Om konsten att vara mentor

Pia Lundquist Wanneberg
Gymnastik- och idrottshögskolan GH, Stockholm

Den ursprungliga betydelsen av ordet mentor är uppfostrare och lärare. Själva ordet kommer från Homeros verk Odyssén där Mentor var den äldre man som Odysseus anförtrodde att ta hand om sitt hus och uppfostra sin son Telemachos när han drog i väg till det trojanska kriget. Allt sedan dess har mentor förknippats med en senior rådgivare och vägledare. Den bild jag har av en mentor, och många med mig tror jag, är en äldre erfaren person som vägleder en yngre på både ett personligt och professionellt plan. I engelskan finns ett särskilt verb, mentoring, för detta medan vi i svenskan får nöja oss med det lite mer omständliga att vara mentor.[1] Idag är mentorskap vanligt i näringslivet men det förekommer också i olika typer av pedagogisk verksamhet som skola och inom idrotten. I fokus för denna recension står en lärobok riktad till just dessa områden: Mentoring in Physical Education and Sports Coaching.

Redaktör för boken är Fiona C Chambers, som är verksam vid University College Cork på Irland där hon är chef för en avdelning inriktad på Sport Studies and Physical Education. Enligt henne är ”mentoring” centrala inslag i framgångsrika lärar- och tränarutbildningar och det finns evidens för att lärare och tränare som fått mentorer tidigt i sina utbildningar senare har nytta av det i sina respektive professioner. Mentorskap har visat sig effektivt för att bland annat utveckla självförtroende, självreflektion och problemlösning. Bäst skulle jag vilja beskriva boken som en praktisk handfast guide dels för personer verksamma inom idrotten och i skolan som vill använda mentorskap som ett stöd för lärande, dels för undervisning vid högskolan.  Enligt Chambers är det den första lärobok som både behandlar och kopplar ihop central teori med praktiska exempel från fältet och är riktad till lärare inom idrott och hälsa och tränare. Det kan mycket väl vara så. Jag har i alla fall inte stött på någon liknande lärobok. En fördel med att vara recensent på idrottforum.org är att man får läsa böcker inom lite udda områden som man förmodligen inte hade gjort annars.

Boken består av fem delar. I den första behandlas teorier om ”mentoring” eller mentorskap och i den andra sociokulturella faktorer i relation till detta. Den tredje och fjärde delen tar upp mentorskap inom idrottslärar- och tränarutbildning och i den femte delen ges avslutningsvis en handfast pedagogisk verktygslåda som bygger på delarna innan. Här kan den intresserade läraren eller tränaren få stöd för att utveckla egna förhoppningsvis väl fungerande mentorsprogram.  Så gott som varje del har både en teoretisk och en tillämpningsbar del där båda tar utgångspunkt i forskningen. En styrka med boken är att den inte förenklar mentorskapet utan slår fast att det är en komplex social aktivitet som försiggår i en lika komplex social kontext. Det finns med andra ord inte någon modell som fungerar för alla människor i alla sammanhang.  Om utgången ska bli positiv finns det många faktorer att ta hänsyn till. Ett framgångsrikt koncept behöver i processen beakta och klara av att hantera såväl relationen mellan mentor och adept och utvecklingen hos den sistnämnda, som den kontext inom vilken mentorskapet pågår.  För att genomföra detta på ett bra sätt krävs bland annat långsiktig och noggrann planering samt tydliggörande av roller och ansvarsområden. Det gäller att vara mycket tydlig om var gränserna går. Att inte glida in på områden man inte har utbildning för om personen man är mentor för har privata problem och kanske behöver professionell hjälp. Detta påminner en hel del om handledning av forskarstuderande.

Ett problem som jag tror är ganska vanligt när det gäller mentorskap som pedagogiskt verktyg är att det lätt blir så att mentorn överför sin kunskaps- och ibland kanske även människosyn på sin adept. I boken betonas dock vikten av att mentorer ska vara medlärande. Med detta menas att även de ska ägna sig åt självreflektion i form av analyserande och problematiserande av egna utgångspunkter och förförståelse. Genom att se mentorskapet som en väg till egen utveckling, och därigenom vara öppen för mötet med den andra och det andra, erbjuds också mentorer en möjlighet till omprövning. Viktigt är dock att alltid vara medveten om att detta är en asymmetrisk maktrelation och att sättet på vilken makten utövas både kan stärka och förstöra hela idén med mentorskap. Detta lyfts fram i boken.

Boken är avslutningsvis välskriven med en tydlig struktur och pedagogisk idé. Jag kan mycket väl tänka mig att den skulle fungera utmärkt både på svenska idrottslärar- och tränarutbildningar och som fortbildning för lärare på lärosätena. Under mitt läsande av boken är det dock en liten sak som skaver och det är vad som är skillnaden på att vara mentor och att vara coach. Jag skulle ha velat se en diskussion om detta. Vad innebär det att vara mentor för en coach? Går det inte istället att coacha en coach? Om jag får spekulera lite tror jag skillnaden mellan att var mentor och coach ligger i att mentorskapet har ett mer långsiktigt åtagande och att det har ett större fokus på relationen. Att det inte bara är den professionella sidan som ska utvecklas utan också den personliga. Men det kan vara så att dessa gränser håller på att suddas ut och att coacher blir mer och mer mentorer.

Copyright © Pia Lundquist Wanneberg 2015

[1] Google hittar verbet ”mentorera” 206 gånger på svenska sidor, den äldsta förekomsten från 2006. (Red:s anm.)