Print Friendly, PDF & Email

Karin Redelius
Gymnastik- och idrottshögskolan GIH, Stockholm


Ørnulf Seippel, Mari Kristin Sisjord & Åse Strandbu (red)
Ungdom og idrett
342 sidor, hft.
Oslo: Cappelen Damm Akademisk 2016
ISBN 978-82-02-44967-4

“Where are the kids?” är titeln på en artikel av Michael Messner, välrenommerad och vida publicerad amerikansk idrottssociolog och professor. Han upprepade frågan muntligt vid ett seminarium som arrangerades på Stockholms universitet förra våren då jag deltog. Vad Messner undrar är varför inte fler idrottssociologer riktar blicken mot de unga utövarna; mot barn och ungdomar och villkoren för deras deltagande. Han anser att det istället är elitidrott, media och professionella idrottares prestationer som oftast är i fokus för vetenskapliga studier. Så är knappast fallet i vår del av världen. Barn- och ungdomsidrottens förutsättningar, utformning och konsekvenser intresserar en rad skandinaviska forskare från skilda discipliner – inte minst i Norge. I boken Ungdom og idrett visas med all tydlighet att ungdomsidrott är viktigt för norska idrottsforskare – redaktörer är tre professorer från Norges idrettshøgskole (NIH). Att forskningen omfattar stora kunskapsfält står också klart – ett 20-tal författare presenterar resultat från studier av ungas idrottande och bidrar med analyser och diskussioner kring fem olika ämnesområden:

    • Politik och organisering,
    • Meningen med idrotten,
    • Socialisering i idrotten,
    • Inkludering och exkludering, samt
    • Idrotten och skolan.

Två kapitel ägnas åt det första området, fyra åt det sista som rör idrott och skola och de övriga tre belyses i tre kapitel vardera. Redaktörerna flaggar dock inledningsvis för ytterligare områden som förtjänar att uppmärksammas men som inte ges utrymme. Främst är det den organiserade idrotten som behandlas i boken, men ungas ”egentrening” hade kunnat ta större plats. Detsamma gäller ett antal frågor som rör idrottens så kallade skuggsida: sexuella övergrepp, ätstörningar samt dopning (det bruk som sker på träningscentra och främst handlar om att påverka utseendet och inte idrottsprestationen). Redaktörerna konstaterar att frågorna borde vara föremål för framtida studier.

Många idrottsspecifika spörsmål som vi känner igen både från annan internationell och från svensk idrottsforskning tas dock upp – idrottsavhopp, idrott som integrationsarena, att träna ungdomar, ungas delaktighet och medbestämmande, den fysiska aktivitetens betydelse för skolprestationer, idrottsgymnasieelevers förväntningar och erfarenheter, med flera. Vilka kapitel som är mest relevanta och lärorika hänger förstås ihop med läsarens egen erfarenhet, kunskap på området och specialinriktning. Då jag själv är djupt intresserad av ungas idrottande och har ägnat en stor del av mitt yrkesverksamma liv åt frågorna, var det med stor spänning jag började läsa. Och jag blev inte besviken; de flesta bidragen håller hög kvalitet och är tankeväckande och givande.

Redaktörerna, Ørnulf Seippel, Marie Kristin Sisjord och Åse Strandbu, som alla tillhör samma sektion vid NIH, drar upp riktlinjerna i det inledande kapitlet. De sätter in idrotten i ett större perspektiv där även ungas identitetsformering berörs liksom dagens uppväxtförhållanden där kropp, utseende och träning har fått så stort fokus i många ungas liv. Man behöver inte läsa särskilt långt för att känna igen sig. Mycket av det som karakteriserar ungas situation och ungdomsidrotten förutsättningar i Norge gäller även för svenska förhållanden. Vår föreningsidrottsmodell når många deltagare, ger mycket igen men tar också ansenliga statliga resurser i anspråk och den behöver utsättas för systematisk och kritisk granskning. Nu ska det sägas att boken inte bara behandlar föreningsidrott; även annan organiserad idrott, kommersialiseringstrender liksom delar av skolans idrott är, som nämndes ovan, i blickfånget. Föreningsidrott verkar dock inta en särställning i Norge, precis som i Sverige, även om den har gått tillbaka i popularitet under senare år (precis som i Sverige).

Ungdomar som håller på med lagbollspel är till exempel mer upptagna av att träningen ska vara kul än de som tränar på egen hand på träningsinstitut

Efter det inledande kapitlet från redaktörerna får Oskar Solenes äran att lägga grunden för de övrigas bidrag. Det är en logisk struktur. Han redogör för ungdomsidrottens framväxt i Norge mellan åren 1946 till 1966. När jag läser hans text påminns jag av det Göran Patriksson skrev på 1980-talet i sin bok Idrottens barn, nämligen att barnidrottens framväxt ännu söker sin författare. Inte nu längre, åtminstone delar av den och åtminstone den norska barnidrottens framväxt behandlas av Solenes. Han lyfter bland annat fram mellankrigstidens uppfattning att för tidigt eller för intensivt tävlande ansågs skadligt för unga. Flera tongivande ledare menade att ungdomar inte var mogna, varken fysiskt eller mentalt, för att delta i tävlingar över huvud taget. Istället var det sund och allsidig träning som eftersträvades. Solenes skriver intresseväckande om kampen om de ungas kroppar (den som vill fördjupa sig kan läsa mer i hans avhandling Framtidas håp: Barneidrettsdiskursar i Norge 1920-1976). Så småningom förändrades synen och acceptansen för organiserad idrotts- och tävlingsverksamhet för unga ökade. När ungdomsidrotten kom igång på allvar några decennier senare gick det undan. Medlemsantalet fördubblades under 1960-talet och det som i Norge benämns ”idrottsrevolutionen” var ett faktum.

Ytterligare ett historiskt perspektiv ger Ørnulf Seippel när han diskuterar ungdomars syn på träning och fysisk aktivitet mellan åren 1985-2013. De ungdomar han intresserar sig för är i 15- till 20-årsåldern och de frågor som står i förgrunden kretsar kring på vilket sätt ungdomar tränar, hur ofta de tränar och varför de tränar. I den bakgrundsbild han målar upp hänvisar han till moderniserings- och individualiseringsprocesser i samhället, samtidigt som han varnar för att överdriva kraften i dessa tendenser. En styrka i den studie han presenterar är att ungdomars svar inte bara redovisas med hänsyn till traditionella variabler såsom kön och social bakgrund. Dessa har förvisso betydelse men Seippel visar också att vad som framstår som motivet till och meningen med träningen skiljer sig åt beroende på hur ofta och hur mycket man tränar samt vad man tränar. Ungdomar som håller på med lagbollspel är till exempel mer upptagna av att träningen ska vara kul än de som tränar på egen hand på träningsinstitut – de är istället upptagna av möjligheten att påverka kropp och utseende genom träning.

En befriande kontrast till de kontextlösa träningsböcker som finns på marknaden, utgör kapitlet av Lars Tore Ronglan. Han närmar sig området ungdomsträning utifrån ett sociokulturellt perspektiv. En träningsgrupp består av ungdomar med olika erfarenheter, förväntningar och önskningar. De är sannolikt där av olika skäl. En tränare är därmed situerad – hur hen löser sitt uppdrag och vad som krävs är beroende av i vilken miljö tränaren verkar. En av Ronglans slutsatser är att det inte räcker med att tränare har kunskap om träningsupplägg, kan utforma övningar och har god kännedom om den specifika idrotten. Tränares huvuduppdrag är, enligt Ronglan, att bidra till ungdomars utveckling och lärande och då krävs andra kunskaper. Med Ronglans ord är tränaren en dirigent som leder en orkester; en grupp ungdomar med olika bakgrund men som tillsammans utgör en praxisgemenskap. Det bör tränaren ta till vara och utnyttja den potential som en sådan gemenskap har för att bidra till hela gruppens lärande.

Med Ronglans ord är tränaren en dirigent som leder en orkester; en grupp ungdomar med olika bakgrund men som tillsammans utgör en praxisgemenskap.

Hilde Lidén tar sig an idrotten som integrationsarena. Den typen av studier borde vi se mer av i Sverige snart med tanke på alla de miljoner RF tilldelats för ändamålet integration. Lidén ger oss värdefulla inblickar i vad som krävs för att en integration värd namnet ska bli verklighet. Hon pekar på att den glädje och gemenskap som många känner då de är på en fotbollsplan, som i det här fallet, inte med automatik finns kvar utanför plan när träningen eller matchen är slut. Det krävs både organisatoriska och personella förutsättningar för att idrott ska vara den integrationsarena som politiker hoppas.

Slutligen vill jag också lyfta fram ännu ett spännande och innovativt skrivet bidrag. Fiona Dowling tar sig an förhållandet mellan social klass och skolans idrottsämne (kroppsøvingsfaget, som det heter på norska). För att fördjupa förståelsen av hur unga människor erfar idrottsundervisningen tar hon hjälp av några teoretiska begrepp som utvecklats av Pierre Bourdieu för att studera social reproduktion, bland andra kulturellt kapital och habitus. Hennes utgångspunkt är att skolans idrottsämne enligt styrdokumenten ska vara inkluderande och ge alla elever möjlighet att utveckla ett intresse för fysisk aktivitet och en tilltro till sin fysiska förmåga. Är det så? Vad sker i mötet mellan ungdomarnas habitus och ämnet? Bidrar undervisningen till att överbrygga de socioekonomiska barriärer som existerar i förhållande till fysisk aktivitet och idrott? För att om möjligt få svar på de frågorna får vi ta del av tre narrativ – tre elevberättelser som konstruerats mot bakgrund av närmare 25 intervjuer med ungdomar och föräldrar med olika kön, socioekonomisk- och etnisk bakgrund. En slutsats är att idrottsundervisningen i liten grad utmanar elevens habitus eller smak för fysisk aktivitet. En annan slutsats är att prestationsdiskursen intar en central plats i undervisningen. Dowling menar dock att man inte bör dra alltför stora växlar på betydelsen av social klass i dagens norska samhälle. De tre berättelserna som återges bör ses i ett större sammanhang eftersom skolans idrottsundervisning bara utgör ett av många tillfällen då ungdomar lär sig om idrott och fysisk aktivitet i detta ”totally pedagogized society” där inte minst marknadens aktörer har en betydande roll.

Jag har här presenterat några smakprov på innehållet i boken Idrett og ungdom. För den som vill ha mer kan jag varmt rekommendera läsaren att själv ta del av innehållet. Om jag fick önska något ytterligare från redaktörerna, så skulle det vara ett avslutande kapitel där de samlade upp de viktigaste slutsatserna och pekade på vilka framtida utmaningar som ungdomsidrotten och forskarna står inför. Annars är jag mer än nöjd. Och Messner, han som undrar var kidsen är, ja dessvärre tror jag inte att han behärskar skandinaviska. Det är synd, eftersom det är här den finns – forskningen om idrottens barn och unga.

Copyright © Karin Redelius 2017

 

Innehåll

Innledning
Ørnulf Seippel, Mari Kristin Sisjord og Åse Strandbu
Del 1: POLITIKK OG ORGANISERING
Kapittel 2: Tidleg organisering og institusjonalisering av ungdomsidretten i
Norges Idrettsforbund, 1946–1966
Oskar Solenes
Kapittel 3: Ungdoms medbestemmelse i norsk idrett
Ragnhild Waldahl og Eivind Skille
Kapittel 4: Ungdomsidretten som løsning på samfunnsmessige utfordringer?
Nils Asle Bergsgard
Del 2: MENINGEN MED IDRETTEN
Kapittel 5: Sprek, vakker og kjedelig? Trening og mening blant ungdom: 1985–2013
Ørnulf Seippel
Kapittel 6: En plass i jevnalderfellesskapet. Idrettens betydning i ungdomstida
Åse Strandbu, Kari Stefansen, og Ingrid Smette
Del 3: SOSIALISERING I IDRETTEN
Kapittel 7: Å trene ungdom: En sosiokulturell tilnærming
Lars Tore Ronglan
Kapittel 8: «De må drive med noe»: Idrettens mening i ungdomstida, fra foreldres perspektiv
Kari Stefansen, Ingrid Smette og Åse Strandbu
Kapittel 9: «Jentene våre er for snille»: forvandlingen fra småjenter til håndballjenter
Trygve B. Broch
Del 4: INKLUSJON OG EKSKLUSJON
Kapittel 10: «Skulle ønske jeg kunne være med på turn, jeg!» Om fattige foreldres utfordringer med å legge til rette for barnas fysiske aktivitet
Inger Marie Bakke, Liv Johanne Solheim og Jorid Hovden
Kapittel 11: «Det er bare moro å spille her, rett og slett.» Fotball som integreringsarena
Hilde Lidén
Kapittel 12: Frafall i ungdomsidretten –et overvurdert problem?
Arve Hjelseth
Del 5: IDRETTEN OG SKOLEN
Kapittel 13: De idrettsflinkes arena. Ungdoms fortellinger fra kroppsøvingsfaget
med blikk på sosial klasse
Fiona Dowling
Kapittel 14: Fysisk aktivitet og skoleprestasjoner
Ingar Mehus
Kapittel 15: Aktiv idrettsungdom: Privilegerte elevgrupper i skolesystemet?
Svein Kårhus
Kapittel 16: Skigymnaselever – forventninger, erfaringer og utbytte
Mari Kristin Sisjord og Marit Sørensen 
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message