Routledge har nyligen gett ut fyra volymer (1 700 sidor) med den ambitiösa, men mindre upplysande, titeln Sport. Det är Eric Dunning och Dominic Malcom som står för urvalet av ”kritiska” sociologiska artiklar. Priset för denna samling av tidigare publicerade artiklar är 9 273 skr (2003-10-19). Det stämmer! Ni läser rätt – nästan tio tusen kronor för fyra böcker! Men har man väl inhandlat dessa volymer, behöver man sannolikt inte mer litteratur i ämnet ”sport”, i varje fall inte med ett sociologiskt perspektiv, i varje fall inte det året.
idrottsforum.org har emellertid inte sådana pengar! I stället har jag fått nöja mig med att läsa och recensera Sport and Society, vilket visar sig vara ett förträffligt val. Det är sällan man blir så pass upprymd utav att läsa en introduktionsbok där artiklarna är författade av en mängd olika idrottsforskare. Dessutom är boken pedagogisk och har – vilket inte är betydelselöst i sammanhanget – ett förhållandevis försvarbart pris. Därmed kan jag med glädje rekommendera boken som kurslitteratur inom ämnet ”Idrott & Samhälle”.
Bokens redaktör är Barrie Houlihan, statsvetare vid Institute of Sport and Lesiure Policy, vid Loughborough University. Merparten av bokens tjugo författare kommer från England, varav nästan hälften (9 st) från Houlihans egen institution, vilket kanske bidrar till att bokens övergripande struktur tycks vara genomtänkt. Houlihan har för övrigt själv bidragit med tre artiklar. Det finns dock två amerikanska bidrag, ett kanadensiskt, ett från en tysk idrottsforskare och även ett bidrag från Australien.
Boken är indelad i fyra områden. Det första, som utgörs av tre artiklar, behandlar tre olika ämnen inom samhällsvetenskaplig idrottsforskning, nämligen en idrottssociologisk inriktning, ett idrottshistoriskt perspektiv och ett statvetenskapligt förhållningssätt. Syftet är att placera idrotten i en social kontext och att demonstrera idrottens komplexitet. Det andra området, som består av fem artiklar, avhandlar idrottens maktstruktur och en rad ojämlika förutsättningar (kön, etnicitet och funktionshinder) när det gäller deltagande och framgång inom idrotten. Det tredje området, som består av sju inlägg, tar sin utgångspunkt i idrottens tilltagande kommersialisering och professionalisering. Här behandlas bl a ”The Business of Sport”, olika mediers intresse för sporten, idrottens organisering och förhållandet mellan idrott och turism. Det fjärde området, bestående av fyra arbeten, lyfter fram behovet av komparativa studier och en förståelse för idrottens globalisering. Här presenteras bl a sporten i USA, Kanada och Australien. Vidare belyses EU:s betydelse i förhållande till tesen om nationalstatens nedmontering.
Låt oss titta närmare på några av de mest intressanta resonemangen. Jag börjar med Peter Donnellys ”Sport and Social Theory”, som är en förträfflig introduktion till grundläggande sociologiska perspektiv. Jag har läst ett stort antal introduktioner i sociologi som har haft ambitionen att förklara och exemplifiera skillnaden mellan ett aktörsperspektiv och ett strukturalistiskt perspektiv. De flesta misslyckas, främst vad avser konkretisering och exemplifiering. Däremot är Donnellys presentation såväl lättbegriplig som informativ, utan att bli banal. Dessutom är den väldigt bra kopplad till en rad idrottssociologiska exempel. Donnelly hävdar härvidlag att sociologiska teorier utgör grunden för förståelsen av de sociala krafter som finns inom idrotten. Här nämns, förutom klassiska sociologiska begrepp som klass, kön och etnicitet, även idrottens professionalisering, vinnarkulturen, idrottens tilltagande karaktär av underhållning och dikotomin hälsa/ohälsa. Det sociologiska perspektivet upplevs, via Donnellys presentation, som fräscht och viktigt. Kort sagt, läs den!
Nästa bidrag är skrivet av Houlihan och ställer en rad intressanta politiska frågor kring den manliga dominansen inom idrotten, såväl när det gäller utövandet som dess organisering (dess institutioner). För att tydliggöra problematiken presenterar Houlihan en rad olika definitioner och beskrivningar av makt och maktrelationer. Hans ambition är att undvika klassiska formella definitioner av makt. För att förtydliga sitt resonemang använder han sig av det politiska spelet bakom bygget av Wembley, som den engelska fotbollens nationalarena; som ”identitet”. Artikeln visar tydligt på behovet av statsvetenskapliga studier inom idrotten.
Det historiska perspektivet på idrotten är producerat av Martin Polley, vars utgångspunkt är att varje idrotts enskilda historia har betydelse för de människor som idag spelar eller följer idrotten. En historisk förståelse av idrottens utveckling är därigenom en förutsättning för att förstå dagens former av idrott. I ett historiskt perspektiv visar det sig även att idrott, eller rättare sagt ”idrott”, kan spåras i de flesta historiska konstruktioner av samhällen. Men Polley varnar oss samtidigt för att sätta likhetstecken eller att spåra likheter mellan primitiva former av idrott och idrottens moderna uttrycksformer. Det är vikigt att sätta in olika former av idrott i sitt sociala sammanhang, och de måste förstås utifrån sina egna förutsättningar. Kapitlet presenterar härmed ett viktigt förhållningssätt till historiska betraktelser av idrotten. Polley förespråkar dessutom att den historiska forskningen mer tydligt utnyttjar den sociologiska teoriutvecklingen.
Efter dessa tre artiklar som presenterar ramen för boken vill ja gå in på några artiklar som utgår från olika strukturella möjligheter och begränsningar inom idrotten. Den första artikeln, skriven av Michael Collins, behandlar ”socialt utanförskap” i ett generellt perspektiv. Här talas om klass och socialt kapital som grund för deltagande eller icke-deltagande inom idrotten. Han talar även om ålder, kön och funktionshinder som ”strukturella hinder” inom idrotten. Vidare belyses etnicitet som hinder i idrottsligt utövande. Collins går igenom en rad olika försök (bl a ”lesiure cards”) att använda idrotten som en integrationsarena, som en möjlighet att stärka det han kallar ”citizenship”. Han är dock något tveksam till de engelska försöken, som han kallar för ”social ingenjörskonst”. Det krävs att man är väldigt känslig och uppmärksam på de olika hinder som finns inom den ”utvalda målgruppen” (t ex gymnastik för asiatiska kvinnor, som har varit en av målgrupperna).
I ett viktigt kapitel om idrott och kön diskuterar Tess Kay idrottens karaktär av att skapa eller underbygga en hierarkisk social ordning baserad på (köns)skillnader. Här kan man tala om två saker: För det första hur könsskillnader präglar idrotten; för det andra hur idrotten påverkar våra könsrelationer. Kay poängterar att idrottens ”maskulina” prägel är en produkt av hur idrotten har institutionaliserats och utvecklats mer än en återspegling av idrottens inneboende karaktär. Fortfarande, hävdar Kay, betraktas kvinnor inom idrotten som ”kvinnor” i ett manligt territorium. Vi får även veta att klass är än mer avgörande inom kvinnoidrotten; dvs väldigt få kvinnor från arbetarklassen idrottar. Slutligen tar Kay upp massmedias bild av kvinnliga idrottare, med dess betoning på ”sex appeal” och kvinnlig attraktionskraft. Kay ger på dessa få sidor en utförlig inblick i olika problem som friläggs genom idrottsforskning utifrån ett könsperspektiv. Nyttig läsning!
Nigel Thomas har intresserat sig för handikappidrotten, och diskuterar initialt betydelsen av den kapitalistiska ideologins betoning på den ”produktiva människan” och menar att idrotten använder sig av stigmatiserande kategoriseringar och mer eller mindre betraktar handikappidrotten som terapi. Genom idrotten uppmuntras de även till att sträva mot mindre betydelsefulla mål, i stället för att kämpa för politiska, sociala och arbetsrelaterade mål. Artikeln ger för övrigt en bra historisk beskrivning av handikappidrottens utveckling och en intressant diskussion om huruvida handikappidrotten ska organiseras som en självständig idrott.
Etnicitet och ras är Ben Carringtons och Ian McDonalds tema. Här diskuteras bl a olika idrottspolitiska program som syftar till integration och ett stärkande (empowerment) av olika invandrargrupper (som en speciell målgrupp). De skriver att etnicitet hanteras som ett ”kulturellt fängelse”. De belyser även frågan utifrån behovet av social kontroll. De missar dock att diskutera idrotten som en ”rättvis” karriärväg för många idrottare med invandrarbakgrund.
Därefter går boken över till att diskutera idrottens tilltagande kommersialisering. Det första bidraget är producerat av Leigh Robinsson och behandlar ”The Business of Sport” och tar sin utgångspunkt i tre sektorer inom ”the industry”, branschen: professionell idrott, sponsring samt spel och dobbel. Den kommersiella strukturen inom idrotten blir allt mer genomgripande; det rör såväl själva utövandet som produktion och promotion. I sin genomgång visar Robinsson att även de ideella organisationerna påverkas påtagligt av de kommersiella trenderna inom idrotten på så sätt att de, förutom behovet av nya former av intäkter, också måste effektivisera sin organisation. Detta gör att skillnaderna mellan idealism och kommersialism blir svåra att upprätthålla. Han pekar vidare på behovet av utbildningar inom sport management, vilket även floran av sport managementkurser på de amerikanska universiteten ger uttryck för. Det finns över två hundra universitet i USA som erbjuder någon form av kandidatexamen i sport management. Det kan härvid talas om en ”managementkultur” som berör idrottens organisatoriska design, marknadsföring, sponsring, handhavandet av personal, (professionell) etik och kvalitet. Robinsson gör en poäng av att jämföra ”The Business of Sport” med andra branscher och lyfter fram värden som passion, oförutsägbarhet (slump) och kulturellt kapital. Han menar att idrotten präglas av en annan logik än vad den ekonomiska rationaliteten erbjuder. Ett bra exempel är jämförelsen mellan olika konsumentgrupper. Blir konsumenten missnöjd på sin Nokia-telefon är det troligt att nästa köp blir en produkt från Sony Ericsson. Fotbollssupportrar är däremot mer trogna. Det torde höra till undantagen att ett missnöjd Hammarbysupporter lägger sin lojalitet hos Djurgården. Robinsons resonemang och exempel är mycket intressanta.
David Stead behandlar förhållandet idrott och medier. Han ställer en mycket viktig fråga: Är mediernas bild av idrotten en spegling av verkligheten eller är det snarare en konstruktion som mer speglar mediernas generella bilder och dess medielogik. Han ser en fara i att idrotten, i sin ambition att vara tillgänglig för olika medier, förlorar kontrollen över den idrottsliga verksamheten (grunden). Matcher börjar när reklamen är avklarad, OS i maraton läggs under de hetaste timmarna för att det passar TV-publiken bättre. Medier har som sagt ett stort intresse av att ta sig in i idrotten; dels lockar det en stor publik och dels är det en relativt billig produktion (i jämförelse med film). Stead diskuterar även problematiken kring att fler kommersiella medieföretag lägger beslag på stora evenemang som tidigare sänts via de statliga TV-bolagen, och därmed omvandlar det reguljära utbudet till en marknad; till ”pay-to-view”. Han ser det som en klassfråga. Vad är det för bild medier ger av idrotten. Enligt Steads beskrivningar rör det sig för det första om ”kapitalism”, ”nationalism”, ”rasism” och ”patriarkatets dominans”. För det andra för utbudet en prägel av ”spektakel”, ”dramatisering” och ”personfixering”. Kapitlet ger onekligen en informativ bild kring olika problem i relationen idrott och medier.
Idrottens organisering är temat för John Amis och Trevor Slacks bidrag. De inleder med att betona att idrottens organisering är mycket komplex. Det rör sig om allt från små lokala klubbar till stora internationella organisationer, vilka inrymmer allt från hängivna och frivilliga entusiaster till professionella direktörer. Det innebär såväl hög grad av decentralisering som påtaglig formalism. Författarna diskuterar även vilka olika externa faktorer som påverkar idrottens organisering. Här talas om politiska, ekonomiska rättsliga, socio-kulturella, demografiska, teknologiska och ekologiska faktorer, men också ledarskap, beslutsprocesser och den interna organisationskulturen får betydelse för idrottens organisering. Kapitlet är mycket deskriptivt och saknar den analytiska ambition som kännetecknar det stora flertalet av antologins artiklar.
Barrie Houlihan återkommer en text som behandlar dopningproblematiken. Resonemanget är väldigt bra och intressant men känns något malplacerat i det här sammanhanget. Problemet som Houlihan behandlar (som förvisso kan legitimera kapitlets placering) är huruvida det finns någon möjlighet att utveckla en effektiv anti-dopning policy. För det krävs att man etablerar en övertygande moralisk bas för att motverka dopning, typ ”doping is unfair”, ”doping is bad for an athlete’s health” eller ”doping undermines the integrity of sport”. Det finns invändningar mot samtliga argument, men Houlihan tycker att den tredje invändningen är den mest rimliga: att dopning förstör idrottens integritet. Därefter måste man utveckla en acceptabel, universell och rättsligt säker definition av dopning, vilket visat sig svårt i praktiken. Till sist, måste det finnas en effektiv anti-dopning policy. Här diskuterar Houlihan den historiska utvecklingen som lett fram till WADA. Han slutar med att presentera ett antal faktorer som måste föreligga för att WADA:s arbete och dess anti-dopning policy ska vara framgångsrik. Det rör sig om en globalt organisatorisk infrastruktur, tillräckligt med ekonomiska resurser, vetenskapliga möjligheter, politiskt stöd och allmänhetens stöd. Det sista är viktigt. Saknas det legitimitetsaccept försvåras arbetet. Kapitlet är en bra och nyanserad ingång till dopningsproblematiken och arbetet med en anti-dopning policy.
Nästa kapitel behandlar ett mer ”positivt” inslag inom idrotten, nämligen idrottsturism. Det är Guy Jackson och Mike Weed som diskuterar förhållandet mellan idrott och turism, och dess sociala och ekonomiska betydelse, såväl i form av negativa som positiva konsekvenser. Det är först på senare tid som städer och regeringar fått upp ögonen för möjligheten att locka turister genom olika idrottsevenemang. Det finns numera ett stort intresse för att locka till sig stora idrottsevenemang. Många städer ser härvid Barcelona som ett lyckat exempel; staden bytte ansikte genom sin satsning på de Olympiska spelen. Det talas om en urban revitalisering, vars baksida har varit ett stort intrång bland den socialt hårt belastade inhemska befolkningen. Jacksons och Weeds redogörelse för fenomenet känns dock något ytligt och konstruerat.
Detta resonemang följs helt logiskt av ett kapitel om ekonomiska vinnare och förlorare i de Olympiska spelen. Kapitlet är skrivet av Holger Preuss och inleds med en gedigen historik kring olika städers satsningar på de olympiska spelen, varvid olika intressen för spelen belyses. Här görs skillnader på olika intressen. Här talas om behovet av en ny ”image” (München, Seuol och Sydney), stadsförändring (München, Montreal, Seuol, Barcelona och Turin), en demonstration av ett politiskt system (Moskva och Los Angeles), ökad turism (Barcelona och Sydney), och förbättringar av egna anläggningar/investeringar (Lillehammer, Barcelona, Atlanta och Nagano). Vidare presenteras hur den sociala miljön och omgivningarna har förändrats genom de olympiska spelen. Presentationen är mycket informativ och användbar som diskussionsunderlag för seminarier kring vad man kan ha OS till! Men även här saknas analytisk ambition.
Michael Collins andra bidrag handlar om idrottens betydelse för rekreation och dess omgivningar (dess miljö). Han frågar sig om miljön klarar av idrottens expansion, och huruvida idrotter som äger rum i naturen är bra för miljön. Han poängterar härvid att satsningarna på de Olympiska spelen numera måste ha en miljöplan som bygger på hållbar utveckling. Här tittar Colllins bl a på de Olympiska spelen i Albertville och Lillehammer och berömmer initiativ som återvinning av aluminiumburkar, förbättring av vattenkvalitet (i Isere) och energibesparingar, men är negativ till Albertvilles skogsskövling och störningar på djurlivet. I kölvattnet av Collins resonemang kan man fråga sig vilken inverkan på miljön som olika typer av motortävlingar för med sig. En annan oroväckande miljöfråga är de föroreningar som uppstår i samband med transporter av ungdomar runt om i landet till olika typer av turneringar, speciellt när alla föräldrar vill se sina egna barn spela. Här talar jag av egen erfarenhet! Collins miljöreflektion väcker många tankar, och är därmed väldigt förtjänstfull.
Boken avslutas med en internationell utblick. Det första bidraget behandlar idrotten i USA och Canada, som tycks vara styrd av en kommersiell och elitfokuserad underhållningsindustri. Det mest intressant i presentationen är påståendet att det stora massmediala intresset för basket och amerikansk fotboll inom skolidrotten har inneburit att andra sporter som terränglöpning har marginaliserats eftersom de inte lockar ett publikintresse. Trevor Slack, som är författaren till texten, ser med oro på utvecklingen och tror att bristen på massmedial uppmärksamhet kommer att utarma dessa idrotter. Egentligen ger presentationen ingen ny information, det känns snarare som allmängods.
Kapitlet om idrott i Australien är något mer spännande. Här diskuteras bl a myten om Australien som en idrottsnation, och en del intressanta problem lyfts fram. Det finns en officiell politisk ambition att få folk i rörelse, att bli fysiskt aktiva. Men – till skillnad mot Storbritannien – ser man inget problem vad avser kön, klass och etnicitet. Dessutom är satsningen mest inriktad på elitidrott och stora idrottsevenemang. I Crocodile Dundees land är synen på kvinnoidrott föga oväntat könsdiskriminerande. Murray Phillips and Tara Magdalinski uttrycker det på följande sätt: I ett kvantitativt perspektiv är kvinnoidrotten erkänd, men fokus har orienterat sig mot traditionella bilder av kvinnlighet och på så sätt reproducerar kvinnoidrotten traditionella könsmönster och stereotyper. De hävdar även att OS i Sydney var en orgie i nationalism som tog udden ur köns- och etnicitetsfrågor. Men när väl elden slocknat, försvagades den australiensiska idrottens jämlikhetssträvan.
Ian P. Henry tar tag i frågan om EU:s betydelse för idrotten. Han tar sin utgångspunkt i tesen om nationalstaternas försvagning, vilket bl a anses ta sig utryck i EU:s allt starkare inflytande Givetvis behandlas Bosmandomen och dess föregångare och EU:s syn på elitidrotten som arbete, och därmed som likställt med de principer som gäller övrigt arbetsliv. Detta relateras till FIFA:s försök att behålla sitt kontrakts- och kvoteringssystem, för att underlätta för klubbarna att utveckla egna talanger. Vad Henry dessutom belyser är EU:s idrottspolitik, varvid man är väl medveten både om dess ekonomiska värde som om dess ideologiska status och integrativa betydelse. Henry drar emellertid slutsatsen att nationer även i framtiden kommer att vara en viktig utgångspunkt för organiseringen av idrotten. Han menar att EU och dess medlemsstater såväl kompletterar som konkurrerar med varandra, och att tanken om nationalstatens försvagning är missledande. Det visar sig i idrottsliga sammanhang.
Som avslutning behandlar Barrie Houlihan idrottens globalisering(sprocess), vilket exemplifieras av en ökad handel av idrottsmän, fler internationella evenemang, EU:s ökade betydelse (Bosman igen), liberalisering av TV-rättigheter, den globala bevakningen av mer eller mindre homogena sportsevenemang, rationalisering av idrottens struktur och världsomspännande supporterklubbar. Men, påpekar Houlihan, nationalstaten är fortfarande en viktig källa för identitet. Det är fortfarande mer betydelsefullt för Liverpool-anhängare, hävdar Houlihan, att vinna Premier League än att vinna Champions League. I sin slutsats skriver Houlihan (s. 361):
The discussion of globalisation as an outcome highlighted the importance of treating globalisation as an open-ended set of processes which do not necessarily lead to a fixed destination. […] The state is still the primary reference point for international sport and a central actor in determine the pattern of engagement between domestic sport and international sport. […] The language of sport may be universal but the meaning it carries is as much determined locally as it is in the boardrooms of multinational sports corporations.
Det låter, i mina öron, som en sund ståndpunkt!
Det blev en rätt grundlig genomgång av bokens innehåll, med en stor tyngdpunkt på dess fördelar. Det tycker jag emellertid att boken är värd. Den är generellt sett mycket bra! Dock saknar några delar en analytisk och reflekterande ambition. Men boken bör som sagt vara given på de idrottsvetenskapliga program som har en samhällsvetenskaplig och humanistisk prägel på sina utbildningar. Samtidigt känner jag en väldig lust att, likt idrottsforskarna från Loughborough University, starta ett dylikt svenskt projekt.
Köp boken från Bokus, häftad eller inbunden.
