Idrott och nationell identitet – sport som ”kulturell markör” för nationalism

Vad finns det för relationer mellan idrott och nationalism? Kan sportens värld ge nya infallsvinklar på vad som kan betecknas som nationell identitet? Dessa intressanta frågeställningar utgör huvudtemat i boken Sport and National Identity in the Post-War world, en antologi med Adrian Smith och Dilwyn Portersom redaktörer. Boken innehåller tio uppsatser kring problematiken sport och nationalistiska uttryck, främst med exempel hämtade från den brittiska sfären. Till exempel behandlas den engelska fotbollen, nationalism och etnicitet i Skottland och Wales, det typiskt irländska i den irländska fotbollen, cricket och identitetskriser i Karibiska övärlden, sportrivaliteten mellan Nya Zeeland och Australien samt idrott och identitet i Sydafrika. Trots det utpräglade brittiska perspektivet finns i boken många resonemang och infallsvinklar som kan vara relevanta även utifrån en nordisk horisont.I ett introducerande kapitel resonerar de bägge redaktörerna i översiktliga termer kring bokens tema och menar att ämnet idrott och nationell identitet är ett av de allra mest spännande områdena inom dagens idrottsforskning, oavsett vilken del av världen det handlar om. Den moderna tävlingsidrotten har under 1900-talet allt mer kommit att sammankopplas med olika former av nationalistiska uttryck, och frågan om idrott och nationell identitet är idag mycket komplex och sammansatt. Rötterna kan spåras till 1800-talets växande nationella självmedvetenhet, följt av den mer utvecklade nationalismen som kom att bli en stark politisk drivkraft i början av 1900-talet. Under 1900-talets senare årtionden har den äldre nationalismen utmanats av en tilltagande globalisering, människors ökande mobilitet och olika former av ”massmigration”, och Smith & Porter hävdar att i det nya världsscenariot har sporten nya viktiga funktioner att fylla när det gäller olika former av nationella känslor. Idrottsutövare och idrottslag har otvetydigt kommit att framstå som tydliga symboler för nationen, inte minst som länk för människor som lever i ”exil”. Ett tydligt exempel anses vara Irland där fotbollsframgångarna på 1980-talet fick landet att ”existera” på ett nytt sätt, särskilt för alla irländare bosatta i England.

En annan rent brittisk aspekt kring nationell identitet är kopplat till det gamla imperiet. I före detta kolonier har barn till brittiska föräldrar upplevt att nationell identitet och medborgarskap varit en öppen fråga. Som ett exempel nämns Zola Budd, barfotalöperskan som var född i Sydafrika men fick engelskt pass inför Los Angeles OS 1984 för att kunna representera England. Enligt Smith & Porter fick hon dock inte särskilt starkt stöd av engelsmän i gemen då hon inte uppfattades som ”naturligt” engelsk.

I vilken mån olika sporter väcker nationell uppmärksamhet skiftar som bekant mellan olika länder. För Englands del nämns inte överraskande fotboll som en av de mest nationella sporterna, en förlust i en fotbollslandskamp kan inte räddas av en aldrig så stor framgång i en annan idrott, påstår författarna. Det är i detta sammanhang intressant att fråga sig hur det är i Sverige egentligen? Visserligen är fotboll en stor sport även här men historiskt sett kan nog påstås att de nationellt starkaste känslorna till stor del kretsat kring våra ”traditionella” nationalsporter som skidåkning, brottning, simning, bandy och ishockey. Och under senare årtionden måste onekligen även utförsåkning och tennis lyftas fram som centrala sporter för något som kanske kan kallas för svensk idrottsnationalism.

Redaktörerna i boken hävdar att sportens värld erbjuder en osedvanligt bred flora av gemensamma myter, kollektiva minnen och offentlig masskultur som sammantaget utgör viktiga aspekter för skapandet av nationella känslor och nationell identitet. Men vad betyder det egentligen att känna sig som engelsk, svensk eller tysk?  I boken tas teoretisk utgångspunkt bl.a. i Benedict Andersons tankar om ”föreställd gemenskap” och i Eric Hobsbawns idé om ”skapande tradition”. Det handlar alltså om en syn på nationen som en ständigt pågående och nyskapande förändringsprocess, en ”påhittad” konstruerad gemenskap vid en viss tidpunkt under vissa omständigheter. I detta sammanhang utpekas alltså sportens värld som en av samhällets mest tydliga ”kulturella markörer” av nationalism och nationell identitet.

Den i mina ögon mest matnyttiga uppsatsen i boken är skriven av Martin Polley och kretsar kring sport och nationell identitet i dagens England. Polley tar utgångspunkt i senaste fotbolls-VM i  Sydkorea/Japan 2002 då en stark nationalistisk våg drabbade England i takt med landslagets framgångar och avancemang. Det speciella denna gång var dock att det var den engelska flaggan – S:t George’s Cross – som blev symbol överallt, inte som tidigare den brittiska flaggan Union Jack. Trendbrottet förklaras med att nationalismen i Wales, Skottland och Nordirland varit så framgångsrik att engelsmän i allt större utsträckning betonar England framför Storbritannien. Polley menar att den nya engelska nationalismen även införlivar invandrargrupper som dessutom sammankopplar de engelska symbolerna med sitt eget etniska ursprung. Bl.a. kunde noteras många indier och sikher med engelska flaggan på sina turbaner samt indiska, asiatiska och afrikanska restauranger och affärer insvepta i den rödvita S:t Georges cross. En journalist som under fotbolls-VM uppmärksammade trenden och intervjuade vita engelska fotbollsfans om hur de reagerade på invandrargruppernas användning av engelska flaggan, möttes av försäkringar att ytterst få hade några som helst problem med detta och att flertalet faktiskt var förvånade över att frågan överhuvudtaget ställdes. Det ansågs självklart att alla kunde samlas under den engelska flaggan.

Polleys röda tråd i uppsatsen kretsar kring etnicitetsfrågor. Vad är det är att vara engelsk egentligen?  Ämnet innehåller flera intressanta, delvis konkurrerande perspektiv som lokalpatriotism, nationalism och globalisering, menar Polley. Vidare ställer han frågor om hur den traditionella engelska idrottsnationalismen förändrats och blivit mer flexibel tack vare den kulturella och etniska utvecklingen samt hur globaliseringstendenser utmanar det nationella. Att känna sig som engelsk – eller svensk för den delen – handlar idag om något annat än att enbart vara född eller medborgare i landet. Polley blickar tillbaka till början av 1900-talet och menar att det var de moderna Olympiska spelen som lyfte fram att idrottsmän skulle kämpa för sin nation. För England har detta delvis varit lite förvirrande då man i OS haft ett lag under Storbritanniens flagga, men i sporter som fotboll och rugby haft fyra olika nationella lag som hårt konkurrerat med varandra. En intressant detalj som lyfts fram är att den speciella lagmatchen i golf mot USA – Ryders Cup – från början på 1920-talet gällde spelare enbart från England/Skottland, därefter hela brittiska öarna och från 1970-talet kämpar spelare från hela Europa tillsammans under EU:s flagg med starka uttryck av lagkänsla och patriotism med världsdelen istället för det snävt nationella. Detsamma sker i golfdamernas motsvarighet, Solheim cup, och kanske golfsporten här visat på en ny mer globaliserad form av identitet inom sportens värld?

Polley är mycket positiv till att nutidens England blivit en arena för olika typer av nationella uttryck. Kolonialväldets upplösning har inneburit en stor etnisk invandring till England som skapat nya multikulturella infallsvinklar, främst uttryckta inom musikens och sportens värld. Inom idrotten var det på 1960-talet som de första invandrarna på allvar började synas i engelska landslag, först ut var boxningen. Inom fotbollen var Viv Anderson 1978 förste svarta man i landslaget och inom friidrotten kom på 1980-talet 10-kamparen Daley Thompson och sprintern Linford Christie fram som stora nationella idoler. Cricket och rugby förblev dock vita fästen under nästan  hela 1900-talet men idag har det förändrats. Inom rugbyn nämns Jeremy Guscott som dagens stora fixstjärna och cricketlandslagets populäre kapten heter idag Nasser Hussein.

Men givetvis finns även negativa exempel. I det dagliga livet finns många personer från etniska minoriteter som upplever diskriminering och uteslutning från sportens värld, och Polley nämner en rad konkreta fall där rugby- och fotbollslag uppmärksammats. En rad klubbar har till exempel känts sig tvingade att aktivt ingå i anti-rasistiska program efter fällande domslut i rättegångar på grund av att rasistiskt våld förekommit runt idrotten. Dessutom har en och annan konservativ politiker bedrivit kampanjer som ifrågasatt om invandrare i 2:a och 3:e led ska kunna räknas som riktigt engelska och verkligen få representera landet på landslagsnivå. Påminnas kan att detsamma har framförts av ytterlighetspolitiker också i Frankrike.

Polley resonerar även kring den tilltagande globaliseringen och vad den har för betydelse inom idrottens värld. Han pekar på det motsägesefulla i att de mest hängivna supportrarna – t.ex. fotbollshuliganer – allt starkare tycks klamra sig fast vid en traditionell och gammaldags form av nationalism och patriotism, medan idrottsutövarna själva blir allt mer internationella i sin yrkesutövning och byter klubbar hur som helst mellan olika länder och ibland även medborgarskap för att det bäst skall passa deras karriärer. Polley nämner några konkreta exempel och tar bland annat upp boxaren Lennox Lewis och tennisspelaren Greg Rusedski som bägge tävlat för flera olika nationer med byte av medborgarskap. Även förekomsten av utländska tränare för nationella landslag berörs och givetvis omnämns Sven-Göran Eriksson i sammanhanget. När han blev engelsk förbundskapten skrev t.ex. Daily Mail att ”Vi har sålt ut vårt käraste landslag till en nation av 7 miljoner skidåkare som tillbringar halva tiden i mörker”. Andra tidningar talade om ”förräderi av den nationella helgedomen”.

Nära förknippat med globaliseringen är den kommersiella utvecklingen som även den utmanar gamla snäva nationalistiska perspektiv. Bl.a. är hela Formel 1-cirkusen, seglingens Americas Cup och liknande arrangemang till stor del styrda av multinationella sponsorer, och där de inblandade idrottsutövarna, förare och besättningar ofta har endast begränsade eller inga nationella kopplingar alls till det de representerar. Polley hävdar dock att han  tror på en fortsatt stark koppling mellan sport och nationell identitet i framtiden men med delvis nya uttryck. Sikhen med S:t George fäst på turbanen och den typiske fotbollshuliganen med flaggan tatuerad på hela kroppen representerar bägge intressanta nationella infallsvinklar i dagens moderna sportvärld.

I uppsatsen ”Your boys took one hell of a beating! – English football and British decline 1950-1980” sammankoppplar Dilwyn Porter den industriella, ekonomiska och kulturella nedgången för Storbritannien i mitten av 1950-talet med olika former av engelsk idrottsnationalism. Rubriken hänvisar till det kända norska radioreferatet 9 september 1981 då Norge besegrade England i en fotbollslandskamp och den minst sagt upphetsade norske radioreportern uttryckte att Norge besegrat hela brittiska imperiet, och att detta var slutet för England som nation överhuvudtaget. Porter kretsar kring detta tema och går tillbaka i historien och ger en rad exempel på hur det sönderfallande imperiet under årtiondena kring mitten av 1900-talet givit upphov till det ena bakslaget efter det andra som negativt påverkat den engelska nationella identiteten. Den engelska sjukan att systematiskt avvisa all modernisering inom den industriella utvecklingen ledde till permanent ekonomisk kris och fallande standard. Suezfrågan och andra politiska bakslag spädde på och insikten att det plötsligt var USA och Sovjet som dominerade världsbilden gav den engelska självkänslan en kraftig törn, filosoferar Porter.

Allt detta framtvingade en ny form av nationalism och nationell identitet under 1950-, 60- och 70-talen, när den gamla imperieattityden långsamt klingade av, hävdar Porter, och menar att den engelska fotbollen kom att spela en betydande roll i detta sammanhang. Insikten att man inte längre var en stormakt i något avseende upprepades i plågsamma ordalag i massmedia varje gång fotbollslandslaget förlorade mot något litet ”obetydligt” land. Världen var upp och ner, imperiet hade fallit och England förpassat till både den industriella världens och sportens bakgårdar, hette det i negativa termer. Porter menar att dessa årtionden präglades av en smärtsam process där den tidigare storbrittiska nationalismen skruvades ner till en mer realistisk engelsk identitet. Vilket dock inte hindrade den engelska tidningen The Sun att efter den omtalade fotbollsförlusten mot Norge 1981 sårat uttrycka: ”It’s the end of the world for England”!

Boken Sport and National Identity in the Post-War World erbjuder även uppsatser om hur nationalismen i Wales är starkt kopplat till rugbyn och vilken betydelse fotbollslandslagen haft för både den skotska och irländska nationella identiteten. Inte minst när det gällt rivaliteten och den nationella hävdelsen gentemot England. En annan uppsats behandlar intressanta perspektiv på sportens roll i det nya Sydafrika och där fotbollslandslaget – med smeknamnet ”Bafana, Bafana” – blivit en viktig symbol för ökad förståelse och ökad integration mellan olika folkslag och grupper, bl.a. med slogan ”One Nation, One Soul, One Dream, One Goal”. Förutom fotbollen omtalas även rugbylandslaget som viktig länk till en  ny nationell identitet. Rugbyn var under hela apartheidtiden en sport bara för de vita och därmed ett tydligt exempel på de vitas totala kontroll över sporten i landet. Förändringens vind var därför extra påtaglig när Sydafrika med ett blandat lag – ”regnbågslaget” – sensationellt vann VM i rugby 1995, ivrigt påhejade av Nelson Mandela som iklädd en landslagströja med eget nummer och namn på ryggen förstärkte denna för Sydafrika så symbolladdade och samlande händelse.

Antologin om nationella identiteter ur olika perspektiv är en förhållandevis tunn bok – 200 sidor – men ändå mycket innehållsrik. Förutom det som omnämnts ovan finns texter med identitetsperspektiv när det gäller cricket i Karibiska övärlden och baseboll i USA. Boken har visserligen ett utpräglat brittiskt perspektiv men ger ändå vissa intressanta tankegångar även för den nordiska sfären  – inte minst för undertecknad som just kommit igång med ett eget projekt om idrott och nationell identitet i Sverige. Vad jag dock saknar i boken är försök till lite tydligare kategoriseringar och definitioner vad man egentligen menar med nationalism och nationell identitet i samband med idrott. Enligt min synpunkt är det stor skillnad på att benämna något som idrottsnationalism jämfört med nationell identitet, nationell gemenskap, nationell inlevelse eller nationella känslor. Det handlar alltså om någon form av skala där begreppen står för olika saker. Hur har det sett ut i Sverige? Temat idrott och nationell identitet i Sverige är ett mycket spännande och ännu tämligen outforskat ämnesområde. Jag ber att få återkomma i frågan.