Empiriskt och teoretiskt väl underbyggd studie av svensk fotbollshistoria ur ett demokratiperspektiv

Jens Ljunggren
Historiska institutionen, Stockholms universitet


Christer Ericsson, Björn Horgby & Bill Sund
Fotboll, kommersialisering, demokrati
324 sidor, hft.
Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org 2019 (Malmö Studies in Sport Sciences, Vol. 31)
ISBN 978-91-85645-27-5

För den svenska idrottsrörelsen är demokrati ett både självklart och omistligt grundvillkor”. Detta står att läsa i en rapport från Centrum för idrottsforskning från 2016 (2016:2). Det kan inte betvivlas att det har varit viktigt för den svenska idrottsrörelsen att framstå som en demokratifostrande folkrörelse. Att idrotten fostrar till demokrati är en tes som också har fått visst stöd av forskning. Den så kallade folkrörelsetesen, som implicerar en demokratisk föreningskultur, har varit framhävd i svensk forskning, men man kan också peka på alla de försök som har gjorts att i kölvattnet på Robert Putnams banbrytande forskning om civilsamhällets och föreningslivets betydelse för demokratiutvecklingen i Italien påvisa att idrotten har en demokratifostrande potential. I denna forskning har det ofta handlat om att klarlägga statistiska samband mellan demokratipraktiker och föreningsmedlemskap i idrottsföreningar. Men en statistisk samvariation är som bekant inte alltid också en kausal relation. I boken Fotboll, kommersialisering, demokrati gör historikerna Christer Ericsson, Björn Horgby och Bill Sund något annat. De gräver i arkiven för att ta reda på hur det egentligen var. Noggrant analyserar de hur ett antal fotbollsföreningar i praktiken styrdes under 1900-talet.

Författarna går till verket med hjälp av en omfattande uppsättning teoretiska begrepp, som ger undersökningen analytisk stadga och gör att det blir enkel för läsaren att följa med i bokens resonemang. Till att börja med identifierar de tre författarna ett antal logiker för hur styrning går till: demokratisk logik, tävlingslogik och kommersiell logik. Dessa olika logiker, som kan identifieras av forskaren, påverkar föreningsverksamheten, ger upphov till olika sorters beteenden samt gynnar olika former av maktutövning. Demokrati, som är en reglerad form av styrning, föreligger när en förening antingen direkt eller indirekt styrs av medlemmarna och följer principen om alla medlemmars lika värde. Tävlingslogiken uppmanar medlemmarna att träna systematiskt för att uppnå optimala tävlingsresultat. Den kommersiella logiken tillfogar till tävlingsmomentet dessutom ett materiellt motiv, som ligger i att förmera en förenings ekonomiska tillgångar. Logikerna kombineras i analysen med fyra idealtypiska styrmodeller. Den demokratiska, den patriarkala samt den företagsstyrka styrmodellen bildar stomme i analysen. Därutöver diskuterar författarna också en problematisk styrmodellsamt laborerar med olika kapital- och maktbegrepp.

Sammantaget granskas i studien ett stort antal föreningar, men inte samtliga av dem följs över en längre tidsperiod. Författarna gör både egna punktstudier och bygger vidare på andra forskares resultat. Egen empiri hämtar de från i första hand klubbar i Norrköping och Sandviken samt ett antal damfotbollsföreningar, bland andra Umeå IK och Tyresö FF. Urvalet av undersökningsobjekt är omfattande, men det ger också ett något rörigt intryck och man ställer sig som läsare frågande inför om samtliga föreningar granskats utifrån samma premisser. Exempelvis saknas i källförteckningen hänvisningar till Umeå IK:s och Tyresö FF:s klubbarkiv.

Den långa undersökningsperioden delas in i fyra faser. Tiden från slutet av 1800-talet till 1920-talet etablerades den manliga fotbollen i Sverige. Från 1920- till 1970-talet spreds i landet fotbollen både socialt och geografiskt. Under den tredje tidsperioden från 1970- till 1990-talet accentuerades fotbollens professionalisering och kommersialisering och under 1990-talet globaliserades spelet.

Spelare måste köpas och säljas på en expanderande spelarmarknad, där priserna sköt i höjden, och sponsorer skaffas till föreningarna för att finanserna verksamheten.

Under mellankrigstiden rådde inom svensk fotboll olika mötes- och deltagarkulturer. Föreningarna i Sandviken lade stor vikt vid att medlemmarna skulle både vara skötsamma, fostras demokratiskt och aktivt ta del i föreningsverksamheten. Norrköpingsföreningarna fungerade lite annorlunda. Jämfört med de samtidiga fackföreningarna var inom dessa mötesfrekvensen låg. Fotbollsföreningarnas medlemmar i Norrköping drevs av andra motiv än fackföreningarnas. Medlem i en fotbollsförening blev man inte för att kunna påverka samhället eller förbättra sina arbetsvillkor utan för att få spela fotboll eller som supporter stödja sitt lag. Ur medlemmarnas synpunkt var det därför ändamålsenligt att lämna över de administrativa uppgifterna till ett ledarskikt.

Redan under mellankrigstiden utmanades den demokratiska logiken av tävlingslogiken. I föreningar som tidigare hade både uppvisat ett aktivt medlemsengagemang och haft utarbetade rutiner för att säkra medlemsinflytandet ställdes nu ökade krav på effektivt, vilket ledde till att den demokratiska logiken sköts åt sidan. När klubbarna för att bli konkurrenskraftiga på plan anställde tränare förflyttades makten bort från medlemmarna. Tidigt kom också flera föreningar att präglas av ett patriarkalt ledarskap. Karl T Graflund styrde Örebro SK från 1908 till 1958. Andra namnkunniga patriarker var Eric Persson i Malmö, Stig Svensson i Öster, Elias Julin i AIK och ”bandybaronen” Gerhard De Geer i Lesjöfors. De stigande kraven på idrottslig, administrativ och ekonomisk effektivitet i föreningarna bildade en god jordmån för maktkoncentration och under dessa omständigheter kunde patriarkerna framträda. Tävlingslogiken omdanade föreningarna.

Efter det att amatörreglerna hade avskaffats 1967 och ännu mer efter det att Bosmandomen hade förkunnats 1995 öppnades slussarna för att kommersialisera verksamheten och undan för undan blev därför den kommersiella logiken förhärskande. Spelare måste köpas och säljas på en expanderande spelarmarknad, där priserna sköt i höjden, och sponsorer skaffas till föreningarna för att finanserna verksamheten. På 1980-och 90-talet blev därför alltfler förningar alltmer företagslika. Verksamheten professionaliserades, kanslierna byggdes ut och fotbollen knöts allt närmare till näringslivet. Det gjorde att makten ännu mer tydligt än tidigare försköts från föreningarnas demokratiska organ till professionellt utbildade specialister som hade anställts för att sköta särskilda funktioner. Den demokratiska logiken marginaliserades och även patriarken blev en alltmer otidsenlig figur.

Denna utveckling ledde särskilt i en del storstadsföreningarna till att supportrarna reagerade negativt och med våld och hot själva försökte styra utvecklingen. Dessa supporteras agerande förkroppsligade det som författarna till denna bok kallar den problematiska styrmodellen.

Fotboll, kommersialisering, demokrati skildrar hur medlemsdemokratin sattes på undantag i takt med att fotbollen utvecklades från att vara en folkrörelse till att bli en allt mer företagsliknande verksamhet. Boken visar tydligt, och i likhet med Daniel Alsarves avhandling om Örebro SK, att fotbollens professionalisering och kommersialisering inte har varit kompatibel med föreningsdemokratin. Den ger på så sätt ett välbehövligt korrektiv till slentrianmässigt och empiriskt ofta ogrundade föreställningar om idrottens positiva betydelse för samhällets demokratiutveckling. Detta är en omfattande studie, både empiriskt väl underbyggd och teoretiskt utarbetad, som säger något viktigt om den svenska idrottens historia.

Men hur representativt är studiens resultat för idrotten i Sverige som helhet? Fotbollen är inte bara Sveriges största sport, den ligger också i topp i fråga om kommersialisering. Frågan måste därför ställas vilken utveckling som skett inom andra och mindre kommersialiserade delar av den svenska idrottsrörelsen. Har medlemsdemokratin där kunnat hävda sig med större kraft? Redan i denna bok förs tesen fram att inom damfotbollen, där kommersialiseringen gått långsammare, har den demokratiska styrmodellen stått starkare. Eller är kanske idrotten till sin natur ett inte alls särskilt lämpligt sammanhang för demokratifostran och medlemsdemokrati? Det framgår av denna studie att långt innan amatörreglerna avskaffandes 1967 och den stora kommersialiseringsvågen tog fart på 1990-talet underminerade i vissa föreningar medlemmarnas ointresse den demokratiska logiken. För merparten av medlemmarna var helt enkelt tävlingslogiken viktigare än demokratin och medbestämmandet.

Copyright © Jens Ljunggren 2017

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.