Rörigt om kroppsrörelse och demokrati

Demokratiteorin genomgår just nu en välkommen vitalisering. Analysen breddas och görs mer subtil. Fokus läggs på globala frågor och på demokrati som ett sätt att leva, inte bara som ett system av institutioner, vilket har avsatt sig i den livskraftiga teoribildningen om deltagardemokrati (participatory democracy). Därmed blir demokratisk vardag av intresse. Henning Eichbergs bok The People of Democracy kan placeras in i denna breddning av demokratidebatten. Demokrati som ett sätt att leva har kopplingar till andra sociala aktiviteter, såsom idrott. Bokens premiss är tankeväckande. Om demokrati handlar om att utvecklas tillsammans kan demokrati förstås i termer av rörelse. Demokrati, folkrörelser och kroppslig rörelse förklarar varandra: demos rör sig tillsammans. Olika former av demokrati och olika aspekter av demokratiska värden kan ha motsvarighet i olika former av idrott och symboliska uttryck för kroppslig rörelse. En noggrann analys av demokrati och idrott som livsformer och ett stringent argument om deras inbördes relation hade varit mycket intressant. Eichberg förefaller tyvärr alltför rastlös för att företa sig något sådant.

Låt mig rekonstruera det jag uppfattar som hjärtat i modellen. Författaren utgår ifrån tre treenigheter. Den första är de demokratiska ideal som uttrycks i slogan ”frihet, jämlikhet och broderskap.” Den andra är samhällets indelning i marknad, stat och civilt samhälle. Den tredje är en indelning av idrotten i tre former. I tävlingsidrott mäter man och tar tid i syfte att kora vinnare och förlorare. Idrott som estetisk kroppskultur har syftet att representera hälsa, styrka och disciplin; gymnastik ges som exempel. Kroppsrörelser som syftar till att uttrycka gemenskap och identitet är den tredje. Exempel är allt ifrån rituella danser till att hoppa groda runt midsommarstången. Tvärs igenom dessa tre treenigheter skär en annan uppdelning i tre olika rationaliteter: produktion, integration och identitet.

Komponenterna i de tre treenigheterna relateras till varandra genom identifikation med var och en av dessa tre rationaliteter. Frihet, marknad och tävlingsidrott associeras med varandra genom identifikation med produktionsrationalitet: i fri tävlan – på marknad och kolstybb – produceras vinnare och förlorare. Jämlikhet, stat och idrott som uppvisning i styrka och disciplin hör ihop genom identifikation med integrationsrationalitet: alla står enade under samma regler. Broderskap associeras med det civila samhället – folkets självorganisering i frivilliga associationer – och med rituella och symboliskt laddade kroppsrörelser genom identifikation med identitetsskapandets rationalitet.

Låt oss titta lite närmare på denna modell och bena ut implikationerna av den. Vi börjar med tråden tävlingsidrott–marknad–frihet.

Att det finns en likhet mellan marknadens utslagningsmekanismer och tävlingsidrott är på ett plan närmast banalt sant. Går man ett par steg vidare framstår analogin istället som missvisande eftersom den förefaller bygga på en ofullständig förståelse för tävlingsidrottens karaktär. Enligt Eichberg har varken tävlingsidrott eller marknaden någon plats för ”den andre”, den avvikande. ”The winner takes it all”, så att säga, medan förloraren lämnas längs spåret. Att tävlingsidrottens syfte är att kora vinnare och förlorare får författaren att säga: ”there is no place for otherness except “down there”, where the declassified losers are huddled together in their misery” (s. 111). Är detta verkligen tävlingsidrottens syn på förloraren? Har inte denna beskrivning missat just det som är tjusningen med tävlingsidrott, nämligen att det finns en ödmjukhet i seger och en värdighet i förlust? Vinnare och förlorare skakar hand i ömsesidigt erkännande av att dagens förlorare kan vara nästa veckas vinnare. Tar vi in denna aspekt av idrotten så blir kopplingen till kamp, vinst och förlust på marknaden inte övertygande. Att förlora i det socioekonomiska spelet om makt, pengar och inflytande bär knappast den värdighet som förlust i idrott har. Denna veckas hemlöse är inte nästa säsongs VD. På marknaden börjar inte spelet om från början.

Kopplingen mellan marknad och frihet är förbryllande. Visserligen är det möjligt att beskriva marknadsmekanismer i termer av valfrihet och fri konkurrens. Men i demokratins värdetriad betyder frihet något annat. Demokratisk frihet är folkets frihet från en förtryckande övermakt. I andra sammanhang visar författaren att han är medveten om det. Varför är det då plötsligt marknadslogiken som blir den demokratiska frihetens uttryck? Det enda skäl man kan se är att modellen annars inte går ihop. Den demokratiska frihetens betydelse måste förvanskas för att modellens trådar inte ska gå av.

Detsamma verkar vara fallet med tråden stat, jämlikhet och idrott som uppvisning i styrka och disciplin. Initialt är det svårt att begripa hur jämlikhet illustreras av gymnastik. Få idrotter inkorporerar ett så elitistiskt kroppsideal som gymnastik. Enda sättet att förstå kopplingen till jämlikhet och därifrån till staten är att jämlikhet här jämställs med påtvingad konformism, normalisering och eliminering av skillnader. Men i demokratins värdetriad står jämlikhet för allas lika status, som medborgare och inför lagen. Även betydelsen av jämlikhet korrumperas för att få tråden att hålla ihop. Därmed har varken frihet eller jämlikhet längre något att göra med demokratins triad och det är svårt att se hur kopplingen mellan kroppslighet och demokrati förklaras av modellen.

Vad staten, marknaden och det civila samhället representerar förblir oklart. Det civila samhället – den offentliga arenan för social interaktion – bygger på frivilliga sammanslutningar, sägs det. Något oväntat anges familjen som det främsta exemplet. Men interagerar vi inte i stor utsträckning inom ramen för sammanslutningar som inte kan kallas frivilliga? Vi föds in i socialt, kulturellt och religiöst definierade kategorier som påverkar våra livschanser och hur vi uppfattas i offentligheten. Är det inte snarare det familjen är ett exempel på? Att exemplifiera med familjen aktualiserar också gränsdragningen mellan det privata och det offentliga, något som inte berörs. Det aktualiserar dessutom makthierarkier. Författaren säger kort att det finns inslag av ”tribalism” i det civila samhället och att idrottsklubbar och supporterverksamhet är exempel på det, utan att notera att stammar ofta är hierarkiska sociala fenomen. Konflikt, hierarki och ofrivillighet präglar den sociala interaktionen minst lika mycket som broderskap, familjaritet och frivillighet. Detta förhållande integreras inte i analysen av det civila samhället och får därför ingen betydelse för tesen om relationen mellan idrott, demokrati och samhället i stort.

Hur ska vi förstå dessa sfärer som utgör samhället? I ett obegripligt stycke (s. 64-66) liknas staten vid en golem, vilken inom judisk mystik är en konstgjord människogestalt som blivit levande genom magi. Vad är det tänkt att betyda? Det civila samhället liknas vid en narr, som leker och inte tar någonting på allvar. Är inte det en lätt förklenande metafor för den arena där deltagardemokratins potential ska realiseras? Marknaden liknas lika oväntat vid ett troll. Från att ha varit en av samhällets tre arenor och representanten för frihet i den demokratiska värdetriaden är marknaden nu plötsligt ”a picture of the human ugliness” (s. 64). Detta troll visar sitt fula tryne i idrotten när den fredlige supporten förvandlas till huligan och idrottsutövaren dopar sig. Det hela illustreras med en handritad bild av tre gubbar. Är detta menat som en humoristisk diversion eller förväntas vi ta det på allvar? Det efterföljande kapitlet börjar med: ”A world of freedom par excellence is the market”. Är frihet i så fall något förrädiskt som glimmar i trollets onda öga? Hur återspeglar det på frihet som demokratiskt värde?

Frågorna hopar sig men den entusiastiska läsaren letar enträget vidare. Och boken erbjuder faktiskt en modell till för relationen mellan demokrati och idrott. Kanske finns här något som ökar vår förståelse?

Eichberg beskriver tre varianter av demokrati med varsin åtföljande idrottsanalogi. Den första är demokrati som metod för att sålla fram vinnare och förlorare. Politiskt sägs detta representeras av tvåpartisystem som i USA. Den idrottsliga analogin är ”knock-out”-sporter som boxning och fotboll. Den andra varianten av demokrati är proportionell representation, som i de skandinaviska länderna. Den idrottsliga analogin är mångkamp där resultat räknas samman i en ”multidisciplinary competition” (s. 19). Analogin är kanske inte helt övertygande med tanke på att även mångkamp är en tävlingsidrott som korar vinnare och förlorare. En sjukampare får inte en bit av prispallen för att hon gjort bra ifrån sig i spjut om hon har förlorat totalt. Den tredje varianten är deltagardemokrati: demokrati som ett sätt att leva, präglad av gräsrotsorganisationer och medborgerlig aktivism. Den idrottsliga analogin är den folkliga symboliska lek som associeras med det civila samhället och broderskap i den andra modellen.

Har vi förstått mer nu? Dessa demokrati- och idrottsformer ska förmodligen ses som alternativ. Författaren föredrar den tredje: deltagardemokrati och sport som symbolisk lek. En rankning av alternativ kräver dock att de är former av samma sak, vilket dessa inte tycks vara. Deltagardemokrati är ett ideal för medborgerlig aktivism oberoende av val, medan de andra två varianterna beskriver just valprocedurer, fullt förenliga med medborgerlig aktivitet mellan valen.

I modellen över de tre treenigheterna associeras olika former av idrott med samexisterande sfärer av samhället. Nu associeras istället olika former av idrott med olika sätt att beskriva demokrati. Har dessa två förklaringsmodeller med varandra att göra eller är meningen bara att visa att allt socialt och politiskt har sin motsvarighet i kroppslig aktivitet? Om det senare är fallet, vad säger det om just demokrati? Demokrati är inte det enda politiska system som kan associeras med kroppslighet.

Författaren är medveten om kroppskult och atletiska ideal inom auktoritära ideologier, men han har redan kopplat tävlingsidrottens rationalitet till marknaden och till demokratiska tvåpartisystem. Idrott som uttryck för styrka och disciplin har han kopplat till ”staten” som samhällssfär. Hur förklaras då relationen mellan kroppskult och auktoritära politiska system? Kroppskultur och idrott är en integrerad del även av fascistoida politiska tendenser, något som komplicerar analogin till demokrati på ett sätt som hade förtjänat analys.

Bokens tema är att demokrati och rörelse (social och kroppslig) hör ihop, men ingen diskussion förs om vad rörelse och kroppslighet är och vilka former de kan ta. Författaren förkastar internetdemokrati – omröstningar och debatt över Internet – med påståendet att det förutsätter att demokrati ses bara som en uppsättning abstrakta regler. Eftersom demokrati istället har en bas i människors praxis och sociala interaktion går internetdemokrati emot demokratins logik. Menar författaren att den sociala interaktionens koppling till rörelse och kroppslighet innebär att interaktion är omöjlig utan fysiska möten? Vad har vi för skäl att tro på det? De som ser Internet som en möjlig utveckling av demokratin skulle säga att den virtuella verkligheten erbjuder nya arenor, inte bara för interaktion och folkrörelser utan också för identitetsbildning. Proteströrelsen mot ekonomins globalisering organiseras i huvudsak via Internet. Betyder det att den går emot demokratins logik? Är den inte istället ett exempel på att det civila samhället inte kräver förankring i terra firma inom nationella gränser och ett traditionellt definierat folk, utan att det kan leva globalt utan sådana begränsningar? En teori om rörelsens betydelse för det moderna samhällslivet som inte kan handskas med ett sådant fenomen riskerar att framstå som irrelevant.

Eichberg gör anspråk på att hans resonemang har resonans i demokratins historia, så låt oss titta på hans historieskrivning. Inga hänvisningar görs till det antika Grekland, där idrott och kroppskult ingick i en tävlingskultur som genomsyrade såväl det demokratiska Aten som det auktoritära Sparta.

1700-talets demokratiska revolutioner förklaras med att folket ”began to search for some authentic identity: Who are we?” (s. 31) Rimligare skulle kanske vara att söka förklaringen i en uppblossad ilska över långvarigt förtryck, men för Eichberg är ”folkets” motivation alltid introvert och introspektiv, ett sökande efter sig själv snarare än en reaktion mot något externt. Denna attityd förutsätter att det är meningsfullt att prata om ett ”folk” som betraktar sig som en kollektiv aktör på en gemensam arena, men det är en hållning som kräver argument.

Författaren kritiserar socialismen för att föredra ”klass” som kategori istället för ”folk” (s. 54), synbarligen utan att inse att en teori om ett folk är oförenlig med den socialistiska förståelsen av samhället. Högern påstås vara fientlig till folket, med undantag för referenser till ”folk” i fascistiska och nazistiska sammanhang. Här är ytterligare ett exempel på idiosynkratisk historieskrivning. Författaren förbiser den starka tradition inom den respektabla högern som – med upphov hos Disraeli – förenats runt slogan ”one nation” som uttryck för överbryggning mellan samhällets segment.

Med tanke på att boken behandlar kroppens relation till det politiska och har historiska pretentioner hade man kunnat förvänta sig en diskussion om den historiskt livskraftiga idén om ”the body politic” – folket som kropp. Rötterna finns redan i Platons Staten men metaforen fick förnyat liv på 1100-talet och levde kvar genom renässansen och in i upplysningen. ”The body politic” är en hierarkisk metafor för social ordning där monarken är huvudet, armén och administrationen händerna medan bönder och arbetare är fötterna. Om författaren vill övertyga läsaren om att demokratin har en särskild relation till det kroppsliga som andra politiska system inte har, skulle han behöva analysera denna relation i explicit kontrast till politiska metaforer som ”the body politic”, som använder kroppslighet i icke-demokratiska politiska resonemang.

Enligt Eichberg är demokrati ett sätt att röra sig genom och handskas med skillnad och konflikt i en diversifierad värld. Idrott erbjuder ”images of this work” (s. 101). Både demokrati och idrott skapar identitet, en känsla för vilka ”vi” är. Så är det säkert och jag betvivlar inte att det finns något genuint viktigt att säga om relationen mellan dessa mänskliga fenomen. The People of Democracy är alltför otålig och analytiskt ofullgången för att uttrycka vad det skulle vara.