Jesper Fundberg har läst två rapporter från Centrum för idrottsforskning om jämställdhet inom idrotten

Jesper Fundberg
Malmö universitet


Christine Dartsch, Johan R. Norberg & Johan Faskunger (red)
Resurser, representation och ”riktig” idrott: Om jämställdhet inom idrotten
153 sidor, hft.
Stockholm: Centrum för idrottsforskning 2018
ISBN 978-91-984050-2-6

För 2017 har Centrum för idrottsforskning (CIF) haft i uppdrag av regeringen att genomföra en fördjupad analys av jämställdhet inom idrotten. Så beskrivs uppdraget till de båda rapporterna, som kom i maj 2018. Vidare beskrivs att: ”en central frågeställning ska vara hur olika idrotter utformats, uppfattas och bedrivs samt hur detta påverkar könsfördelningen inom dessa idrotter”. Och, ”idrotter med stor andel kvinnor respektive stor andel män ska särskilt analyseras och jämföras och man ska peka på goda exempel där man lyckats bryta heteronormativa regelverk och verksamhetsformer.”

I den ena rapporten, Statens stöd till idrotten, sammanfattas övergripande slutsatser inledningsvis och sedan följer ett kapitel kallat ”en fördjupad analys av idrott och jämställdhet” och rapporten avslutas med redovisning av indikatorer: olika statistiska mätningar som avser att följa upp statens stöd till idrotten med särskilt fokus 2017 på jämställdhet. Jag återkommer till den.

Den andra rapporten innehåller sex olika kapitel skrivna av forskare, konsulter och ansvariga inom SKL och Riksidrottsförbundet som på olika sätt belyser jämställdhet och idrott. Där skriver jämställdhetskonsulten Gertrud Åström om jämställdhet i samhällsutveckling och inom idrotten, inte minst i ett historiskt perspektiv, och hon pekar på idrottsrörelsens oförmåga, och ointresse, av att formulera jämställdhetspolitiska mål. Professor Johan Norberg och kanslipersonal vid CIF Johan Faskunger och Christine Dartsch skriver ett kapitel om hur jämställdhet kan mätas i statistik: vilka som deltar i olika idrotter och andra motionsformer och förändringar över tid, vilka som styr svensk idrott och vilka som har fördel av ekonomiska bidrag etc. Kapitlet bygger till stor del på underlaget som presenteras i den andra rapporten där indikatorer redovisas. Norberg, Faskunger och Dartsch konstateras att män är överrepresenterade i idrottens olika organ, att pojkars lagidrottande drar fördel av olika ekonomiska stödsystem jämfört med flickor och att aktivitetsnivåerna är högre bland pojkar än bland flickor. Idrottsrörelsen har ”allt svårare att behålla flickor” skriver de.

Professor Håkan Larsson har intervjuat ledare och unga aktiva inom olika idrotter och frågat om hur se ser på ideal och hur de ser på föreställningar om kön inom respektive idrott, och han resonerar om hur könade normer konstrueras och vilka konsekvenser de får. Pojkars intresse för till exempel ishockey och flickors intresse för gymnastik beskrivs i intervjuer utifrån föreställningar om vad sporterna har för ideal och hur de utförs, men också utifrån förebilder och möjligheter att fortsätta som professionell. Ishockey förknippas med manlighet och till det knyts styrka och kraft medan gymnastik förknippas med kvinnlighet och till sporten knyts rörlighet och smidighet, tolkar Larsson. Idrottens utövare och ledare tycks alltså odla traditionella förställningar om kön, blir min läsning. Vidare beskriver Larsson hur förställningar om kön också hänger samman med föreställningar om sexualitetsnormer då frågor om både samkönad och könsseparerad intimitet förs på tal i samtalen och landar i att idrotten alltsomoftast konstruerar heterosexualitet. De flesta tycks också uttrycka idén om att pojkar är ”bättre” än flickor i olika idrotter och att pojkar, jämfört med flickor, är mer benägna att gilla att tävla. Larsson pekar sammantaget på att det finns tydliga könsmönster inom idrottsrörelsen; att flickor och pojkar väljer olika idrotter och formas till olika kön inom idrott.

Forskarna Josef Fahlén och Magnus Ferry skriver om ”myten att flickor slutar idrotta” och visar att dessa istället byter, än avbryter, form av idrottande och att detta också får ekonomiska konsekvenser både för hur kommunala och statliga bidrag fördelas och hur olika grupper finansierar sitt idrottande. Problematiken är intressant, inte minst eftersom deras ”upptäckt” talar emot hur flickors låga och minskade idrottande beskrivs i övriga kapitel.

Nils-Olof Zethrin på SKL beskriver hur kommunalt stöd till, och utformning av, anläggningar för, och olika bidragssystem till, idrott kan förändras (och anger två kommunala exempel), men att detta sällan sker i syfte att de attrahera flickor i högre omfattning. Han pekar på att det finns flera exempel där kommuners och statens ”bidrag inte bidrar till jämställdhet”. För mig som läsare är det oklart vad denna mening betyder, med vad avses jämställdhet i detta? Jag återkommer till otydligheten kring begreppet jämställdhet överlag i rapporterna om ett tag.

Avslutningsvis skriver jämställdhetsansvarig på Riksidrottsförbundet (RF) Jenny Svender om hur RF hanterat och hanterar frågor om jämställdhetspolitik över tid och i framtiden. Svender inleder med att konstatera att metoo-uppropen ”har vidgat den jämställdhetspolitiska spelplanen till att omfatta makt, könsordning, manlighetsnormer och (macho)kulturer inom idrottsrörelsen.” Sedan beskrivs RF:s jämställdhetspolitiska mål och Strategi 2025 där ”jämställdhet” beskrivs som en ”förutsättning för att göra idrott bättre”. Vad betyder det, undrar den oinvigde? På vilket sätt blir jämställdhet en förutsättning och, åter, vad menas med jämställdhet i detta sammanhang? Begreppet jämställdhet står som vore det något givet – ett tillstånd, en situation eller något i den stilen. Och därmed blir det outtalat och icke definierat.

Johan Norberg
Statens stöd till idrotten: Uppföljning 2017
105 sidor, hft.
Stockholm: Centrum för idrottsforskning 2018
ISBN 978-91-984050-1-9

Vad visar då de båda rapporterna? I rapporten Statens stöd till idrotten skrivs slutsatserna så här: ”Jämställdhet är viktigt”. Demokratiska och rättviseskäl är det yttersta argumentet i rapporten. ”För att jämställdhet ytterst handlar om att skapa ett samhälle som fungerar likvärdigt för kvinnor och män, flickor och pojkar”. Ja, det kan väl alla hålla med om. Eller? Carol Bacchi, historiker från Australien, har formulerat frågor som jag tar utgångspunkt i för min läsning av de bägge rapporterna. Hennes centrala analysfråga handlar om hur problem representeras eller konstrueras i olika sammanhang utifrån att hon menar att de problem som, ofta outtalat, presenteras skapar ramar för de insatser som genomförs. Utifrån Bacchi blir därför en grundläggande fråga – vilka problem ska jämställdhetsarbetet lösa?

Jag får, om jag ställer Bacchis frågor i relation till ovanstående slutsatser och hur jämställdhet presenteras övergripande i rapporterna, inga tydliga svar. Vad som avses med jämställdhet och vilket problem som ska lösas hänger i luften. Jag får ofta gissa mig till vilket problem som avses. Vad är det som ska ändras i idrotten, vad är problemet i idrottsrörelsen, två frågor som borde kunna analyseras på djupet utifrån feministisk teori och begreppsanvändning kring kön och makt. Jag läser om de olika texterna. Och letar efter svar. Men det är inte helt enkelt att finna dem. Kanske är själva grundproblemet, som är genomgående, att jämställdhet inte förklaras. Inte som problem i alla fall. Det bara står där plötsligt och i olika meningar. ”Jämställdhet är viktigt”, ”jämställdhet har inte uppnåtts”, ”jämställdhet gynnas inte av” och så vidare. Ja, vad är problemet? Hur ska jag tolka Norberg, Faskunger och Dartsch när de skriver: ”Inom idrottsrörelsen är jämställdheten högre bland de aktiva medlemmarna än i styrelserummen och i fördelningen av offentliga resurser”. Vad är det som är högre och hur då? Trettio sidor med indikatorer får mig att tänka att kanske det är så, utifrån olika sorters indikatorer, som problem med jämställdhet konstrueras. Det mätbara och det jämförelsebara gör jämställdhet, eller för den delen ojämställdhet. Men hur ska siffrorna analyseras?

Jag gör ytterligare en ny läsning och fokuserar nu på hur jämställdhet konstrueras, hur jämställdhet ”görs” i texterna (bortom indikatorerna), så att säga. Det visar sig att jämställdhet oftast (och åter) handlar om andel och antal flickor och pojkar, kvinnor och män. Eller rättare sagt andel och antal flickor och kvinnor om man läser noga. Till detta om andel och antal görs jämställdhet till en fråga om att det ska vara ungefär lika många flickor och pojkar, kvinnor och män – och att dessa gärna också ska vara i samma ”rum” och samtidigt. Men jämställdhet ska också, enligt Svender, Åström och Larsson, också handla om makt. Hur då? De beskriver att män ofta är norm, att idrott sker på pojkars och mäns villkor. Är det månne problemet? Och hur hänger det ihop med andel och antal?

Vidare läser jag att jämställdhet görs till frågor om fördelning av resurser och förutsättningar (ofta men inte alltid uttryckt i relation till kön). Zethrin uttrycker det så här: ”Kommuner har goda möjligheter att främja jämställda förutsättningar till idrott och motion”. Vad ska ske då – vad är jämställda förutsättningar och vilket problem ska åtgärdas, undrar jag.

Svender beskriver att ”i det intensifierade jämställdhetsarbetet utvecklar RF och SISU utbildningsverktyg och utbildningar”. Är jämställdhet alltså en fråga om okunskap? Om vad, i så fall? Jag blir nyfiken på vad okunskapen består i och vad den eventuellt nya kunskapen ska användas till. Svender skriver att okunskapen handlar om ”genusteori och normkritik, om makt och strukturer”. Men jag lämnas kvar i frågan om vad som är problemet som ska lösas med just den kunskapen.

Närmast svaret på frågan om vilket/vilka problem som ska lösas kommer jag när några av författarna skriver om #metoo-uppropen, som spreds under tiden då de flesta kapitel skrevs och som också påverkade idrottsrörelsens självbild. Uppropen satte fingret på mäns beteende: sexism, sexuella övergrepp och sexuella trakasserier. Då och då återkommer några av författarna till män och makt, män och beteende. Men det sker alltför sällan, och utan en övergripande analys om hur kön och makt hänger ihop. Det är som om jämställdhet inte riktigt handlar om makt trots allt, utan om det som brukar beskrivas när jämställdhet förs på tal: andel, antal och resurser. Och när andel, antal och resurser beskrivs så är flickor och kvinnor problemet i texterna: de är för få, och har för lite. Ofta återkommer uttrycket ”andel flickor”, ”varav kvinnor” osv. Dessa formuleringar, där flickor och kvinnor görs till det avvikande och problem är klassiska sätt att reproducera män och maskulinitet som norm, utgångspunkt och självklarhet. Att detta sker i två rapporter om jämställdhet är svårbegripligt och problematiskt – ja till och med sorgligt. Varför beskrivs det inte istället att män är för många och får för mycket? Och att män beter sig oacceptabelt, mot andra pojkar och män och framförallt gentemot flickor och kvinnor.

När metoo-uppropen förs på tal i texterna bränner det till,  i övrigt finns det något oengagerat över rapporterna. Det är mycket tabeller och siffror, som visserligen pekar på viktiga saker. Men det blir mest redovisning, utan vass analys och kritiska frågor.

Frågan om flickors deltagande i idrott i samma rum och samma omfattning som pojkar kan väl knappast vara viktigare än allt som de får utstå i dessa rum? Såvida analysen inte fastnar i diskursen om ”lika många, lika ofta”, vill säga.

När föreståndaren för CIF och en av huvudredaktörerna för rapporterna, Johan R Norberg, formulerar problematiken kring rapporterna i media (till exempel i Sydsvenskan 18 maj 2018) beskrivs det som att ”flickor i yngre tonåren slutar idrotta för att de inte vill tävla” (så som idrottens logik stipulerar är viktigt). Ingenstans i rapporternas olika texter kan jag läsa att flickor uttrycker ovilja att tävla, tvärtom visar intervjuade flickor i Larssons bidrag att de irriterar sig på att tränare inte tror på deras förmåga och vilja att tävla. Detta tema, flickor som problem (att de slutar, inte deltar, inte får resurser) återkommer på olika sätt i rapporterna men tas tydligast upp i kapitlet av Fahlén och Ferry där de upptäcker att i Umeå fortsätter (ja, till och med ökar) idrottandet bland tonårsflickor. Men inte i de traditionella föreningarna, utan i den speciella föreningen IKSU som erbjuder idrott och motion som annars privata aktörer har dominans inom, som till exempel gym och gruppträning. Deras förklaring till att flickor byter form av idrottande går ut på att flickor socialiseras in i att inte gilla konkurrens och att tävla i lika hög grad som pojkar. Det är dags att stanna upp. Hur ska vi då förklara alla de flickor som faktisk fortsätter? De är ju inte få direkt. Och hur förklaras att flickor i lika stor omfattning som pojkar ju faktiskt börjar idrotta och att de just i yngre tonåren inser att de inte vill tävla längre? Ja, hur konstrueras ”idrottande flickor” i forskarnas texter och mediala utspel? Jo, de gillar gemenskap och att ha kul, men inte för mycket allvar/tävlan; de vill idrotta för att ingå i gemenskap men orkar inte med när tränaren ställer höga krav. En klassisk och vanligt förekommande föreställning om femininitet, eller? Det duger hursomhelst inte som förklaring, utan funkar snarare som förstärkning av en traditionell manlig blick på flickor och kvinnor som sköra, passiva och lättstressade. Jag besöker föreningen IKSUs lokaler i Umeå. Där ser jag mängder av unga (och äldre) kvinnor och män. De tävlar, de tar i, de svettas och de presterar allt de kan, utifrån mina observationer. Det jag inte ser är något annat. Jag ser inga tränare. Och det är intressant.

Jag föreslår en läsning av metoo-uppropen och en analys där indikatorer, statistisk, utsagor och annat empiriskt material sätts under en kritisk maktanalys. I uppropen beskrivs hur män utnyttjar sin makt och ställning för att tillskansa sig sex av flickor och kvinnor, om övergrepp, om mäns sexism och våld, om tränares tafsande och hur flickor tvingas utföra integritetskränkande handlingar med främst vuxna män för att får fortsätta med det de gillar: sin idrott. Kanske ett gott skäl att sluta i en förening/idrott för en flicka, eller? Det som sker i yngre tonåren är att flickor sexualiseras. Ses som tillgängliga för mäns blickar och kroppslig intim kontakt. Kan det vara ett annat skäl att sluta än att tävlandet skruvas upp, månne? Kan det vara så att unga kvinnor på IKSU har hittat en miljö där manliga blickar inte kan undgås helt men att åtminstone inte mäns makt (i form av ledar- och tränarskap) kommer åt deras kroppar på det mest kränkande sättet? Eller läs de citat som presenteras i Larssons kapitel där flickor intervjuas. ”Camilla” beskriver hur en av hennes tränare säger att tjejerna kan göra fem och killarna tio när det handlar om en viss fysövning. ”Camilla” tycker detta är taskigt och blir uppenbart arg. Vidare beskrivs av flickor hur killar tar plats, beter sig oseriöst och stör träning. Lägg därtill att män dominerar som tränare, dominerar i styrelserummet och fördelar mer resurser till pojkidrott, så är frågan om varför flickor lämnar idrotten inte så märklig, utan kanske tvärtom högst välmotiverad. Varför skulle flickor och unga kvinnor vilja vara kvar? Mot bakgrund av mäns dominans, beteende och makt bör frågan ställas hur det kommer sig att så många flickor trots allt finns kvar i idrotten. Kanske är det mer intressant att så många flickor står ut, och så länge, och med så mycket av mäns beteende. Men jag hittar inte den analysen i rapporterna. Det måste handla om att ställa kritiska frågor om män och makt. Vad män inom idrotten ges och tar sig rätten att kunna göra och också gör. Så vad är problemet som ska lösas, undrade Bacchi? Jag läser i rapporterna om könsmönster, att flickor och pojkar väljer olika idrotter. Jag läser om könsblandade och könsseparerade träningsgrupper. Är problemet med idrott att flickor och pojkar är i olika rum? Mot bakgrund av vad jag läser i metoo-uppropen är väl problemet snarare vad pojkar och vuxna män tillåts göra med flickor. Separera genast och mer, tänker jag. Tills pojkar och mäns kan bete sig anständigt.

Frågan om hur idrotten ska behålla fler flickor borde väl börja i frågan om hur pojkar och män ska bete sig så att de kvalificerar sig för att får ta plats i idrottens rum. Som det är nu borde många pojkar och män inte få sätta sin fot där. Frågan om flickors deltagande i idrott i samma rum och samma omfattning som pojkar kan väl knappast vara viktigare än allt som de får utstå i dessa rum? Såvida analysen inte fastnar i diskursen om ”lika många, lika ofta”, vill säga. Men de maktkritiska frågorna med utgångspunkt i feministisk teori lyser med sin frånvaro. Och det är synd. För, undrar jag, vad ska uppdragsgivaren – det vill säga politiken – förändra? Vad har författarna och redaktören tänkt sig att politiken och även idrottsrörelsen ska göra (annorlunda) utifrån levererade rapporter? Lite tillspetsat finns åtminstone en slutsats i det jag läst: Hur ska fler flickor lockas stanna i idrotten. Flickor blir problemet. Med feministisk analys hade frågan kunnat ställas helt annorlunda: Hur ska pojkar och män förändras i sitt beteende så att de kan accepteras inom idrotten? Pojkar och män blir då istället problemet. Det är radikalt olika frågor. Och de levererar olika svar till Bacchis fråga: Vad är problemet? En fråga i ett ämne som hade förtjänat ett tydligare och vassare svar. Ett svar om hur män är problemet inom idrotten.

Copyright © Jesper Fundberg 2018

Innehåll
Resurser, representation och ”riktig” idrott

Ojämställdhetens maktordning
Gertrud Åström

Jämställd idrott i siffror
Johan R Norberg, Johan Faskunger och Christine Dartsch

Idrottens könsmönster – “bara är så” eller “går att påverka”
Håkan Larsson

Resursfördelning och jämställdhet
Josef Fahlén och Magnus Ferry

Möjligheter till jämställd idrott
Nils-Olof Zethrin

Idrottsrörelsens jämställdhetsarbete
Jenny Svender

 

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.