Elva forskare om idrottens samhällsnytta

Johan Carlsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Frågan om idrottens samhällsnytta har inte debatterats särskilt flitigt genom den svenska idrottshistorien. Visst var Ivar-Lo Johansson tidigt ute med att tvivla på idrotten, men allt som oftast har svaret, ett unisont ”Ja!”, tagits för givet.

Och de positiva effekterna sägs bara bli fler och fler, inte minst på samhällsnivå. Idrott förutsätts främja demokrati, jämställdhet och ekonomisk tillväxt och dessutom vara ett vapen mot droger, våld och rasism.

Tiden är faktiskt inne när idrott till och med bokstavligen sägs rädda världen. FN ser det som ett billigt och ”ytterst verksamt” verktyg i utvecklingsländerna.

En antologi om idrott och samhällsnytta känns också tyvärr angelägen i kölvattnet efter att en Djurgårdssupporter dödades i samband med en allsvensk fotbollsmatch i Helsingborg.

Riksidrottsförbundet och SISU ger ut boken Är idrott nyttigt? som är indelad i nio kapitel där forskare resonerar kring frågeställningar i skilda ämnen såsom ledarskap, konsekvenser av att börja eller sluta idrotta, det idrottande barnet, samhällsekonomi och medialiserad idrott.

Utgångspunkten är att idrott kan ha ett egenvärde (idrott för idrottens skull) och/eller ett instrumentellt värde där syftet med idrott är ett medel för att uppnå något annat.

Filosofen Mikael Lindfelt argumenterar för att idrottens trovärdighet hänger på att egenvärdet får utrymme och synliggörs. Till exempel om underhållningen ska vara trovärdig måste den seriösa lekfullheten, respekten och kärleken vara fundamentet. Lindfelt underkänner – intressant nog – på sätt och vis de många försöken att göra idrotten till underhållning.

Historikern Johan Norberg spinner vidare på idrottens egenvärde och mervärde. Idrottsrörelsen kan tillspetsat sägas varit en ideologisk amöba som format sin ideologi efter hur den kan få offentligt stöd. Norbergs tes är att genom att motivera sitt samhälleliga mervärde alltför ensidigt skapas samhälleliga förväntningar som är svåra att leva upp till för idrotten. Det finns också ett glapp mellan praktiken inåt som bygger på egenvärden som glädje och kärlek och retoriken utåt om mervärden. Svensk idrott borde lära av kultursektorn, där konst, litteratur och musik har ett egenvärde och till och med ses som en rättighet!

Introduktionstexten av redaktören för boken, Johan Hvenmark, och de två första kapitlen bör läsas i kronologisk ordning, då dessa tre bygger på varandra och ger gradvis en fördjupad förståelse för dels bokens logik, dels den ”värdekarta” (s 58–59) som även resten av boken förhåller sig till. Övriga sex kapitel kan med fördel läsas fristående och i valfri ordning efter intresse.

Kapitel 3 är föredömligt kort och kopplas till barnkonventionen. Susanna Hedenborg frågar sig om och när barns idrottande är till för stunden eller framtiden, och när idrottande är samhällsnyttigt eller inte. Hon identifierar en vit fläck i sin modell, nämligen att det inte finns några uppfattningar om idrott för stunden utan samhällsnytta. Hon diskuterar också barns varande och blivande, där fokus ofta tycks vara på det senare. Barn vill vara, men vuxna vill att barn ska bli. En tränare vill att barnet bli en spelare/vuxen människa, barnet vill vara en spelare/barn. Är idrottens uppgift att skapa framtida medmänniskor eller ge glädje i stunden?

Jorid Hovdens text om demokrati och hegemoni tillhör i mina ögon de mest intressanta. Det är som bekant inte bara i bolagsstyrelserna som könsfördelningen är skev, även i idrottens finrum och på tränarnivå ser det likadant ut. Mäns tankesätt könsneutraliseras och därför ses mäns egenskaper som mest passande i rekrytering, menar Hovden. Kvinnor däremot könskodas och måste bidra med något annat (kvinnligt) förutom att de ska ha minst samma erfarenhet och tyngd som en man.

Hovden pläderar för könskvotering i idrottens styrelserum likt Norge. Men det viktigaste för att komma till stånd en förändring är att diskutera och problematisera dessa frågor inom idrotten för att göra männen medvetna om att de egentligen är könskodade.

Såväl Hovden som Hedenborgs kapitel skulle vara en utmärkt grund för ett diskussionsmaterial inom idrottsrörelsen. Det vore närmast märkligt om SISU och RF, som gett ut boken, inte tar chansen att använda dessa källor i sina utbildningar för föreningar och förbund.

Kapitel 4 om konsekvenser av att börja, fortsätta eller sluta idrotta visar att involvering av idrott kan skydda ungdomar från depressiva symtom och skydda mot brottsligt beteende och alkoholintag. Men att sluta idrotta kan vara riskfyllt på dessa områden och kan dessutom ge en sämre självkänsla. Detta kapitel som bygger på en longitudinell studie av 428 ungdomar i åldern 12-16 år presenteras på ett pedagogiskt sätt, diskuteras i förhållande till tidigare forskning och problematiseras klart och tydligt.

Kapitel 5 handlar om olika ledarskapslogiker, men tillför egentligen inte mycket nytt under solen utan består mest av beskrivningar av aktivitets- och organisationsledare. Förvisso läsvärt, men resultaten och slutsatserna är vaga.

Kapitel 7 om idrott och politik är välskrivet om den beröringsskräck som finns mellan dessa två ämnen, när de i själva verket inte går att skilja åt. Statsvetaren Ulf Bjereld argumenterar för att idrotten själv ska ta initiativ och våga blanda sig i politiskt, vilket dessutom kan stärka diskussionsklimatet inom idrotten där rådande gnäll- och fuskkultur ligger långt ifrån idealet om den demokratiske medborgaren.

Kapitel 8 om idrottens ekonomiska samhällsnytta bygger på tre undersökningar varav den andra är problematisk. Jag ställer mig frågande till den enkät som ska ge svar på hur många timmar i veckan man kan tänka sig att arbeta för idrotten, vilket sedan omvandlas till pengar. Det är enkelt, tänker jag, att siffrorna blir överdrivna, eftersom antalet timmar uppskattas och inte bygger på reellt arbetade timmar. Visst visar undersökningen att idrott värderas högt, men det blir irrelevant att göra samhällsekonomi av det.

Det är vidare intressant att författaren analyserar sambandet mellan elitidrott och arbetslöshet/befolkningsökning. Resultatet är inte förvånande – det finns få säkra samband – men är trots allt intressant eftersom befolkning och arbetslöshet är ett av argumenten som används för att motivera t ex bygget av nya arenor.

Sammanfattningsvis är Är idrott nyttigt? en tankeväckande bok som utmanar sanningar och ger en mycket balanserad och nyanserad bild av idrott i ett samhällsperspektiv. Lejonparten av texterna är också välskrivna, även om inledningskapitlet kanske är i snårigaste laget för den allmänt idrottsintresserade. För mig som idrottsvetarstudent är det en av de bättre böckerna jag läst i detta område och jag hoppas (men tvivlar) att den nått ut till Föreningssverige och diskuteras flitigt.

Det är bara synd att inte fler ämnen såsom miljö, folkhälsa, integration behandlas i egna kapitel. Med andra ord välkomnar jag en uppföljare.

Copyright © Johan Carlsson 2014