Lärobok i fotbollsforskning med tung engelsk slagsida

Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

Fotbollen har nu nått en sådan samhällsvetenskaplig tyngd och akademisk legitimitet att läroböcker börjat produceras i ämnet. Vi själva på Malmö högskola/universitet har i många år haft olika fotbollskurser (på 7,5 hp), först på plats, och numera på distans. Liknande kurser finns säkert på olika håll i världen, inte minst i Storbritannien. Olika idrottsvetenskapliga program finns på skilda håll i Sverige och Sport Sciences-utbildningar är ett globalt fenomen. Forskare började på 1990-talet tala om att vi trätt in i sportens stora årtionde. Den TV-ledda globaliseringen hade lett oss dit, liksom det faktum att nyliberalismen omhuldat sporten. Under 2000-talet har denna utveckling lett till att även akademin erövrats. Det är mot denna bakgrund de brittiska sociologerna Ellis Cashmore och Kevin Dixon varit redaktörer för Studying Football (2016) på Routledge förlag.

Bokens cirka 250 sidor är uppdelad på elva tematiska kapitel som rätt väl täcker in vad fotbollsforskningen i större eller mindre utsträckning behandlat: våld, globalisering, fans, rasism, genus, identitet (märkligt nog bara ur spelarens horisont), media, celebriteter (det kanske roligaste kapitlet), konsumtion, normbrott (transgression) och korruption. Uppspaltningen i väl avgränsade kapitel gör att de stora linjerna delvis saknas. Ett teorifokus finns här och där, men inte systematiskt. Varje kapitel avslutas pedagogiskt med en genomgång av någon typisk forskning inom det specifika ämnet, där det till exempel svaras på frågan varför forskningsprojektet är relevant. Ibland skriver författaren om sin egen studie, vilket blir lite komiskt då det i avsnittet även gäller att kommentera dess styrkor och svagheter!

I antologin är tio författare män och två kvinnor. De senare är Magdalini Pipini och Gertrud Pfister som skriver om våld respektive genus, bägge dock tillsammans med en man. Samtliga – förutom Pfister – är verksamma på anglosaxiska universitet. Forskare stationerade i patetiska fotbollsländer som USA och Australien får alltså en större tyngd än folk från länder som Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien, Brasilien och Argentina. Och detta är bokens svaghet. Till trots för allt tal om fotbollens globalisering så har den forskning som presenteras en massiv slagsida åt redan välkända brittiska – läs engelska – förhållanden. Typiskt nog börjar själva kapitlet om globaliseringen med en beskrivning av en match mellan Arsenal och Crystal Palace. Endast Gertrud Pfister har mer konsekvent lyckats ge andra perspektiv utifrån sin tyskdanska horisont. Därför tvingas jag också konstatera att denna bok inte har någon plats att fylla i de utbildningar jag medverkar i. Vad fotbollsforskningen behöver är inte fler brittiska infallsvinklar. Ett avgörande ämne som globaliseringen ter sig exempelvis helt annorlunda från brittisk utsiktspunkt. Där är huvudproblemet att ligan blivit för rik och bra, så att brittiska spelare marginaliserats och ligan förlorat en del i sin folkliga autenticitet. Från andra håll – till exempel svenskt – är det ju snarast frågan om att globaliseringen förvandlat herrallsvenskan, och snart också damallsvenskan, till råvaruleverantörer, ungefär som vår råvaruexport var innan vi själva kunde finförädla produkterna. Från sydamerikansk och afrikansk horisont är läget etter värre. Därmed ingalunda sagt att boken är dålig. Den är både gedigen och välskriven; bra summeringar ges av den spridda forskning som finns. På så vis fyller den absolut sin funktion i Storbritannien. Kanske är det gott nog. Personligen tycker jag dock att det är hög tid med studier som verkligen kritiskt fångar in fotbollens globala segertåg.

Copyright © Torbjörn Andersson 2018