Viktig studie som vidgar perspektivet på dansens roll och funktion inom skolämnet Idrott och hälsa

Britt-Marie Styrke
Umeå universitet

I sin avhandling Expressiva dansuppdrag: Utmanande läruppgifter i ämnet idrott och hälsa har Torun Mattsson tagit sig an ett både angeläget och förhållandevis outforskat område. Som titeln delvis anger handlar det om att undersöka hur dans som expressivt uttryck kan praktiseras inom ramen för ämnet idrott och hälsa. Syftet med dansuppdraget är mer precist att synliggöra och diskutera lärares och elevers meningsskapande processer i den praktiken. Vilka former av dans är det då som behandlas? Dels relateras till dans framskriven i aktuella styrdokument, dels ringas dans in som en mer öppen ”expressiv” form, här beskriven som ett estetiskt uttryck med fokus på elevers rörelseupplevelse och möjlighet att uttrycka känslor och stämningar.

Som motiv och utgångspunkter för studien presenteras ett antal problem och utmaningar för skolämnet Idrott och hälsa. Med stöd av tidigare forskning visas bland annat att ämnet trots dess popularitet har ett svårtolkat kunskapsinnehåll som ofta innebär att stor vikt läggs vid färdigheter och tävlingsinriktade aktiviteter. De kan i sin tur knytas till påverkan från idrott som utövas utanför skolan. En följd tycks bli att ämnets maskulina sidor ofta premierar pojkars kunskaper, vilket gör ämnet mer exkluderande än inkluderande. Avhandlingen tar också fasta på dansens marginaliserade position i den faktiska undervisningen samt bristande kunskaper om dans hos många idrottslärare. Om dans förekommer är det ofta i par- och träningsinriktade former. Aspekterna leder vidare till utbildningsfrågan och till det faktum att ämnets estetiska delar, här i form av dans, fått minskad betydelse i ämnet.

Av avhandlingens tio kapitel ägnas de första fem åt sedvanlig inledning, bakgrund och tidigare forskning följt av teoretiska och metodologiska ingångar. Kapitlen 6–9 utgör avhandlingens empiriska delar, beskrivna, analyserade och sammanfattade i respektive kapitel. Strukturen liknar en sammanläggningsavhandling genom att varje kapitel presenteras som en avgränsad enhet med specifika forskningsfrågor och analytiska ramar som kretsar kring det aktuella avsnittets respektive begrepp. Den strukturen förklarar inledningens väl knappa 7 sidor följt av bakgrundskapitlets 12.

Hur har då studien genomförts? Den övergripande formen är en iscensatt intervention, dvs. tillskapade tillfällen för att pröva ett planerat danstema, i det här fallet skapat för att genomföras i ämnet idrott och hälsa. Interventionen har genomförts inom ramen för ordinarie undervisningstid. I genomförandet används flera, så kallade multipla, metoder i form av videoobservationer av lektioner, intervjuer av lärare och analyser av elevers loggböcker. I syfte att vidga lärarnas inställning och kunnande om dans inför interventionen, förbereds de genom att möta dans i olika former. Med både förberedda och intresserade lärare har förutsättningarna varit optimala, vilket troligen även påverkat resultatet. Lärarnas förförståelse kan för studien möjligen har varit både en brist och en tillgång, något som delvis problematiseras.

En förtjänst är att studien har både ett lärar- och ett elevperspektiv. Det empiriska materialet bygger på intervjuer med fyra högstadielärare vars lektioner även videoinspelats i tre klasser vid åtta tillfällen per klass. Deltagande elever var 68 fördelade på årskurs 8 och 9. Genom urvalet av endast en skola blir studien avgränsad, liknande en fallstudie eller ett utvecklingsarbete. Samtidigt är det insamlade materialet omfattande, och på så vis erbjuder studien ännu fler djuplodande analyser. För en kvalitativ studie har givetvis reflektionen kring forskarens egen förförståelse, här i form av danskunnande och position som lärarutbildare, betydelse. Frågan berörs, men en avslutande reflektion hade med fördel även kunnat placeras i avhandlingens slutdiskussion.

Som teoretisk bas används huvudsakligen pedagogen och filosofen John Dewey och dansteoretikern Rudolf Laban. Båda hör hemma i det tidiga 1900-talets pedagogiska och filosofiska tanketraditioner. Deweys begrepp transaktion, erfarenhet och vanor liksom Labans kropp, dynamik, rum och form används för att ringa in och analysera studiens resultat. Användningen av dansteoretikern Rudolf Laban visar (återigen) på hur hans begrepp är användbara verktyg för att synliggöra danskonstens komplexitet och mångfasetterade innehåll. Det är för övrigt ett språkliggörande som är användbart även inom dansforskning. En mindre invändning här är att genomgången av Labans teoretiska begrepp enligt min mening kunde placerats i teori- snarare än i metodavsnittet.

I resultatdelen tolkas det empiriska materialet löpande. Exemplen är väl beskrivna med en konsekvent användning av de begrepp som utgör basen för tolkningen i respektive kapitel. Den tydliga avgränsningen gör det möjligt att förhållandevis fritt ta del av avhandlingens olika delar. Det praxisnära angreppssättet ligger i linje med ett ökande intresse för vad som händer i lärandesituationer och hur. Det är i den fåran som studien är ett viktigt bidrag. Materialet visar bland annat på förändringar i elevgrupperna på så vis att tidigare mindre aktiva elever har kunnat ta plats och bli synliga under lektionerna. Danstemats innehåll och genomförande har skapat utrymme för oprövade förhållningssätt hos både lärare och elever. I processen tycks även ett mer inkluderande ämnesinnehåll visa sig möjligt.

Utan att anlägga ett genusperspektiv berörs ändå den aspekten på flera sätt, främst relation till förväntningar, könsrelaterade strukturer och den genuskodningar som idrott (maskulint) respektive dans (feminint) ofta behäftas med. Här visas en problematik kring manliga lärares svårighet att undervisa i dans, vilket delvis är en fråga om kunskap. Inte oväntat påverkas inställningen till dans i ämnet av lärarutbildningen och av tidigare erfarenheter. Studiens lärare menar att den genomförda interventionen genom att visa på oprövade vägar utmanar ämnets invanda normer.

Var resultaten förväntade? Visade sig något oväntat i resultaten? I slutdiskussionens analys framstår en del av resultaten som förväntade. Förväntningar bekräftas. Bland det mindre förväntade nämns två paradoxer. Den ena handlar om att bristande ramar och för stor frihet under lektionen visade sig kunna leda till hierarkier mellan eleverna. Den andra paradoxen var lärarnas uppfattning att den ofta svåra bedömningsfrågan inte verkade vålla några problem i just danstemat, vilket tolkas som danstemats tydliga kunskapskrav.

Expressiva dansuppdrag: Utmanande läruppgifter i ämnet idrott och hälsa är en intressant, men framför allt viktig studie. Den breddar förståelsen för vad dans som uttryck kan innebära inom ramen för ämnet idrott och hälsa samtidigt som den ger ingångar till hur arbete med dans kan praktiseras. En behållning är behandlingen av dans som uttryck och egenvärde. Avhandlingen sätter fingret på ett par av de svårigheter som dans har för att på ett genomgripande sätt kunna ta plats i ämnet idrott och hälsa. Även om generaliserbarheten är liten visar studien på möjligheten att med riktade insatser förändra uppfattningar om dans som en del av ämnet Idrott och hälsa.  Den visar även på hur en förändrad syn på idrottsämnets innehåll kan breddas, inte minst för att inkludera alla elever. Studien pekar mot lärarnas och, i linje med tidigare forskning, även lärarutbildningens betydelse. Ett förslag som lyfts är behovet av kunskaper i både dans och normkritiskt tänkande och agerande.

Sammanfattningsvis ger studien ett tillskott till den forskning som ur olika perspektiv tar sig an didaktiska, praktiknära processer i ämnet. Med stöd av tidigare forskning om utbildningen och ämnets prestationsproblematik bör den ha en given plats i idrottslärarutbildningen för att möta de utmaningar som anges som studiens utgångspunkter.

Copyright © Britt-Marie Styrke 2017