Mer om idrottsturism!

Tidigare har jag läst och recenserat två böcker om idrottsturism: Sport Tourism och Sport and Adventure Tourism. Efter att ha läst ytterligare tre böcker i ämnet börjar jag förstå vad publikationsverksamheten syftar till, det är nämligen ett försök att definiera ytterligare ett akademiskt ämne, eller rättare sagt, en ny akademisk karriärväg. Författarna håller med andra ord på att pinka in ett revir någonstans i gränslandet mellan turism- och idrottsforskning; två i sig definitionsmässigt problematiska ämnen. Det är det som förefaller vara det primära motivet bakom utbudet av publikationer.

Det som har förvånat mig mycket är böckernas totala avsaknad av teori; ja inte ens en teoretisk ambition kan skönjas, förutom i ett bidrag om skillnaden mellan att uppträda som turist och att vara pilgrim/äventyrare, där det hänvisas till Zygmunt Baumans sociologi, och i ett kortfattat försök att införa en organisationsteoretisk ansats.

Nu kan man förvisso bortse från avsaknaden av teori, om det trots allt funnes försök till vidare analyser. Men det gör det i regel inte. Det rör sig nästan uteslutande om beskrivningar och en rad kategoriseringar/definitioner. Jag skrev ”nästan uteslutande”! Det finns en ”analys” som florerar i samtliga böcker, nämligen att det saknas en genomgripande och sammanvävd idrotts- och turistpolitik (policy), vart man än vänder sig i världen, möjligtvis med undantag av Barcelona och Sheffield. Frågan är om detta ska betecknas som en analys eller som en iakttagelse.

Förvisso finns det, som sagt, en rad fascinerande beskrivningar av vad idrottsturism kan vara, samt ett antal intressanta och viktiga iakttagelser. Här kan nämnas vintersportorternas tilltagande behov av multianläggningar, revitalisering av falnande industristäder och golfturismens miljöproblem och dess koppling till sexturism (i Thailand). Men mycket av exemplen som behandlas upplever jag som allmängods – dock trevligt beskrivet och kategoriserat.

Låt oss titta på de tre böckerna var för sig, för att sedan avslutningsvis ranka dem tillsammans med de två tidigare publikationerna.

Thomas Hinch (från Canada) och James Higham (från New Zealand), skriver om idrottsturismens utveckling iSport Tourism Development (2004). Likt andra definierar Hinch & Higham idrottsturism. Deras definition är: ”sport-based travel away from the home environment for a limited time, where sport is characterized by unique rule sets, competition related to physical prowess and play”. De betonar inledningsvis att sport/idrott är något som länge fått människor till att resa, men att det har expanderat under senare år i kölvattnet efter vinter- och golfturism, liksom i form av ett ökad inslag av äventyrsturism. De ger ett antal förklaringar till ökningen, och lyfter fram globalisering, kommodifiering av idrott, ett ökat intresse för hälsa och fitness, samt olika försök att revitalisera städer genom idrott, arrangemang och idrottsturism.. Det är enligt författarna emellertid viktigt att finna en balans mellan utveckling och tradition. Här talar de om idrottens historiska kulturarv och miljö, och lyfter fram platser som Lords (cricket), Royal Ascot (hästkapplöpning), Wembley (fotboll), St Andrews (golf), Twickenham (rugby), Wimbledon (tennis), som enligt Hinch & Higham är platser med ”nostalgisk” idrottsturism. Fokus har tidigare legat på platserna, inte så mycket på människorna som lockas till nostalgiska idrottsmiljöer.

Hinch och Highams grundläggande resonemang har dock sin grund i en samhällsgeografisk utgångspunkt, och de betonar ”the geographical principles of space, place and environment”. De hävdar att idrottsturismen befinner sig inom en social, kulturell, politisk och ekonomisk kontext som ständigt är i förändring. I detta sammanhang betonar författarna principen av hållbar utveckling, inte bara av moraliska skäl utan även ur effektivitetssynpunkt – det måste finnas en balans mellan tradition och utveckling när det gäller idrottsturism. När det gäller den rumsliga analysen av idrottsturismen hävdar det att det finns en skillnad om platsen är centralt belägen eller ligger mer perifert. De lanserar följande självklara påstående:

The spatial elements of sport tourism vary between sport that tend to be centrally located (advantaged by proximity to markets) and those that take place in peripheral regions (based on natural resources).

De gör därefter även en indelning av olika typer av attraktioner, och talar om primära, sekundära och tertiära attraktioner i syfte att definiera vad för saker som i olika destinationer lockar skilda grupper av idrottsturister. De formulerar sig på ett lika självklart sätt:

Primary attractions have the power to influence a visitor´s decision to travel to destination based solely on that attraction. Secondary attractions are known to a person prior to their visit, but are not critical in the decisions about their travel itinerary. Tertiary attractions are unknown to the traveller prior to their visit, but may serve as centres for entertainment or activity once the visitor is at the destination.

Vad är det då som lockar olika turister till olika plaster? Här åberopar Hinch & Higham en klassisk indelning av olika typer av turister; från erfarna till sporadiska idrottsturister. Det ger egentligen inget nytt under solen. De talar, precis som andra, också om ytligt (soft) och intensivt (hard) deltagande.

Vad de, likt andra forskare inom idrottsturismen, ser som ett bekymmer när det gäller att locka turister till olika attraktioner – det må vara primära, sekundära eller tertiära – är att de flesta människor som arbetar med idrottsturism antingen har sin kompetens i idrott eller i turism, och inte i ”idrottsturism”.

Ett intressant avsnitt i boken är deras diskussion rörande tendenser vad gäller idrottsturismens utveckling. Här talar de om förhållandet mellan autencitet och kommodifiering, och om globalisering/homogenisering eller diversifiering. De ser en fara i att idrotten blir allt mer global i sin karaktär, vilket kan leda till en homogenisering av idrotten, vilket skulle släta ut kulturella skillnader. De skriver: ”The authenticity of the sport attraction should be retained without suppressing the dynamic evolution of sport”. Ett annat intressant fenomen som de lyfter fram är idrottens urbanisering, vilket innebär att ”sport intrude in cities”. Här kan vi nämna maraton (Central Park) triathlon (Opera House), Formula One (Monaco) och Tour de France (Champs-Elysée). De presenterar även en rad problem kring golfturismen, och hävdar att golfens ”gröna” framträdelseform ironiskt nog karaktäriseras av en rad negativa ekologiska konsekvenser.

Summa summarum: Boken växlar mellan triviala påståenden och intressanta iakttagelser. Bokens rumsbegrepp lyfter dock inte den teoretiska nivån nämnvärt.

Brent W Ritchie och Daryl Adair (2004) är redaktörer för Sport Tourism: Interrelationships, Impacts and Issues, och inleder själva, som sig bör, med en betraktelse över idrottsturismens ”storhet” och dess definition. Först försöker de definierar idrott, och anser det svårt, men lutar sig i slutändan mot Jay Coakleys etablerade definition. När det gäller turism tycker de att 24-timmarsdefinitionen är för begränsad, och väljer i stället att tala om en övernattning som en förutsättning, men är medvetna om att det, bortom denna ”formella definition”, finns många komponenter i definitionen av turist.  Därefter tar Sean Gammon oss på en tur i idrottsnostalgi, och diskuterar idrottsturism utifrån begreppet ”sekulära pilgrimer”, och hävdar samtidigt att det som kännetecknar idrottsturisten är ”möjligheten att uppleva det bekanta i det som är obekant”.Ett annat intressant kapitel är Catherine Palmers arbete om golfturism och dess expansion. (Det beräknas finnas 25-30 000 golfbanor runt om i världen och 60 miljoner golfare som spenderar £12 miljoner om året.) Palmer diskuterar en rad negativa konsekvenser i relation till golfturismens utveckling. Golf är inte enbart ett spel eller en avkoppling, det är en stor industri. När det gäller golf i utvecklingsländer är de beroende av stora investeringar vad gäller anläggningar och infrastruktur, ofta från externa finansiärer som internationell hotellkedjor eller flygbolag. Frågan är vilka ekonomiska vinster som kommer länderna och invånarna till del. Det ligger inte i finansiärernas intresse att ge upp lukrativa marknader. Andra problem är golfens inverkan på naturen och dess ekologiska konsekvenser. Golfturister förväntar sig att finna de grönaste banorna på de soligaste platserna (Tunisien, Marocko och Dubai). Det finns beräkningar på att bevattningen av en golfgreen slukar 3 000 kubikmeter vatten per dag, vilket är lika med 15 000 människors dagliga behov. Det är inte märkligt att det uppstått en internationell motrörelse: The Anti-Golf Movement. Kapitlet är mycket tankeväckande och tar indirekt upp en mycket angelägen fråga rörande postkolonialism. (Läs mer om golfturism här.)

Ritchie har ytterligare ett bidrag i sin antologi, ett bidrag som handlar om små arrangemang, något som tydligen är ovanligt i forskningen rörande idrottsturism eftersom det vanligtvis är ”mega events” som lockar både forskare och politiker. Det är emellertid synd, menar Ritchie, eftersom det finns många fördelar men mindre idrottsarrangemang då det kostar mindre och man kan använda befintlig infrastruktur. Men som sagt, det saknas forskning på området.

C. Michael Hall skriver om idrott som urban revitalisering. Han hävdar att tesen om idrottens positiva inverkan på en stads markandsvärde och dess förmåga att vitaliserar sin struktur är öppen för debatt och hävdar att det krävs betydligt mer än idrott och turism, om arbetslösheten är orsaken till social utslagning och urban nedstämdhet, för att skapa sysselsättning och ökad omsättning. Men, som han uttrycker sig, idrotten är svår att argumentera mot!

Bland övriga bidrag märks Liz Fredlines om lokalbefolkningens inställning till motortävlingar, Michael Barkers om ökad kriminalitet (stöld och våld) i samband med mega-events, samt Jospeh Kurtzmans och John Zauhars om behovet att förstå individers motivbildningar och dess skiftningar.

Som i de flesta antologier representerar bidragen ömsom vin och ömsom vatten. Jag upplever Christine Palmers bidrag som det mest intressanta, mest för att frågan och problematiken känns angelägen. Arbetet kunde dock ha varit, som i de flesta fall när det gäller idrottsturism, teoretiskt förankrat. Men diskussionen leder onekligen till ytterligare funderingar.

Sports Tourism: Participants, Policy and Providers(2003) är skriven av två författare, Mike Weed och Chris Bull. På så sätt skiljer den sig från Ritchie och Adairs antologi. Den har en rätt pedagogisk struktur.Precis som alla andra böcker börjar denna med en inledande presentation och definition av idrottsturism. Weed och Bull tycks vara medvetna om ”disciplinens” förhållandevis låga akademiska status, då de gör ett rätt stort nummer av att ämnet är nytt (1995 kom den första tidskriften, Journal of Sport Tourism). Ämnet kämpar fortfarande, hävdar författarna, för sitt existensberättigande i förhållande till turism- och idrottsvetenskap.

Problematiken blir inte lättare av att det också praktiska fältet är splittrat; antingen har aktörerna sin koppling till idrott eller har de sin kunskap i frågor rörande turism. Enligt Weed & Bull krävs det att ämneskompetenserna sammanförs, både i praktiken och i den akademiska miljön. De är kritiska mot gängse forskning i idrottsturism, då den ensidigt lagt tonvikten på idrottsturismens betydelse, och framför allt på dess ekonomiska betydelse. De anser härvid att man måste analysera såväl deltagarna (turisterna) som politiker/administratörer och finansiärerna bakom idrottsturismen.

Men innan de själv tar sig an den uppgiften ger de läsaren en ordentlig introduktion i idrottsturismens historik och dess utveckling. De pratar bl a om panhellenistiska spel (776 BC). Och ser järnvägarna, naturrenässansen, ökad välfärd och fritid, bättre transporter, globalisering, charterresor, media och hälsa och fitness som en kedja av omständigheter som lett fram till idrottsturismens expansion. De menar att idrott idag inte är socialt exklusivt.

De betonar även att man bör göra skillnad på två typer av idrottsturism: För det första, idrottsturism där idrott är en medveten strategi för att göra destinationen mer attraktiv för turister. För det andra, turism som spontant har dykt upp som ett resultat av idrottsaktiviteter. Varför ska man satsa på idrottsturism? Weed och Bull nämner sex anledningar (s.28):

• To attract people into the area.
• To attract people outside the main season.
• To add animation and life to existing fascilities.
• To create media attention and raise the profile of the area.
• To encourage repeat visits.
• To assist regeneration.

I det här perspektivet ska man vara offensiv. Det är i varje fall Weed och Bulls råd:  “Even a failed Olympic bid can attract a large amount of people of privat and public sector investement”. Det ger “face identity”.

De gör en rätt ingående presentation av vem idrottsturisten är och de gör en deltagarprofil, en ”gärningsmannaprofil”, vari ingår 1. Primära idrottsturister (idrott är den främsta anledningen till resan). 2. Elitidrottare. 3. Utomhus- och äventyrsidrottare. 4. Åskådare. 5. Hängivna supportrar. 6. De som deltar i massidrotter, typ London Marathon. Det är inte en helt lyckad uppdelning då profilerna knappast utesluter varandra. Därutöver finns det, enligt författarna, turister som har en ”förknippad upplevelse” av idrottsturism, bl a de som ser på ryttartävlingar, åker skidor eller ser på golf. Här ser jag emellertid en kvalitativ skillnad mellan åskådaren på en hästtävling och skidåkaren. Därutöver nämner Weed och Bull även turister som blir idrottsturister p g a nostalgi (t ex ett besök på Wembley).

Den här profileringen är inte speciellt lyckad, och som reserv lyfter de fram Strandeven och De Knopps klassiska definition på idrottsturism som tar sin utgångspunkt i aktivitetsgrad, från drivna idrottsturister till sporadiska idrottsturister.

Om motivation skriver Weed & Bull (s. 80):

The quality of the sport tourism experience becomes an important factor in choosing and planning sport tourism trip. the nature of the place can contribute considerably to the quality of such experiences. This may be through the standard of facilities available at the destination, but also as a result of general environment, the place ambience, the scenic attractiveness, and the presence of other like-minded people.”

Det gäller därför för politiker och administratörer av idrottsturism att utveckla en effektiv policy och organisation för att ta till vara idrottsturismens potential. Men här föreligger som sagt var ett problem eftersom hanteringen av idrottsturism antingen sköts av idrottsfolk eller av turistnäringen. Det finns få exempel där man arbetat tillsammans. En anledning kan vara traditionell förvaltningsindelning, vilket ger en byråkratisk tröghet. Här lanserar författarna ett försök till organisationsteoretisk förklaring. Kommunalpolitik kan dessutom vara såväl väldigt stabil eller ombytlig! En annan anledning är att turistnäringen i regel styrs av marknaden, medan idrotten präglas mer av politik och ideella krafter. De har av naturliga skäl även olika strategier. Weed och Bull skriver (s.118):

Tourism policy tends to focus largely on the development of place, while much sports policy focuses on the activity element. Policy-makers might be encouraged to consider how policy for activities and places might be developed to maximize the benefits of both the tourist and the sport participant and more specifically, the sport tourist.

Tesen blir: Turistnäringen och idrottsrörelsen behöver uppmuntras för att arbeta tillsammans  för att (s. 138): a) converting intenders, b) generating repeat visits, c) expanding participation profiles, d) co-operative marketing, e) capturing incidentials, f) creating competitive advantage och g) exploiting intenders.

Kort sagt, hitta effektiva strategier för att skinna folk (turister) på pengar! Här ska man emellertid tänka på att turister är trendkänsliga.

Weed och Bull slutar med några fallstudier: Först Malta, där de ser ett problem: ”a gross lack of culture for sport” (s. 159). Därefter Sheffield som förvandlats från en stad präglad av stålindustri till en idrottsstad med en mängd idrottsarrangemang (något som borde intressera politiker från Landskrona). Stadens invånare är numera stolta över sin ”ansiktslyftning”.

Trots påtagliga brister (bl a en märklig eller obegriplig ”gärningsmannaprofil”) är boken förhållandevis bra, vilket gör att jag kan rekommendera den för allmän läsning. Boken stimulerar faktiskt nyfikenheten vad gäller idrottsturism och dess utveckling (både vad gäller positiva och negativa effekter.

Efter att ha presenterat innehållet i dessa tre böcker om idrottsturism är det avslutningsvis dags att ranka dem tillsammans med Hudsons (2003) och Turcos, m fl (2003) böcker, med följande resultat:

1. Sports Tourism: Participants, Policy and Providers (Mike Weed & Chris Bull).
2. Sport Tourism Development (Tomas Hinch & James Higham).
3. Sport Tourism (Turco, m fl)
4. Sport Tourism: Interrelationships, Impacts and Issues (Brent W. Ritchie & Daryl Adair, red)
5. Sport and Adventure Tourism (Hudson, red).

Nu ska jag släppa ämnet, och själv ”kulturturista” – med övernattning! Förmodligen är det här även slutet på min resa i ämnet ”idrottsturism” – det blev några korta besök. Jag ämnar marschera raskt tillbaks till rättssociologin och idrottsvetenskapen och dess kunskapsfält och karriärvägar. Borta bra, men hemma bäst! Det är möjligt att jag återvänder om några år (a repeat visit), för att undersöka ämnets eventuella vitalisering!

Köp Hinch & Highan och Ritchie & Adair och Weed & Bull från Svenska Internetbokhandeln.