Pensionerad golfintendent och passionerad golfare
Åke Stolt
Ingen lek utan eld: En olympisk krönika från Aten till Aten
363 sid, inb.
Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2004
En krönika om olympiska sommarspelen under 108 år på 360 sidor. Är det möjligt ?
Åke Stolt, sportchef på Sydsvenskan i Malmö, har försökt att gå iland med uppgiften. Men det har fordrat en journalists hårda sovring av materialet och rappa skrivning för att hålla krönikan inom rimliga gränser.
Baronen Pierre de Coubertin får inleda boken. Välförtjänt; utan honom inga olympiska spel. Trots sin överklassbakgrund hade han en vision om att i spelen skulle det finnas plats också för arbetarklassens idrottare. Amatörstatusen, som värnade om college- och universitetsidrotten, var inte viktig för baronen. Där tänkte han framåt. Men han var lika konservativ som andra 1800-talsmän när det gällde kvinnlig idrott. Trots det fanns det kvinnor med i spelen redan i Paris år 1900.
Krönikan flyter fram kronologiskt, med nedslag i samtliga OS. Spelen i Aten 2004 är dock snöpligt behandlade, avfärdade i en kort epilog.
Boken är inget för namedroppers. Ganska få idrottsmän/-kvinnor av alla de som tagit medalj omnämns. Men de som finns med får ordentlig plats och sätts in i sina sammanhang idrottsligt, politiskt och med tidens syn på ras och kön. Det finns också plats för fem längre monografier. Spiridon Louise, maratonsegrare 1896. Jim Thorpe, guld i fem- och tiokamp 1912. Paavo Nurmi, nio guldmedaljer under tre OS. Emil Zatopek, det tjeckiska löparfenomenet som alltid såg plågad ut från första löpsteget. Wilma Rudolph, sprinterdrottningen från Rom 1960, som efter det att hon slutat tävla fick känna på hur det var att vara färgad i USA.
Men rasism har funnits överallt. Det påminns man om i ett påpassligt citat från legendariska Idrottsbladet, vid Jim Thorpes död 1953. ”Han var en lat slyngel, varken hågad för studier eller idrott. Han ville, som en negergrabb, ligga ute i solen och sova eller sitta vid sitt metspö och dröna, precis som han gjort hemma hos sin pappa, som var bofast indian och farmare i Oklahoma.” Sämre kan det knappast sägas.
Boken visar hur politik, korruption, diskriminering, kommersialisering och fusk har följt OS, åtminstone efter 1912. Berlin 1936 är en skildring av nazismens försök till världspropaganda. Melbourne 1956 dominerades av Sovjets inmarsch i Ungern. Mexico, 1968, där Tommie Smith och John Carlos på prispallen, efter 200-metersloppet, gjorde en effektiv demonstration mot rasdiskrimineringen I USA.
Attentatet mot den israeliska förläggningen i München 1972. De politiska bojkotternas tid, Montreal 1976, Moskva 1980 och Los Angeles 1984. Dopningsfusket, först riktigt omfattande i truppen från DDR i Montrealspelen, och med Ben Johnson som med 9,78 på 100 meter i Söul 1988 gav fusket ett ansikte.
Åke Stolts OS-krönika sätter ljus på mycket kring idrotten som vi allmänt idrottsintresserade inte har vetat så mycket om, eller glömt. Sådant behövs. Fast bilagor med härlig medaljstatistik hade suttit rätt bra för oss kalenderbitare.
