna i pilotstudien upplevde att utbildningen hade gett dem redskapen att arbeta med barns motoriska utveckling.
Carolina Lunde (Göteborgs universitet) genomförde ett spännande symposium med titel ”Idrott och träning – Bra eller dåligt för kroppsuppfattning?”. Utifrån forskningsprojektet TJEJ:ISKT (Tjejers idrottande, självbild, kroppsuppfattning och träning) så diskuterades träning och kroppsuppfattning. Det presenterades flera goda exempel där träning kan fungera som en skyddande faktor för kroppsuppfattning (bl.a. förbättrat självförtroende, tilltro till fysiska förmågor och en idrottsidentitet). Men det finns också tillfällen där träningen och det sociala klimatet och motivet med träningen kan bidra till en mer negativ kroppsuppfattning. Begreppet utseendekultur inrymmer bland annat värdering(en) av kroppen utifrån en normativ uppfattning. Den intresserade kan läsa mer i Projekt perfekt: om utseendekultur och kroppsuppfattning. Denna utseendekulltur är påfallande tydlig även i yngre åldrar (se bild nedan).
Ingegerd Ericsson (Malmö universitet) presenterade projektet Motorisk Utveckling som Grund för Inlärning (MUGI). Det longitudinella projektet har fått stort genomslag, såväl nationellt som internationellt och resultatet tål att upprepas – om och om igen. Bunkefloprojektet visade att motoriska färdigheter förbättrades bland eleverna i studien, akademiska resultat förbättrades och antalet elever som uppnådde kraven för gymnasieskolan förbättrades. Nu är frågan; varför genomförs inte idrott och hälsa varje skoldag? 100 timmar i all ära – men det är långt ifrån fysisk aktivitet varje dag. Läs gärna Ingegerds insändare på www.idrottsforum.org, ”Öppet brev till Sveriges utbildningsminister Gustav Fridolin från Ingegerd Ericsson”.
Konferensen innehöll en mångfald av olika föredrag och föreläsningar. Ett av dessa föredrag gavs av Karin Weman Josefsson (Högskolan Halmstad) som presenterade Projekt elcyklist – ett motivationsperspektiv. Projektet grundar sig i att en grupp invånare i Halmstad kommun får låna en elcykel (och sedan också köpa denna till ett reducerat pris). I det pågående projektet studeras motivationsfaktorer till att använda elcykel – under presentationen framkom flertalet positiva effekter så som att cyklingen gav mer energi/ork, att elcykel upplevdes som enklare jämfört med konventionell cykel, samt minskade drivmedelskostnader. Att cykla exempelvis 30 minuter till arbete/skola på morgonen med konventionell cykel upplevs bland många som ett hinder – bil eller buss ligger närmare till hands. Att använda elcykel däremot, det kan upplevas som någonting mitt emellan konventionell cykel och motorfordon. De nackdelar som användare trots allt kan uppleva med elcykel, jämfört med motorfordon (t.ex. väder/vind och minskad bekvämlighet) kanske ändå uppfattades som mindre påfallande jämfört med konventionell cykel.
Under onsdagen och torsdagen genomfördes också presentationer av affischer (posters). Från institutionen idrottsvetenskap på Malmö universitet var vi 4 personer som bidrog med var sin poster. Tillfället erbjöd en chans att presentera och diskutera sin egen idé. Dessutom var det ett givande tillfälle eftersom vi fick möjlighet att okulärt inspektera andras posters och höra om andras projekt. Dessvärre konkurrerade posterpresentationerna med både fikapaus och en gymnastikuppvisning så en förhoppning inför kommande konferenser är att varje programpunkt får sin tid. Den intresserade läsaren kan nedan se de posters som vi presenterade.
I Högskolehallen bjöds på tre intressanta föreläsningar i workshopform där vi deltagare fick möjlighet att delta. De leddes av Ulla Thorstensson, Sara Hagestam, Peter Pettersson, Birgit Flygstrup, Jette Selmer och Tine Soulié samt Peter Malmborg och handlade om hur aktiviteter kan utformas på ett inkluderande sätt där vi oberoende av funktionsvariation kan delta. Det var mycket uppskattat med fysiskt aktiva inslag under konferensen, och särskilt rolig var workshopen där Julia Johansson och Alexander Sjöberg från landslaget i rullstolshandboll delade med sig av sina kunskaper och instruerade oss i teknikbana, skott och en fartfylld stafett.
Professor Francesco Botrè (Sapienza, Università di Roma) var den fjärde och sista huvudtalaren, och han avslutade konferensen. Botrè har en bakgrund som kemist och arbetar bland annat för World Anti-Doping Agency (WADA). Utifrån en kronologisk presentation, med nedslag i nutid, fick auditoriet förmånen att lyssna på en intressant och lustfylld föreläsning om doping från antika Grekland fram till idag. Åhörarna fick även en inblick i de rigorösa krav som ställs på de 27 ackrediterade laboratorier som finns runt om i världen – ett av dessa finns för övrigt i svenska Huddinge. Den intresserade hittar mer information här.
En inspirerande föreläsning är svår att återge – det är däremot möjligt att summera några av Botrès erfarenheter från hans arbete i WADA. Arbetet mot doping kan jämföras med seriefiguren Daredevil (en superhjälte som är blind men har andra förstärkta sinnen). Doping är svår att upptäcka/se, det krävs istället sensitiva mätinstrument för att upptäcka små förändringar i fysiologiska markörer hos elitidrottare. Enligt Botrè är mätinstrumenten aldrig tillräckligt bra, men däremot så välutvecklade att de på ett säkert sätt kan upptäcka de drygt 500 substanser som finns på WADA:s dopinglista idag. Under 1960-talet uppgick antalet förbjudna substanser till enbart 10 stycken. Trots mätinstrumentens sensibilitet och ett ökat antal tester av elitaktiva så är förbud inte lösningen (med stort L) för att minska doping bland elitaktiva. Elitaktiva som använder dopingpreparat är medvetna om att även små mängder av en substans kan ge effekt – och genom att använda små mängder är risken att åka fast i vissa fall lägre. Kanske någon gång i framtiden går det att upptäcka all typ av fusk. Men inte idag, och fram till den dagen måste vi kunna hålla (minst) två tankar i huvudet samtidigt. Att ständigt förbättra mätmetoder, antal tester och effektivare regelverk är viktiga åtgärder. Men samtidigt måste arbetet mot doping starta långt tidigare – bland barn och unga. Tendensen av att vilja, påverkas eller tvingas till att fuska för att nå framgångar i idrottssammanhang grundläggs tidigt bland barn och unga. För att stävja användningen av dopingpreparat bland vuxna elitaktiva är det bland barn och ungdomar som mer resurser måste tillföras
Francesco Botrè är som sagt från Rom. Bilden nedan (från filmen Gladiator, med Russell Crowe i en av huvudrollerna) symboliserar enligt Botre mer än bara bilden av Rom. Den följdes av en historia om hur gladiatorerna (enligt sägen) åt tjurtestiklar (katt-, hund- och hästtestiklar var kanske inte lika potenta, menade Botre) kvällen före gladiatorspelen – allt för att kunna prestera! Det var tydligen, enlig dem själva – värt det.
Väl mött på Högskolan Dalarna, campus Falun den 21 november 2018.
Copyright © Alexander Jansson, Matilda Lindberg & Sepandarmaz Mashreghi 2018
