Konferensrapport SVEBI 2019 – (idrotts)tendenser i tiden

Lovisa Broms, Aurélien Daudi & Johan Högman
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

Den 21–22 november 2019 samlades forskare från hela Sverige på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm för den årliga SVEBI-konferensen. Efter två dagar fyllda av intressanta presentationer, händer röda av entusiastiskt applåderande och sinnen överfulla av spännande tankar och idéer, följer nu här en sammanfattande redogörelse av konferensdagarna från tre deltagande doktorander.

Det övergripande temat för 2019 års SVEBI konferens var idrottstendenser i tiden och vi har i denna rapport valt att dela upp temat i följande tre delar:

1. 1. Ultra(idrotts)tendenser i tiden: ny teknik, sociala medier och Generation Z
   2. Pedagogiska utmaningar i tiden: Idrott, fysisk aktivitet och hälsa
   3. Elitidrottstendenser i tiden: Coaching, prestation och talang

Under varje rubrik presenterar vi keynotes samt parallella sessioner som, på något vis, berörde de olika ämnena.

Ultra(idrotts)tendenser i tiden: ny teknik, sociala medier och Generation X

SVEBI-konferensen inleddes med en mycket intressant keynote tillika vetenskaplig nutidsspaning, av Simon Beames (Norges idrettshøgskole) med rubriken ”Educating Generation Z”. Precis som rubriken avslöjar handlade föredraget om utmaningen i att anpassa utbildning utifrån dagens ungdom, även kallad Generation Z. Enligt Beames finns det ett stort behov av mer forskning inom området, eftersom; forskning om Generation Z idag mest speglar en amerikansk kontext, att en majoritet av studierna är utförd av marknadsföringsföretag, samt att det ännu finns mycket lite forskning om dagens ungdomsgeneration i relation till lärande och utbildning.

Vi lever idag i ett samhälle omgärdat av ett konstant informationsflöde styrt av teknik som utvecklas i en mycket rask takt. Den konstanta utvecklingen av ny teknik har å ena sidan lett till att många människor känner att de förlorar kontrollen över sina egna liv och därmed utvecklar rädslor för det okända. Rädslan för det okända kan, enligt Beames resonemang, baserat på teorin om risksamhällen (Giddens, 1991; Beck, 1992), leda till en utveckling av beteenden styrda av riskminimering och en rädsla för utveckling. Å andra sidan har dagens samhälle format en fascinerande generation unga människor som är experter på att kasta sig ut i teknikens okända värld. Samtidigt kan Generation Z kännetecknas av följande fem aspekter: oro för framtiden, nätverkande, minskat fysiskt och psykiskt välmående, förändrade studie- och arbetsmönster, samt förändrade sociala mönster.

Frågan är, hur balanserar vi ungdomarnas potential och styrkor med de utmaningar som tornar upp sig? Vad är vårt arbete som forskare och lärare i allt detta? Jo, Beames menar att utbildningsinstansernas uppgift är att se till att rusta ungdomar med verktyg som hjälper dem att utvecklas och göra bra saker i en konstant föränderlig värld. Avslutningsvis uppmanar Beames till mer forskning om Generation Z framförallt i relation till: utbildning i en skandinavisk kontext, att designa och utvärdera innovativa förhållningssätt inom lärande samt mer mixed methods-forskning inom fältet.

Sessionen idrott, kultur och medier gav en fin fortsättning på frågor som väcktes under Simon Beames’ inledande keynote. Det gemensamma temat för tre av presentationerna knöt an till temat idrottstendenser i tiden genom att adressera både nutida motionstrender genom ultralopp och hur idrott idag speglas på sociala medier i förhållande till såväl fotbollssupportrar som ryttare. Karin S. Lindelöf och Annie Woube (Uppsala universitet) presenterade sitt kommande forskningsprojekt ”Super-extra-mega-ultralopp – deltagande i extrema motionslopp som kulturellt fenomen”. Bakgrunden till projektet är att det, för vissa grupper i samhället, inte längre verkar räcka med att delta i traditionella lopp, det krävs idag mer extrema utmaningar (exempelvis skidlopp på 220 km) för att det ska räknas som en ”riktig” prestation. Lindelöf och Woube kommer att följa 10 extrem-motionslopps-deltagare för att undersöka extrema motionslopp som kulturellt fenomen.

Aage Radmann (Norges idrettshøgskole) presenterade en studie om sociala medier och supporteridentitet. Radmann har, genom att följa ett antal forum för kvinnliga fotbollssupportrar på Facebook, kommit fram till att sociala medier är en plattform som tillåter supportrarna att uttrycka och ta ägandeskap över sin roll som fotbollssupportrar. Vidare menar han att även om kvinnligt och manligt supporterskap inte nödvändigtvis skiljer sig speciellt mycket åt, sticker de kvinnliga supportergrupperna ut genom att de tar någon form av samhälleligt ansvar för att de parallellt med supporteraktiviteter arbetar med biståndsfrågor och skänker pengar till välgörenhet.

Ytterligare en presentation kopplad till sociala medier stod Lovisa Broms (Malmö universitet) för. Projektet ”Stable Cultures in Cyberspace”, som bland annat kommer att mynna ut i en artikel om social informationssökning och ridsport, presenterades. Det visar sig att ryttare till hög grad använder sociala medier för att erhålla information om hästar och ridning och att detta inte är helt oproblematiskt i förhållande till bland annat säkerhets- och hästvälfärdsaspekter.

Vaike Fors (Högskolan i Halmstad) bjöd på en intressant och tankeväckande inblick i ett pågående forskningsprojekt genom en keynote-presentation titulerad ”Kroppsapparnas pedagogik – att lära av eller med data?”. Inom ett etnografiskt forskningsprojekt som pågått under fyra år har Vaike Fors med kollegor studerat en rad olika mobilapplikationer (även känt som ”appar”), var och en utformad för att samla in och dokumentera olika typer av data som rör våra kroppar. Allt från sömnmönster, rörelsemönster och hjärtfrekvens till vilken mat vi äter och dess näringsinnehåll kan med hjälp av dessa appar kartläggas och, om marknadsföringen kring dessa appar skall tas vid orden, hjälpa oss att leva bättre liv. Detta är emellertid ingenting som Fors med kollegor är beredda att göra utan närmare utredning, därav intresset att utforska just vilka konsekvenser användningen av den här sortens appar kan medföra för vardagslivet. Forskarna har under olika perioder själva använt sig av de olika apparna och dokumenterat och analyserat dess effekter vid dagligt bruk, vilka sällan verkar leva upp till de höga ambitioner som tillverkarna tillskrivit dem. Behovet av att utveckla och expandera kring idéer om hur personlig mätning av olika kroppsliga parametrar faktiskt kan leda till förändrade och förbättrade beteenden diskuterades, liksom pedagogiska idéer kring upplevelsen av de data som genereras inom ramarna för kroppsapparna när de integreras i människors vardag. Fors gav också ett exempel på de stundom suddiga gränserna mellan föreläsare och underhållare genom ett genomgående underhållande föredrag, som fick extra färg av en sund portion humor.

Pedagogiska utmaningar i tiden: Idrott, fysisk aktivitet och hälsa

Konferensens dag två rivstartade med en övning i ”öppet tänkande” när Håkan Larsson (Gymnastik- och idrottshögskolan) gav sin keynote-föreläsning om ”Lärande av rörelseförmåga i idrott (och hälsa)”. I sitt arbete med att utveckla förståelsen kring vad det egentligen innebär att lära sig rörelse gör Larsson ett antal mycket intressant iakttagelser kring hur sociokulturella perspektiv kan integreras i utveckling av rörelseförmåga. Larsson menar att vi befinner oss inom ett paradigm som präglas av den dualistiska synen att rörelse kontrolleras av hjärnan och att lärandet av dessa främst sker via tillägnelse. Så som paradigm fungerar har vi svårt att se några egentliga alternativ till detta, menar Larsson, men vi måste göra ett aktivt arbete för att få syn på hur kultur och makt gör sig gällande i hur vi förstår rörelseförmåga och lärandet av denna. Vi bör se lärandet som en deltagandeprocess där rörelser utforskas i relation till miljö, tid och idéer om önskade rörelsemönster. I ett första steg handlar det om att se vad som finns att utforska. Här handlar det om att få syn på vad kroppen kan göra när den rör sig i rummet och tiden. Detta är nämligen inte på förhand givet utan något som alla behöver utforska individuellt.

Vidare på det pedagogiska spåret presenterade Andreas Fröberg (Göteborgs universitet), Johan Högman (Karlstads universitet), och Britta Thedin-Jakobsson (Gymnastik- och idrottshögskolan) olika insikter i situationen kring barns dagliga fysiska aktivitet. Fröberg kunde genom färska resultat från det robusta materialet i ”Riksmaten ungdom” (Livsmedelsverket)  konstatera att organiserad fysisk aktivitet (föreningsidrott och gymträning) i stor utsträckning bidrar till barns dagliga fysiska aktivitet. Såväl Högman som Thedin-Jakobsson fokuserade på organisering av fysiska aktiviteter utanför det traditionella föreningslivet. Högman gav en översikt av projektet ”Flowsport” där fyra ”alternativa idrottsverksamheter” (t ex idrottsskolor, organiserad spontanidrott, prova-på-idrott) studeras utifrån frågan hur dessa program bidrar till ökad fysisk aktivitet. Thedin-Jakobsson presenterade en litteraturstudie med fokus på skolan som arena för fysisk aktivitet. Gemensamt för Thedin-Jakobssons och Högmans resonemang var det faktum att få interventionsprogram har pedagogiska frågor i fokus och i alltför låg utsträckning ser barns fysiska aktivitet som en del av den lokala kulturen.

Lena Larsson och Susanne Linnér (Linnéuniversitetet) var först ut i sessionen som fokuserade på skolämnet idrott och hälsa och deras centrala begrepp ”social justice” kan beskrivas som ett genomgående om än underliggande tema för de sex presentationer som gavs under den två timmar långa sessionen. Larsson och Linnér visade hur idrottslärares didaktiska handlingar kan bidra till mer ”socialt rättvis” (med reservation för att de involverade forskarna inte helt gillar den direkt översättningen) pedagogisk praktik. Inga Oliynyk (Linnéuniversitetet) hade en liknande ansats fast med specifik fokus inställt på hur de didaktiska valen bidrar till jämställdhet som ju kan sägas utgöra en betydande del av vår tids utmaning med att uppnå social rättvisa. En intressant aspekt som Larsson och Linnér lyfte var lärarnas möjligheter att arbeta med elevernas inbördes relationer för att i förlängningen kunna skapa ett mer inkluderande och accepterande klimat när elever ska utforska sina fysiska förmågor.

Med utgångspunkt i att elever med ett särskilt fysiskt kapital privilegieras i idrott och hälsa lyfte Gunn Nyberg (Högskolan Dalarna) upp behovet av en alternativ syn på rörelseförmåga. Tvärtemot den idag rådande synen att rörelseförmåga handlar om teknik menade Nyberg att rörelseförmåga är socialt konstruerat och att vi behöver utforska vad det innebär att ha kunskap om rörelse. Genom observationer av skolelevers som (försöker) jonglera identifierade Nyberg kunskaper som skiljer sig från de tekniska beskrivningar som ges av jonglering, och att sådana kunskaper snarare handlar om att elever ges möjligheten att få syn på vad det innebär att kunna något. Heléne Bergentoft (Göteborgs universitet) tog frågan om lärares förståelse för rörelseförmåga vidare genom att visa på hur praktikutvecklande forskning kan minska avståndet mellan forskning och praktik. Målspel (eller bollspel) utgör en stor del av innehållet i idrott och hälsa. Erik Backman (Högskolan Dalarna) och Dan Wiorek (Gymnastik- och idrottshögskolan) lyfte frågan vad det egentligen innebär att vara ämneskunnig i målspel och om sådan kunskap låter sig fångas av ett test, i det här fallet Games Performance Assessment Instrument (GPAI). I linje med sessionens tidigare resonemang om förmåga blev svaret nekande. Daniel Roe (Gymnastik- och idrottshögskolan) avslutade sessionen med att förse åhörarna med en inblick i hur idrott används i två svenska ungdomsvårdshem samt ett resonemang om vilka pedagogiska syften idrott kan tjäna i sådana miljöer.

En av de parallella sessionerna fokuserade på normer, ideal och lärande i idrott och hälsa. Sessionen erbjöd sex mycket intressanta presentationer som gav en givande och mångfacetterad bild över hur ämnet idrott och hälsa har sett ut, vilka utmaningar man står inför idag samt hur man bör anpassa utbildning med tanke på aktuella samhällsutmaningar. Jonas Mikaels (Gymnastik- och idrottshögskolan) inledde sessionen med att presentera intressanta tankar angående behovet av att skapa en mer planetsmart friluftsundervisning i skolan. För att uppnå en mer naturvänlig friluftsundervisning är det av stor vikt att man inte längre ser sig som att vara i naturen. Man bör enligt Mikaels gå emot en undervisning som trycker på att man i allra högsta grad är en del av naturen. Ett förändrat förhållningssätt angående friluftsundervisningen kan komma att bli en viktig del i skolans ansvarstagande för en hållbar framtid.

Två av presentationerna fokuserade på idrottslärarens roll inom ämnet idrott och hälsa. Sofia Sebelius (Malmö universitet) presenterade sin licentiatuppsats där hon har utgått från idrottslärares egna berättelser för att vidare förstå deras yrkesroll. Sammanfattningsvis kommer Sebelius fram till att idrottslärare kan ses som gräsrotsbyråkrater som själv beskriver sig som en problemlösare, trygghetsskapare och organisatör men inte nödvändigtvis en pedagog. Magnus Ferry (Umeå universitet) vars studie har sin bakgrund i att idrottslärarstudenter kan ses som en relativt homogen grupp fortsatte att utveckla idrottslärarens viktiga roll. Ferry undersöker hur det kommer sig att det är så många likasinnade som söker sig till idrottslärarutbildningen samt hur detta i sin tur kan komma att påverka idrottsundervisningen. Är det hälsosamt att en homogen grupp idrottsälskare undervisar en långt mycket mer diversifierad grupp där inte alla älskar idrott? Ytterligare en presentation med ett idrottslärarfokus var Heléne Bergentoft, Astrid Schubring (Göteborg universitet) och Dean Barkers (Örebro universitet) presentation ”Teaching on body ideals in PE – Pedagogical possibilities and challenges”.

Madeleine Wiker (Karlstads universitet) som istället har fokuserat på elevernas perspektiv på ämnet idrott och hälsa presenterade sitt projekt ”det är live liksom”. Eleverna i studien har identifierat ett antal utmaningar som skolan har möjlighet att ta tag i. Bland annat menar eleverna att idrott och hälsa är ett ämne som just är ”live liksom” vilket kan förstås som att det är ett komplext ämne som kanske behöver nya mer uppdaterade angreppssätt. Som avrundning på en lång men mycket intressant session gav Marie Larneby (Malmö universitet) ett smakprov från hennes kommande avhandling. Larneby beskriver och problematiserar normativa mönster relaterade till idrott på en idrottsprofilerad högstadieskola. Resultaten visar sammanfattningsvis att den finns två normativa mönster som styr den idrottsprofilerade högstadieskolan: prestationslogik och tävlingsfostran samt genusnormer baserade på separationslogiken.

Elitidrottstendenser i tiden: Coaching, prestation och talang

Konferensens fjärde keynote berörde elitidrott och coaching, under föredraget presenterade Carl-Axel Hageskog och Per Gerrevall (Linnéuniversitetet) sin forskning om framgångsfaktorer inom mästerskapscoaching. Studien fokuserar på såväl långsiktiga faktorer i utvecklingsarbetet mellan mästerskapen som kortsiktigt i arbetet under själva mästerskapen. Den erfarna duon gav åhörarna en bra överblick över både vetenskapliga och praktiska aspekter på coachens roll inom elitidrott. Genom att följa och intervjua 25 coacher på absolut toppnivå inom såväl lag- som individuella idrotter har Hageskog och Gerrevall kunnat leverera ett material som möjliggjort en systematisering av de gemensamma dimensioner som dyker upp i coachernas berättelser. Studien resulterar i ett antal modeller som beskriver hur coacherna arbetar. Bland annat framkommer att det är av stor vikt att utgå från en stabil etisk grund när man som coach bygger ett långsiktigt arbete tillsammans med teamet. Arbetet som coach kan vidare beskrivas som en balansakt som vilar på den hos coachen väl utvecklade etiska kompassen.

En av de parallella sessionerna byggde vidare på just elitidrott och coaching och bjöd närmare bestämt på presentationer om hjärntester och talangidentifikation till moralfilosofiska resonemang om tränarrollens komplexitet. Det var två spännande timmar fyllda av intressanta projekt och idéer. Först ut var Magnus Kilger (Gymnastik- och idrottshögskolan), med en problematisering av populariseringen av neurovetenskapen som en källa till kunskaps- och sanningsproduktion angående kopplingen mellan mätbara hjärndata och möjligheten till tidig talangidentifikation inom elitidrott. Kilger föreslår en alternativ syn på situationen som beroende av ett mer komplext förhållande än vad som regelmässigt kan utläsas i den neurovetenskapliga diskursen och dess relation till idrott. Därefter talade PG Fahlström (Linnéuniversitetet) för sin och kollegan Mats Glemnes räkning kring den studie de genomfört tillsammans av en liten ungdomsishockeyklubb och de utmaningar, men kanske framför allt fördelar, som klubben tack vare sin ringa storlek lyckas tillskansa sig.

Inger Eliasson (Umeå universitet) var näst på tur, och i sin presenterade studie hadee hon ställt frågan hur det egentligen kommer sig att det är färre kvinnor än män som är tränare inom en lagidrott som innebandy. Det svar hon kommit fram till är att kvinnor, i högre utsträckning än män, kämpar i något av en uppförsbacke på grund av förutfattade meningar om kvinnor inom idrotten och oomtvistade maktrelationer mellan män och kvinnor, som tillsammans utgör mentala såväl som faktiska hinder i kvinnors väg till tränarrollen. Detta följdes därefter upp av två presentationer från Malmö universitet, den första av vilka följde väl på den föregående. Det var Anna Maria Hellborg med en övergripande genomgång av sin relativt nyligen publicerade avhandling. I den har hon tagit sig an skillnader i ekonomiska villkor för elitidrottande kvinnor och män ur ett jämställdhets- och feministiskt perspektiv. Genom intervjuer och tidsskriftsanalyser studeras framställningen av såväl som de reella ekonomiska förutsättningarna manliga och kvinnliga idrottare inom fyra olika idrotter står och historiskt har ställts inför.

Filosofen Kutte Jönsson, den andre talaren från Malmö universitet, skiftade därefter i sitt föredrag fokus till en väl omtalad och omskriven situation mellan en ung simmare och hennes tränare. Hämtade från ett kapitel i en kommande bok presenterade Jönsson ett antal kritiska argument och reflektioner kring den medialt ganska ensidigt skildrade händelsen, och gav en moralfilosofiskt präglad alternativ tolkning av skeendet som väckte både intresse och känslor bland åhörarna. Sessionen avslutades sedan med en presentation av Daniel Svensson (Chalmers tekniska högskol) och Robert Svensson (Örebro universitet). De talade här även för de saknade kollegorna Dan Fransson (Göteborgs universitet) och Natalie Barker-Ruchti (Örebro universitet). Tillsammans har de studerat olika utmaningar och möjligheter som teknologiska innovationer kan medföra när de tillämpas inom svensk idrottsträning.

Ytterligare en av konferensens parallella sessioner som behandlade elitidrott och coaching gick under benämningen ”(Elit)idrottsutveckling och coaching”. Sessionen präglades av en diskussion om skandinavisk talangutveckling med fokus på ungdomsåren. Framförallt belystes den roll som de strukturer som byggts upp för talangutveckling spelar. Genom att alla de skandinaviska länderna fanns representerade bland föreläsarna kunde en konstruktiv jämförande diskussion om förutsättningarna i de olika länder äga rum. Astrid Schubring (Göteborgs universitet) respektive Georg Flatgård (Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet) inledde med att presentera varsin fallstudie om idrottsutveckling i skidskytte respektive fotboll. Såväl Kristian Raun Thomsen (Aarhus Universitet) som Christian Thue Bjørndal (Norges idrettshøgskole) berörde relationen mellan utbildningssystemet och ungdomars idrottande, och kunde konstatera att idrottsgymnasium navigerar mellan olika intressen som finns hos idrotten, skolan, idrottaren och dennes familj. Raun Thomsen visade att det saknas stöd för föreställningen att skolprestationer gynnar den idrottsliga utvecklingen och att detta påstående snarare handlar om klubbars marknadsföring riktad mot omsorgsfulla föräldrar.

Tor Söderström (Umeå universitet) fortsatte diskussionen och påvisade (in)effektiviteten i det svenska nationella fotbollstalangsystemet. Utifrån ett stort registerdatamaterial kunde Söderström visa att det finns en tydlig relativ ålderseffekt i systemet vilket utgör en del av den ineffektivitet systemet har i att förutse framtida elitidrottsspelare. Som en arrangerad avslutning berättade Peter Brusvik (Umeå universitet) om en pågående studie med fokus på varför dessa tidigt talangfulla ungdomar avslutar sina karriärer i förtid. Den påföljande diskussionen, som engagerade stora delar av åhörarna i salen, handlade till stora delar om vilket typ av system som vi (de skandinaviska länderna) har byggt upp för våra idrottssatsande ungdomar. Inte minst riktades kritik mot det svenska fotbollsförbundets sätt att arbeta med talangutveckling och den outtalade frågan kan formuleras som ”Varför lyssnar de (praktikerna) inte på oss (forskarna)?”.

Doktorandseminarium

Istället för att delta i den fysiska aktivitet i form av rundpingis som erbjöds innan torsdagskvällens middag samlades ett femtontal forskarstuderande till den doktorandträff som anordnades av Christopher Engdahl och Jesper Karlsson, båda doktorander vid Gymnastik- och idrottshögskolan. På schemat stod information och diskussion om två ytterst relevanta arbetsområden för blivande forskare: att söka pengar och publicera artiklar. Christine Dartsch och Marie Broholmer från Centrum för idrottsforskning delade med sig av ”Do’s and Dont’s” för att skriva lyckade ansökningar om forskningsmedel från CIF. Huvudbudskapet löd ”Var noggranna!”. Håkan Larsson, professor vid Gymnastik- och idrottshögskolan som publicerat ett stort antal vetenskapliga artiklar, delade i sin tur med sig av sina råd just för hur man blir publicerad. När det blivit allt vanligare med sammanläggningsavhandlingar har publiceringsprocessen och dess huvudbry blivit en central del av många av doktoranders vardag. Larssons tips handlade om allt ifrån hur en artikel bör disponeras för att fånga läsaren till att bemöta den kritiske granskaren, och var mycket givande och ledde till bra diskussioner. Överlag var formatet, med en sammankomst där doktoranders frågor stod i centrum, men med deltagande från erfarna forskare väldigt uppskattat. Att doktorander från olika universitet träffas och kan dela med sig av sina projekt och kanske så frön för eventuella framtida samarbeten är en positiv del av en nationell forskningskonferens.

Bästa uppsats

Under konferensens slutskede togs även tillfället i akt att uppmärksamma vinnaren av SVEBIs uppsatstävling som själv fick inta scenen för att presentera sitt verk. Utmärkelsen tilldelades Klara Boije af Gennäs, projektassistent vid Institutionen för kost- och idrottsvetenskap vid Göteborgs universitet, för hennes masteruppsats ”An interdisciplinary case analysis procedure: A pilot-study”. Uppsatsen är innovativ och kreativ, med ett tydligt metodologiskt fokus, och utgör ett värdefullt bidrag till tvärvetenskapligt arbete inom idrottsvetenskap. Boije af Gennäs har inom ramarna för ett forskningsprojekt vid namn FIT project utvecklat ett system för analys av data där både kvalitativt och kvantitativt material kan studeras simultant och förenas i en gemensam syntes. Därigenom möjliggörs och underlättas studiet av komplexa, mångfacetterade forskningsproblem. Hennes forskning kommer säkerligen plockas upp och användas inom tvärvetenskapliga forskningsprojekt i framtiden. Metoden kallar hon ICAP, en akronym för ”interdisciplinary case analysis procedure”. Hennes presentation visade tydligt för åhörarna varför SVEBIs uppsatsjury utnämnt just hennes uppsats till tävlingens bästa.

Bästa poster

Som avslut på dagen annonserades till sist även utfallet av SVEBIs årliga postertävling. Priset för konferensens bästa poster, med titeln ”Conspicuous fitness”, tilldelades doktoranden Aurélien Daudi (Malmö universitet).

Copyright © Lovisa Broms, Aurélien Daudi & Johan Högman 2020

*          *          *