OS-antologi som väl speglar spelens sammansatta natur

Kutte Jönsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Några månader innan sommar-OS i London 2012 kom den engelskbaserade idrottsfilosofiska tidskriften Sport, Ethics and Philosophy påpassligt ut med ett temanummer om olympisk etik. Redaktörerna för numret, Mike McNamee och Jim Parry, hade samlat en grupp namnkunniga idrottsfilosofer, som från skilda perspektiv och utifrån olika utgångspunkter, närmade sig den olympiska etiken och filosofin. Nu har numret återutgetts i bokform. Och det är bra. Bidragen i boken tål nämligen att uppmärksammas på nytt.

Att återutge tidskriftsnummer kan samtidigt vara vanskligt. Risken för spretighet är påtaglig. Men det är en risk som i denna bok undviks. Tvärtom faller de olika bidragen fint mot varandra, krokar i varandra och bildar tillsammans en sammansatt bild av vad man kallar den olympiska etiken. Här skulle man kunna tillägga: Vad man nu menar med olympisk etik. Finns en sådan? Finns det inom den olympiska tanken några kompontenter som skiljer den olympiska etiken från annan etik? Eller är det etik tillämpad på de olympiska spelen? Med andra ord är det en fråga som tidigare ställts till fältet idrottsetik. Finns en sådan? Kanske inte. För vanligtvis när etik diskuteras i idrottsliga sammanhang, så är det etiska principer, värderingar, normer och teorier som brukar tillämpas när det handlar om andra områden i kulturen och samhället. Dock, återigen, tillämpat på idrott.

Å andra sidan: kanske händer det ändå något med etiken i mötet med idrott (som praktik) och idrottsvärlden. Det går inte att utesluta. Men det kan också vara som redaktörerna påpekar i sitt förord, främst fråga om ”gammalt vin i nya läglar”.

En hel del har onekligen hänt sedan antikens olympiska spel i Grekland. Och en del har också hänt inom den olympiska rörelsen sedan de moderna spelen grundades i slutet av 1800-talet. De band som sträcker sig över tusentals år knyter samman tankar och idéer som nu infogats i en modern filosofisk och språklig kontext. Möjligen, kan man hävda, har idéerna transcenderats över tid och rum. De grundläggande idéerna, de idéer som fortfarande utgör den olympiska tanken, har bestått tidens prövningar. Som fredstanken, eller tanken om hyllandet av vad människan, och mänskligheten, kan åstadkomma – ambitionen att göra Människan till en bättre version av sig själv, att överskrida tillkortakommanden med idrott som redskap. Vackra tankar, naturligtvis. Men (inte sällan njutningsfullt) nedtrampade av cyniker i alla tider.

De flesta av bidragen i antologin förhåller sig till den olympiska tanken –olympismen – på olika sätt. Men så är också olympismen ett tacksamt medium för att förstå vad inte minst de olympiska spelen handlar om, eller förväntas handla om. Jag nämnde tidigare fredstanken som ett sådant grundelement i denna ideologi. Ett annat, som jag också berört, är vördnaden inför Människan, och till det ungdomsfetischismen och den maskulina estetiken. Av naturliga skäl vänder sig flera av författarna till de moderna olympiska spelens grundare, den franske baronen Pierre de Coubertin, för att försöka förstå och orientera sig i den olympiska själens dunkla källarvalv.

Belysningen av den olympiska etiken och filosofin görs genom en rad teorier och perspektiv. Det talas om autenticitet och sociala normer och om relationen mellan det som sker på de olympiska arenorna och åskådarna som”medaktörer” i spelen. Bidragen spänner över stora fält. Och här skulle jag givetvis kunna ha valt ut ett par exempel ur denna på många sätt rika antologi, för vartenda bidrag äger sin relevans och bidrar till helhetsbilden av en olympisk tanke som så ofta, i mötet med verkligheten så som vi finner den och uppfattar den, återskapar sig själv om än i nya former. Men det finns också ett annat sätt att möta bidragen. Som att se dem som pusselbitar i det pussel som också den olympiska tanken utgör. Oavsett tema eller ämne äger onekligen vart och ett av bidragen sin relevans. Tillsammans bildar de ett mönster. På så vis kan man säga att den sammansatta bilden i antologin speglar den olympiska tankens sammansatta natur, vilket i sin tur kanske är den främsta garantin för att olympismen alltjämt har framtiden för sig.

För trots all den kritik som de olympiska spelen rättmätigen fått utstå genom alla tider, så finns det uppenbarligen en attraktionskraft som gör att den, likt ett monster, vägrar dö.

Copyright © Kutte Jönsson 2015