Idrottsstrejk, motstånd, kamp – och inre konflikter i Norge under andra världskriget

0
88

Johnny Wijk
Historiska institutionen, Stockholms universitet


Matti Goksøyr & Finn Olstad
Skjebnekamp: Norsk idrett under okkupasjonen 1940–1945
432 sidor, inb., ill.
Oslo: Aschehoug 2017
ISBN 978-82-03-29678-9

När Tyskland ockuperade Norge den 9 april 1940 förändrades det norska samhällslivet på alla plan. Det gällde även den norska idrotten. Till skillnad från de flesta andra länder i Europa som hamnade under ockupation kom den norska idrotten att bli en aktiv del av det civila motståndet mot ockupationsmakten. I idrottens fall handlade det främst om att blockera tyskarnas försök att normalisera förhållandena i landet efter maktövertagandet. Det proklamerades en ”idrottsstrejk” som fick betydelse för motståndsrörelsen och som generellt sett uppmuntrade den allmänna motståndsviljan. Den tyska ockupationsmaktens motdrag blev att starta eget idrottsförbund som på olika sätt försökte få igång idrottandet och tävlandet i syfte att upprätthålla det vardagliga livet i Norge. En del norrmän lockades att delta i tyskarnas idrottsevenemang medan det stora flertalet såg det som en illojal handling mot den norska nationen och samhörigheten. Idrottsstrejken handlade om att öppet vägra delta i officiella arrangemang, och istället möjligtvis vara med i hemliga tävlingar och fotbollsmatcher bakom ryggen på de tyska ockupationsmyndigheterna. Att idrotta och tävla i Norge under krigsåren 1940–1945 blev på så sätt sammankopplat med ett ställningstagande, en moralisk hållning, i den allmänna motståndskampen och en gränsdragning för de enskilda idrottsutövarna och elitidrottarna i vilken mån de skulle delta i officiella tävlingar, norska mästerskap och landskamper. Ett deltagande innebar uppenbar risk att stämplas som samarbetsvillig med den nazistiska övermakten.

Detta speciella scenario är huvudfokus i Matti Goksøyr och Finn Olstads bok Skjebnekamp: Norsk idrett under ockupasjonen 1940–1945. Boken omfattar drygt 400 sidor som detaljerat kartlägger och analyserar den enligt författarna unika situation som den norska idrotten hamnade i under ockupationsåren. De kallar det en ”skjebnekamp” – ödeskamp på svenska. Den norska idrotten var under årtiondena före krigsåren splittrad i två olika idrottsförbund som hade mycket begränsat samarbete. Det var den ”borgerliga” traditionella idrotten i Norges Landsforbund for Idrett respektive Arbeidernes Idrettsforbund. Under slutåren av 1930-talet påbörjades dock ett närmande mellan de två rivaliserande idrottsförbunden och olika förslag om ett eventuellt samgående diskuterades. Vid ett möte i denna fråga på kvällen den 8 april 1940 fick man plötsligt avbryta förhandlingarna på grund av upprepade flyglarm, och på morgonen dagen efter stod tyska trupper i landet och Norge var ockuperat.  En sammanslagning av idrottsförbunden blev av förklarliga skäl inte av. De första månaderna efter ockupationen var situationen kaosartad i landet, tyskarna försökte på alla sätt få det normala vardagslivet att fortlöpa, samtidigt som skaror av norrmän flydde ut i skogarna och bergen för att ansluta sig till motståndsrörelsen, inte minst många norska elitidrottsmän. Storstäderna Oslo, Bergen och Trondheim föll snabbt i tyskarnas grepp medan det i norra och östra delarna av landet förekom öppna strider i ett par månader.

Men att spela vänskapsmacher med fienden, och att överhuvudtaget ”leke i et brennende hjem” var kontroversiellt, och under hösten 1940 tog det stopp.

Under sommaren 1940 uppmanade de två norska idrottsförbunden alla idrottsföreningar att fortsätta med idrotten så långt det var möjligt, och det anordnades i viss utsträckning både tävlingar och serieidrott, bl.a. spelades ännu den populära landsomfattande cupturneringen i fotboll och cupfinalen sågs av en rekordpublik på 30 000 på Ullevål i Oslo. Det ordnades även några fotbollsmatcher mellan lag bestående av tyska soldater och norrmän, bl.a. i Bergen, vilket inte sågs med blida ögon av personer inom och utanför motståndsrörelsen. Den tyska ockupationsmakten hade intresse av att både normalisera sin närvaro i landet och att samtidigt hålla alla sina hundratusentals soldater stationerade i Norge i form via idrottsträning. Den första tiden efter ockupationen blev det inom alla idrotter allt fler tyskar som deltog i idrottandet. Men att spela vänskapsmatcher med fienden, och att överhuvudtaget ”leke i et brennende hjem” var kontroversiellt, och under hösten 1940 tog det stopp. De båda norska idrottsförbunden kom överens om att samarbeta, valde en gemensam ordförande och beslöt att den organiserade idrotten i Norge nu aktivt skulle agera som en del av motståndsrörelsen mot ockupationsmakten, tyskarna skulle inte längre kunna utnyttja idrotten för sina egna syften att skapa normalitet för sin närvaro i landet. Den norska idrotten gick i strejk.

Idrottsstrejk och Nazi-idrott

Idrotten var ett viktigt område för ockupationsmakten, och den norska idrottens beslut om bojkott mottogs därför med stort missnöje. I samband med tyskarnas nyordning av statsapparaten i Norge – genomfört av rikskommissarie Terboven – där kungahuset och regeringen blev avsatta, alla politiska partier upplösta,  utom det nationalsocialistiska partiet Nasjonal Samling med Quisling i spetsen, inrättade tyskarna  även ett Departement for arbeidstjeneste og idrett. I det nya departementet fanns en särskild avdelning för idrott och omedelbart förklarades de två stora norska idrottsförbunden upplösta. De nya befattningarna i ockupationsmaktens nya statsorganisation besattes av både tyskar och vissa norrmän som här såg en chans att få maktposition och göra karriär inom det nya styret. I den nya idrottsorganisationen fanns därför ett antal norrmän med tidigare egna idrottsmeriter eller ledaruppgifter som nu klev fram i den tyska nyordningen. Å andra sidan fanns det betydligt fler kända norska idrottsmän och ledare som öppet valde bojkottalternativet och även aktivt stödde och medverkade i motståndsrörelsen. Flera av dessa blev efterlysta, vissa hamnade i koncentrationsläger, några lyckades fly till Sverige där de var med och organiserade den norska flyktingidrotten i Sverige, med bl.a. norska mästerskap i friidrott på Stockholm Stadion flera år i rad samt norska flyktingcuper i fotboll.

När väl den tyska nyordningen var genomförd under senhösten 1940 satte de nya makthavarna inom idrotten igång med att bygga upp nya aktiviteter och strukturer inom idrotten, den så kallade Nazi-idrotten i Norge 1941-45. I boken finns ett utförligt kapitel där författarna har kartlagt de idrottsaktiviteter som skedde inom den nya Nazi-idrotten, vilka idrottsgrenar man satsade mest på, hur många som deltog i aktiviteterna och vilket genomslag det fick i antal åskådare m.m.  Översiktligt sett fick aldrig ockupationsmaktens idrott något bredare folkligt stöd. Det första året fick vissa evenemang någorlunda uppslutning men under krigets gång minskade det norska deltagandet och sista åren av kriget var det mest tyska soldater och norrmän som var öppet nazianhängare och aktiva inom Nasjonal samling som engagerade sig i den tyskstyrda idrotten. Inte sällan var det fler tävlande nere på banorna än åskådare på läktarna då det var proklamerade mästerskap av olika slag. Det fanns dock några undantag. När det gällde sporterna handboll och boxning tycks de ha växt betydligt under krigsåren och fortsatte sedan att utvecklas efter krigslutet. Ett annat undantag var travsporten, som tyskarna inte engagerade sig i på samma sätt som övriga idrotter utan fick skötas vidare av norrmännen utan tysk iblandning. Travet blev på så sätt något av en frizon för norrmännen och travbanorna fylldes av åskådare på helgerna och innebar därmed en träffpunkt för norrmän utan synligt inslag från ockupationsmakten.

Den tyskstyrda idrotten försökte även anordna stora folkliga evenemang med avsikt att nå något slags mental enighet i landet, som exempelvis Riksmarscher, vilket vi som bekant känner igen även från Sverige och Finland under kriget. Den stora skillnaden var dock att i Sverige och Finland handlade dylika evenemang om att stärka den inre nationella solidariteten och att bygga upp den civila fysiska och mentala beredskapen mot en yttre fiende. I både Sverige och Finland blev dessa kristidsarrangemang stora succéer med hundratusentals deltagare i olika idrotter. I Norge däremot var det precis tvärtom, att delta uppfattades som en solidaritetshandling med tyska ockupationsmakten och det blev av naturliga skäl ytterst litet deltagande i de norska Riksmarscherna.  Författarna reflekterar i boken över det faktum att det några år in på kriget fanns få möjligheter i Norge att idrotta i organiserad form bara för idrottandets egen sak.  Att delta eller inte delta i olika arrangemang blev ett politiskt och ideologiskt ställningstagande i kollektivets ögon, vare sig respektive individ hade sådan avsikt eller inte.

Den ”illegala” idrotten

Under krigets gång fick tyskarna allt svårare att ingripa mot det här i deras ögon illegala idrottandet.

Naturligt nog ville delar av den idrottande norska befolkningen trots rådande omständigheter med idrottsbojkott mot ockupationen och nazi-idrotten ändå försöka idrotta och hålla sig i form. Några ville gärna även tävla och spela matcher på något sätt. Den proklamerade idrottsbojkotten vände sig ju mot ockupationsmakten och deras nazi-idrott, det handlade inte om en bojkott av idrottandet i sig. Efter något år av intensiva försök av tyska regimen att få igång det normala idrottande i Norge – med ett förhållandevis klent resultat – växte fram en motrörelse med ”illegal” idrott, kallad ”Jössing-idretten”. Det började som små enkla terränglopp ute på landsbygden men växte under 1942 snabbt till närmast riktiga tävlingar med funktionärer och publik. Illegala orienteringstävlingar blev särskilt populära och orienteringssporten fick ett stort uppsving i Norge under krigsåren som en illegal sport utanför den tyska idrottsorganisationens räckvidd. Majoriteten av illegala idrottsevenemang ägde rum ute i naturen och skogen med skidåkning, löpning och orientering, där det av naturliga skäl var svårare för tyska myndigheterna att gripa in men det anordnades även en del fotbollsmatcher mellan olika improviserade lag. Under krigets gång fick tyskarna allt svårare att ingripa mot det här i deras ögon illegala idrottandet. I början försökte ockupationsmakten med våld stoppa de illegala arrangemangen, till exempel blev ett antal backhoppare arresterade och åtalade – bl.a. den kände elithopparen Birger Ruud – vid en illegal tävling på vintern år 1943, och liknande tillslag och arresteringar gjordes vid ett antal tillfällen. Men ockupationsmakten kunde inte stå emot i längden, illegala arrangemang växte hela tiden i allt fler sporter. På hösten 1944 kunde en illegal fotbollsmatch mellan Vålerengen och Skeid anordnas i Oslo om titeln bästa lag i staden med ca 6 000 åskådare på plats utan att tyskarna ingrep. Den illegala idrotten blev en viktig ventil för norrmännen och deras idrottande, samtidigt som den uppfattades som ett konkret sätt att demonstrera motstånd mot ockupationsmakten och den nya ordningen i landet. I viss mån stärktes säkert också den norska nationella frihetskänslan.

Författarna Goksøyr och Olstad presenterar genomgående i boken relativt detaljerade personbeskrivningar av de norrmän inom idrotten – med bilder och personhistorik – som valde att kliva fram på ansvarsposter inom nazisternas nyordning respektive de idrottsmän som agerade inom motståndsrörelsen. Det är lätt se dessa avsnitt som en del av den på flera sätt smärtsamma generella uppgörelsen med allt som hände under ockupationsåren. Vilka hade samarbetat med tyskarna, i vilken grad och på vilket sätt? Vilka var skurkarna respektive hjältarna? Här finns otvetydigt stundtals ett nationellt mycket känslosamt material att begrunda och analysera, särskilt för dem med person- och släktkännedom kring de namn som figurerar. Författarna presenterar dock dessa personredovisningar utifrån ett välgrundat källmaterial och hanterar problematiken på ett balanserat sätt.

Uppgörelsen efter ockupationen

Ett av de mest intressanta avsnitten i slutet av boken handlar just om uppgörelsen efter krigsslutet. Goksøyr och Olstad skriver att efter den 8 maj 1945 var den yttre fienden borta, nu återstod uppgörelsen med de inre fienderna, de norrmän som svikit den norska nationen och på olika sätt samarbetat med tyskarna. Det här är självfallet en i flera perspektiv känslig och problematisk period i den norska historien. Uppgörelsen direkt efter krigsslutet innehåller berättelser om norrmän som ställdes mot norrmän, tidigare vänner som blev bittra fiender under ockupationen, familjer och släkter som splittrades på grund av olika hållning till ockupationsmakten. Den mest centrala frågan handlade om vad som kunde stämplas som uppenbart nationellt svek, visst samarbete med fienden eller bara allmänt ”onorskt” beteende. Liksom för samhället som helhet blev det en organiserad uppgörelse även inom idrotten. Den tidigare splittringen mellan den borgerliga idrotten och arbetaridrotten var nu borta, krigsåren hade skapat en enad norsk idrottsrörelse som snabbt ville skaka av sig allt obehag från ockupationsåren och komma igång med den norska idrotten igen på alla plan.

Redan den 3 juni utropades en ”Idrottens dag”, det var det formella slutet på idrottsstrejken och startskottet för uppbyggandet av den riktiga norska idrotten. Författarnas skriver att nu gällde det samarbete fullt ut, men först måste ilskan mot ockupanterna och deras norska medlöpare få ett utlopp på ett ordnat och civiliserat sätt, det måste till en uppgörelse, svikarna måste få ett straff för det de hade gjort. Ord som försoning och förlåtelse stod inte så högt i kurs på sommaren 1945.  Den folkliga uppfattningen tycks inledningsvis varit rätt svart-vit, antingen hade man varit med i idrottsstrejken och motståndskampen eller så var man på den andra sidan – en landssvikare och förrädare.  Hur skulle det nya Norges idrottsförbund konkret agera? Ett av de första ärendena i maj 1945 var att skicka ut en uppmaning till alla idrottsföreningar i landet om att göra lokala register över de personer som i idrottsliga sammanhang samarbetat med eller deltagit i tyskidrotten. Kriterierna handlade om att antingen varit medlem i Nasjonal samling, deltagit i nazi-idrottens tävlingar eller haft uppdrag inom den tyskstyrda idrotten. Straffen som idrotten skulle utdöma handlade om uteslutning från all norsk idrott i upp till tio år alternativt livstids avstängning från idrotten.

Ord som försoning och förlåtelse stod inte så högt i kurs på sommaren 1945.

På sommaren 1945 började dessa listor strömma in till det centrala idrottsförbundet. I arkivet finns listor från 111 idrottsföreningar med i vissa fall 10-20 personer i respektive förening som utpekades som svikare av norska nationen och på olika sätt tyska medlöpare. Där finns också angivet vad dessa personer hade gjort och vilka uteslutningsstraff som föreningarna utdömt. Författarna återger i boken en del av den problematik som uppstod nu när idrotten skulle göra upp med de tyskvänliga. Vad skulle bedömas? Fanns det förmildrande omständigheter? De redovisade individuella typfallen innehåller i vissa stycken en obehaglig läsning i så motto att här anas en rätt hård ”folkdomstol” som styrdes av starkt hämndbegär, och som hade svårt att se några nyanser i brotten mot norska nationen och norsk nationalism. Författarna själva använder begreppet hat i sammanhanget. Möjligtvis är detta kanske helt naturligt efter upplevelserna av tysk hårdför ockupation i fem år, men det är svårt att ändå inte bli fundersam och känslomässigt berörd av vissa typfall. För de norrmän som aktivt hade tagit ledaruppdrag och liknande inom den nya tyska idrottsorganisationen var fällande domar rätt självklara, liksom för de vuxna idrottsmän som villigt hade representerat tyskidrotten både nationellt och i internationella sammanhang.

Men där fanns även en stor och svårhanterlig gråzon. Det fanns till exempel flera idrottande ungdomar som när kriget bröt ut och ockupationen inleddes just hade börjat sin tävlingsverksamhet och där deras föräldrar tog beslutet att de skulle fortsätta sin karriär trots nyordningen. Skulle dessa ungdomar också straffas hårt efter kriget, och deras idrottsmöjligheter förvägras för många år framåt fast de fortfarande var tonåringar under ockupationen? Räckte det med att ha tränat några gånger eller varit med i några enstaka lokala tävlingar där det funnits tyska intressen för att stängas av?

De illojala och tyskvänliga stängs av  

I boken finns ett fall beskrivet som gällde om en ung mycket talangfull konståkerska, hon var 13 år då ockupationen inleddes 1940. Hon hade redan som 12-åring deltagit i VM i Prag 1939 och slutat på 12:e plats, hennes storasyster vann. Den unga norskan utpekades som en ny Sonja Henie, de bägge systrarna hade sin far som tränare och coach. Pappan valde att fortsätta satsa på systrarnas internationella idrottskarriär även efter tyska maktövertagandet. Familjen åkte på framgångsrika internationella turnéer med döttrarna på tävlingar och uppvisningar. Systrarnas framgångar och talang utnyttjades till viss del av det nya tyska idrottsstyret i Norge, vilket upprörde motståndsrörelsen som anklagade familjen för illojalitet och brott mot idrottsstrejken. Det förekom också att systrarna buades ut av patriotiska norrmän då de tränade på hemmaplan i Norge. Den yngre systern tog 1942, då 15 år gammal, emellertid beslutet att bryta med sin dominante far och tränare och inte längre delta i den tyska idrottsorganisationens evenemang och anslöt sig istället till den norska idrottsbojkotten och la skridskorna på hyllan. Den äldre systern och pappan fortsatte dock med uppvisningar och tävlingar hela kriget. Då kriget och ockupationen var slut ville den då 18-årige flickan återuppta sin träning. I första skedet såg det ut att vara problemfritt, hennes konståkningsklubb i Oslo hade efter sin utredning om nationellt svek under kriget satt upp hela 25 personer för uteslutning på grund av brott mot idrottsbojkotten och samröre med tyskidrotten, men 18-åringen var inte med på listan då klubbens ansvariga ansåg att omständigheterna med hennes unga ålder och tvånget från pappan talade för ett frikännande. Flickan fick även grönt ljus av Norges idrottsförbund att börja träna och tävla igen.

Då detta blev allmänt känt i idrottskretsar utbröt på grund av hennes tidigare berömmelse en intensiv debatt både bland dagspressens sportjournalister och andra idrottsförbunds ledare. Meningarna gick isär, det fanns de som ihärdigt försvarade henne med hänvisning till hennes unga ålder och pappans dominanta inflytande och att hon trots sin ringa ålder självständigt faktiskt hade hoppat av under kriget. Men kritikerna var flera och starkare och beskyllde de personer som försvarade flickan att de tog alldeles för lätt på tyska nazisternas brott under kriget och ockupationen.  ”Folkdomstolen” var här hård och nyansfri, till flickans nackdel framfördes att hennes berömmelse hade utnyttjats av nazisterna och att det skulle väcka starka negativa känslor för många om hon återigen skulle dyka upp på tävlingar. Bokens författare konstaterar efter sin djupa arkivforskning att det fanns många fler liknande fall under uppgörelsen direkt efter krigsåren, några blev frikända med större tveksamheter än den unga konståkerskan, andra blev avstängda i upp mot tio år. För flickan var det stopp trots att hon således var endast 13-15 år då hon tränade och tävlade under idrottsbojkotten. Svekdebatt, hämnd och viljan att statuera exempel vägde över. Klubben strök henne som medlem, hon nämns heller överhuvudtaget inte i Norska skridskoförbundets årsböcker. Flickan återkom aldrig på tävlingsisen igen.

…generellt tycks bestraffningen varit hårdare och mer summarisk och med lägre beviskrav mot kvinnor jämfört med männen.

Tiden direkt efter ockupationen var givetvis omtumlande för hela det norska samhället då räkningen med allt som hänt under ockupationsåren skulle göras upp. Det fanns av naturliga skäl starka krav på att skipa rättvisa och att de som direkt samarbetat med ockupationsmakten eller varit tyskvänliga på annat sätt skulle få sina i folkopinionens ögon rättmätiga straff. I den processen fanns givetvis individer som kom i kläm, rätt eller orätt. Matti Goksoyr och Finn Olstad anknyter även till den välbekanta diskussionen kring behandlingen av de norska unga kvinnor som hade umgåtts med tyska soldater, haft flirt eller romanser eller, än värre, fått barn med dem, ett brott som kunde bestraffas med utvisning från Norge. Begreppet ”tysketøser” är välkänt i sammanhanget.

Enligt författarna var det inte ovanligt även inom idrotten att anonyma angivare efter kriget pekade ut unga kvinnor som haft för nära kontakter med tyska män, det tycks i vissa fall räckt med rätt ytlig kontakt, samtal, vänskap för att anonyma anmälningar innebar att de utpekade unga kvinnorna behövde offentligt och inför ”folkdomstol” – i idrottsföreningarna handlade det till exempel om årsmöten – dvs  inför stor skara människor, i detalj förklara och försvara sina privata förehavande och kontakter med män under krigsåren. Ibland inkallades vittnen som antingen förstärkte anklagelserna eller som försvarade de aktuella flickorna. Idrottsklubben beslutade sen om den eller de utpekade skulle tillåtas inneha medlemskap eller uteslutas från idrottsgemenskapen. Författarna hittar fall där hela grupper av flickor, t.ex. gymnastiktrupper uteslöts, och generellt tycks bestraffningen varit hårdare och mer summarisk och med lägre beviskrav mot kvinnor jämfört med männen. Sannolikt var det så för att det i flickornas fall även kom in fler moraliska aspekter när det gällde unga kvinnors leverne. I detta sammanhang figurerade ofta begreppet onorskt beteende och mycket kretsade kring synen på vad som var nationell lojal moral och vad som inte var det. Här fanns ju hela skalan från direkt samarbete med tyska ockupationsmakten till att prata eller umgås med enskilda tyska soldater, även under deras permission. I sammanhanget kan men fundera över den filosofiska frågan om vad den individuella mänskliga rättigheten att få bli kär i vem man vill var värd i detta läge.

Idrottsnationalism och nationell gemenskap

Boken Skjebnekamp: Norsk idrett under ockupasjonen 1940–1945, innehåller spännande och intressant läsning. Den visar tydligt att idrotten i ett land kan ha många funktioner vid sidan av det direkta idrottsutövandet, särskilt när det gäller nationell gemenskap och att stärka den nationella samhörighetskänslan.  Så var fallet även i Sverige – om än på ett helt annat sätt jämfört med Norge – i samband med alla lojalitetskampanjer under kriget, vilket jag visat i boken Idrott, krig och nationell gemenskap. Ett annat perspektiv handlar om vilken roll idrotten har i för att främja nationell självkänsla och identitet i fredstid. Jag har i olika sammanhang använt begreppet ”idrottsnationalism” som en speciell form av nationalism som bör särskiljas från politisk eller militär nationalism. Idrottsnationalism har i mina ögon under tiden efter andra världskriget växt fram som något av en egen och i stort sett accepterad form av nationalism, där medborgare kan tillåtas leva ut nationalistiska känslor på ett mer lekfullt och ofarligt sätt jämfört med politisk nationalism, som i betydligt högre grad upplevs som hotfullt och aggressivt. I mina ögon finns här en tydlig samhällsarena för idrotten som kan användas på ett antal olika sätt, vilket vi onekligen fått bevis på i samband med olympiska spel och andra större internationella tävlingar och senaste halvseklet. Detsamma kan sägas gälla ”nya” nationer – till exempel efter Sovjetunionens och Jugoslaviens splittring – där det varit uppenbart att idrotten använts som ett instrument för att snabbt bygga upp och stärka en nationell identitet.

Idrottens roll och betydelse i olika länder under andra världskriget var givetvis beroende av aktuell situation, i Sverige blev idrotten uppgraderad till samarbetspartner i myndigheternas propagandakampanjer om civil fysisk beredskap och ökad nationell gemenskap. I Norge fick idrotten av förklarliga skäl en avsevärt allvarligare uppgift i kampen mot den tyska ockupationsmakten. Möjligtvis finns här en delförklaring till att idrotten i Norge idag har en så markant stark ställning som en nationell angelägenhet och faktor för stärkande av nationell yra och gemenskap.

Copyright © Johnny Wijk 2018

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.