Pelle Blohm – ett liv inom och utanför fotbollen

Jesper Fundberg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

När jag läst klart boken med Pelle Blohms egna tankar kring uppväxten på Markbacken i Örebro, karriären som tagit honom mellan olika nationella och internationella klubbar och hans reflektioner kring tankar, tvivel och identitet, infinner sig många olika bilder. Det är en blandning av igenkänning – vi är födda och uppvuxna i både en rumslig och tidslig närhet – och en inblick i en värld jag aldrig sett, erfarit eller förstått. Pelle Blohm är, som han uttrycker det, arbetarhästen, som slet på mittfältet och stod upp när andra föll. Utan idrottsligt kapital, ingen eller få i släkten hade idrottat eller visat något större intresse för idrott och med ständigt tvivel på sin egen förmåga så livnärde han sig som fotbollsspelare i Sverige, Norge och en period även i Kina. Boken sträcker sig tidsmässigt fram till idag då Blohm nyligen lämnat livet som expertkommentator av fotboll – en lagom (?) avrundning av fotbollslivet och in i en ny fas av skrivande och reflekterande över liv, samhälle och utveckling.

Boken har två delar. I den första berättar Blohm, linjärt, om livet, karriären som fotbollsspelare och expertkommentator och till sist krönikör. I den andra delen blandas återblickar tematiskt med reflektioner utifrån tankar och känslor. Ungefär: Vad vad det som egentligen hände? Och vad kände jag då?

Det är ingen vacker berättelse om livet som fotbollsspelare som visas upp, om nu någon trodde det på den vackra sagan om livet som fotbollsspelare. Militärisk disciplin, mobbing och utfrysning blandas givetvis också med gemenskap, och viss glädje – om än det senare upplevs som oerhört tillfälligt och därmed bitvis meningslös. Jag försöker värja mig från ord som autentisk (som jag tycker är problematiskt), men finner inget bättre för att beskriva språket och berättelserna. Det är en vanlig kille, en vanlig fotbollsspelare som beskriver vad han ser, gör och känner. Visst har jag kanske läst mer poetiska skildringar och mer djuplodande analyser i andra sammanhang – men jag tycker väldigt mycket om Blohms ibland rumphuggna meningar, blandningen av ”rakt på” och poetiska metaforer. Dock begriper jag inte upplägget med de korta kapitlen på slutet. Oavsett, meningarna sätter sig i min kropp och fastnar där. Boken innehåller dessutom många bilder, mest fotografier som både påminner om hur mycket som förändras över tid och hur skildringar av fotbollsvardag har ett återkommande och tidlösts mönster: lagbilden, festbilden, tidningsreportaget med braskande rubriker, och så vidare. Pelle Blohms fotbollsvärldar är inte särskilt lockande – ändå lockade det honom och han stannade kvar tills han blev 33 år. Det är en värld för de hårdhudade, där tränare kan bete sig lite som de vill, en värld där den som hyllar dig idag kan vända dig ryggen imorgon. En värld fylld av män. Och där fanns en orolig, känslig kille som undrade vad som skulle ske imorgon. Blohm står när de andra faller. Jag kommer tillbaka till det.

Pelle Blohm är spelaren som en viss publik älskar. Den som offrar sig för laget, den som står upp och ger och tar mycket stryk. Det är spelaren som sällan briljerar men då och då slår till med ett makalöst mål, skön dribbling eller briljant passning. Från Trängens IP, till Eyravallen, Idrottsparken i Norrköping, 50 000 på läktarna i Dalian (Kina), Stavanger och Ruddalen i Göteborg, GAIS – benbrott. Slut. Han möter fina lagkamrater och ledare och funderar vart de tog vägen – och han möter en mängd ledare/tränare som aldrig borde haft den positionen. Svensk fotboll tycks vimla av manliga ledare som gjort allt för att bryta ner snarare än att bygga upp spelare och människor, detta har ju skildrat förr av många fler. Jag tänker till exempel på Martin Bengtsson, även han från Örebro för övrigt. För spelare är just människor, det visar med all tydlighet Blohm i sina reflektioner kring hur han mår, hur han tvivlar, tvekar, söker, längtar och känner efter. Ett tema som återkommer ofta i boken är längtan efter bekräftelse och vad som händer när den inte kommer. Som spelare upplever Pelle Blohm sig som kuvad, instängd och styrd av andra. Han längtar ut, bort och vidare. Hans bildningskomplex gör att han tvekar att ta hjälp med att få distans och perspektiv på tillvaron via kultur – musik, böcker – och nära samtal. Men när kultur så småningom får en given plats i hans liv finns ingen återvändo – och fotbollen får betala priset. Han längtar inte längre efter bollen, Pelle längtar efter boken. Eller som han uttrycker det: ”Har man ingenting annat så är tystnaden bakom den flyktiga och ytterst kortvariga orgasmen på planen en snedtripp som leder rakt in i bitterhet.” En mer svidande kritik av fotbollskulturen är svår att hitta – den blir stark när den kommer från någon som offrat sig helhjärtat för laget, föreningen och spelet.

Pelle Blohms bok om hans liv och reflektioner om karriär, livet runtomkring innehåller mycket sorg. Ett slags betraktelse över en vanlig maskulinitet måhända? Avsaknaden av nära samtal med andra män, alkohol och jakt på brudar, fotboll som mekanisk och tillfällig gemenskap och ständigt behöva bevisa hårdhet. Och sedan då? Sorgen över att inte känna sig hemma, våga berätta hur det känns (innerst inne) – ”en sorts livslång existentiell identitetsjakt”, som han beskriver det. Blohm står när de andra faller. Ja, på plan var det väl så, enligt hans berättelser. Men utanför? Var det inte där Blohm ständig föll – och var det inte just det som gjorde honom till den han är idag? En man som tackat för föreställningen och med högburet huvud kan säga: ”Det är lugnt. Jag är inte beroende av er (fotbollscirkusen) längre. Lycka till!” Kvar i mig stannar denna sista mening. En man som tills slut vågade säga Adjö, till både fotbollen, machokulturen och andras önskningar. Jag vill skicka ett exemplar av Blohms bok till alla tränare i Allsvenskan, alla ungdomstränare av pojkar, till alla blivande ungdomsproffs, till ordförande och till generalsekreteraren i Svenska fotbollförbundet med en hälsning om God jul och undran: Hur ska ni göra imorgon?

Copyright © Jesper Fundberg 2018