Suzanne Lundvall
Idrottshögskolan i Stockholm
”VI FINDER DET, VI SØGER, mens vi går vejen”; så både inleds och avslutas den danska skriften Idrætspædagogisk årbog 2003 med Kurt Lüders och Niels Vogensen som redaktörer. Temat för årsboken är att medverka till att generera idrottspedagogiska reflektioner i syfte att bidra till att bygga broar mellan idrottens praxisformer och dess många teoretiska positioner. Detta är ett tema som man påbörjade redan 2002 och som man nu går vidare med. Redaktörerna Lüders och Vogensen menar att bokens texter borde kunna medverka till att ”vägleda, utveckla och kvalificera” den idrottsundervisning som äger rum på idrottshögskolor, gymnasie- och grundskolor. Dess tvärvetenskapliga potential borde kunna underlätta en (efterlängtad) ämnesdialog mellan forskare, undervisare, studerande och elever.Efter en genomläsning kan jag bara instämma. Detta är en idrottspedagogisk skrift som är utformad i god dansk anda, i bemärkelsen att den är både konventionell och okonventionell. Antologin överraskar med sina exempel på hur forsknings- och utvecklingsarbete kan bedrivas och hur ibland avancerade teoretiska utgångspunkter kan konkretiseras, bli användbara och göras begripliga genom olika exempel på idrottslig praxis som vävs in i, och blir en naturlig del av sammanhanget. Detta kräver god insikt i och respekt för teori och praktik.
Tretton författare ger oss läsare elva olika ingångar i samtalet om idrottens teori och praktik. De två första kapitlen, kanske de mest svårtillgängliga, berör kroppen och språket (Per Aage Brandt) och rörelsen och språket (Per Fibæk Laursen). Frågan om språkets kroppsliga förankring är djup och kräver filosofiskt mod, konstaterar Brandt. Vad finns mellan den fysiologiska kroppen och den fenomenologiska? Lär vi när vi erfar bilder av rörelser? Kan denna mentala teater sammanbinda tidigare erfarenheter med framtida handling? Laursen plockar i sin artikel upp hur symbolsystemen i vår kultur begränsar och beskär vårt behov av gränsöverskridande. Han belyser detta med ett exempel på språkets dominerande roll i vår kultur: Två amerikanska forskare inom fysik och mekanik skulle ge en beskrivning, i allmänna och matematisk-fysiska termer, av hur man gör när man cyklar. Enligt historien gav forskarna upp när de nådde fram till sidan 200 i sin redogörelse. Historiens poäng är att ett kunnande inte helt lätt kan översättas till ett annat. En kunskap som är förhållandevis enkel och som ett barn kan lära sig på en veckas tid – blev oerhört komplicerad när den skulle tecknas ned med ord och formler. Varför tror så många att detta låter sig göras? Det är som om vi tror att språket är ett ”supermedium” för tankeverksamhet, medvetenhet, kunskap och kunnande.
Lis Engels fokuserar sin artikel på den estetiska dimensionen i rörelse. Hur man kan arbeta med den estetiska dimensionen inom idrottskulturen? Vilka kvaliteter öppnas i teori och praktik? Lis Engel talar om hur all mänsklig aktivitet alltid är involverad i en praktik där bakomliggande motiv, betydelser och sammanhang ingår. På vilket sätt påverkar kroppsupplevelse och rörelseerfarenhet vårt sätt att uppleva världen på? Vad ingår i estetisk grundträning och hur kan den användas inom bollspel, på joggingrundan, på tennisplan, i dansen?
Mette Krogh Christensen presenterar i sin artikel en del i ett utvecklingsprojekt i Århusområdet kallat ”Barn lär genom rörelse”. Hennes forskning handlar om professioner och värderingar, och hur de undersökta grupperna (idrottslärare, fritidspedagoger och tränare) representerar olika värderingar och praxis, vilket skapar kommunikationsproblem och förväntningar som inte möts. Idrottsläraren och tränaren har sammanfallande värderingar kring fysisk aktivitet och färdigheter, (fritids)pedagogen tänker i termer av lek och friluftsliv. Krogh Christensen skissar på tänkbara sätt att påverka och utveckla samarbetet mellan de olika professionerna.
Bollspelet får sin genomlysning genom Jais Sørensen samt Klaus Almind och Kasper Lastheim Madsen. Sørensen belyser den något ensidiga socialiseringsprocessen som äger rum i en handbollsklubb, och som i sin förlängning leder till att barn och ungdomar slutar med sitt handbollsspel. Han ger konkreta motbilder och exempel på hur klubbar skulle kunna (och kanske borde) tänka och agera. Det andra bollkapitlet handlar om bollspelets påverkan på kulturen och kulturens påverkan på bollspel.
Friluftslivets utveckling och framtid i Danmark tecknas, i ett värsta och bästa scenario, av Søren Andkjær. I kapitlet görs en grundlig genomgång av vilka värderingar och motiv som ligger till grund för det friluftsliv som idkas i Danmark. Andkjær skissar på sex inriktningar som skiljer sig från varandra i pedagogisk målsättning, värderingar och arbetsformer. Han för vidare en diskussion om friluftsaktiviteter och friluftsliv och menar att det friluftsliv som genomförs på idrottslärarutbildningar hör till kategorin friluftsaktiviteter, som har en tydlig koppling till idrotten.
Hur ska vi så få in vår grundläggande fysiska träning i vår vardag? Läs Olle Ballisagers kapitel om grundträningens placering i idrottslandskapet. Läs om träningspaviljongens utformning i närmiljön.
Och slutligen: Vem ger handledning och vägledning i undervisningen? När sker lärandet? Per Lauvås tar sats och förespråkar ett lärande som bygger på en vägledning som utgår från praxis och ses i ljuset av teoretiska positioner (utgångspunkter), vilka har betydelse för vår förmåga att kunna tänka reflekterande. Välj bort, eller sovra bland den summativa utvärderingen (uppnående mål, skrivningsresultat) och lämna plats för den formativa, som handlar om sammanfattande kvaliteter i ett lärande. I sitt exempel tar han upp fotbollstränaren Drillos förmåga att ge feed back, återkoppling på lärande och krav på utförande (matchtaktik). Lauvås menar att vi kan lära mycket av idrottens sätt att vägleda.
Antologins avslutande text handlar om ”supervision” och är ett kapitel som beskriver hur lärare inom idrottsämnet vid Skårup Seminarium genomförde ett projekt där de handledde varandra i syfte att skapa en mer utvecklad och kvalificerad undervisning. Den bakomliggande frågan var: Vad tror vi att vi gör när vi undervisar?
