Imponerande betraktelse över idrottens förändring över tid


Isak Lidström
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Jens Ljunggren
Den svenska idrottens historia
292 sidor, inb., ill.
Stockholm: Natur & Kultur 2020
ISBN 978-91-27-15122-2

Idrotten är politisk”, hävdar Jens Ljunggren inledningsvis i sitt nyligen publicerade översiktsverk om den svenska idrottens historia. Påståendet får betraktas som föga kontroversiellt i ett postmodernt tillstånd där man gärna instämmer i Emil Jensens visa: ”Allt är politiskt, mamma”. Men om politik är allt, är det på en och samma gång intet. Möjligtvis kan anslaget tolkas som ett uttryck för Ljunggrens intresseriktning snarare än en beskrivning av idrottens inneboende egenskaper. Betraktad på det viset blir boken en tematiskt driven och samtidigt träffande skildring över den medborgarfostrande funktion som idrotten och kroppskulturen haft under seklernas gång.

Ljunggrens översiktsverk har en intellektuell nivå som få andra akademiska idrottsbetraktelser lever upp till. Ändå är boken medryckande skriven och helt i avsaknad av tungrodd akademisk jargong. Begreppsexercisen inledningsvis tar sig Ljunggren an av plikt mer än av eggelse, åtminstone när rågången mellan begreppen sport och idrott skall utstakas (han använder begreppen som synonymer). Diskussionen om medborgarfostran och sportifiering är emellertid engagerande och tankeväckande. Vad sportifieringsbegreppet beträffar, modifierar Ljunggren på ett fruktbart sätt den teori och det analytiska ramverk som utgår från Allen Guttmanns milstolpe inom den idrottshistoriska litteraturen, From ritual to record (1978). Sportifieringsbegreppets relevans motiveras utifrån dess analytiska fördelar; det hjälper forskaren att sortera och renodla utvecklingslinjerna i idrottens förändring över tid. Denna förändring fångar Ljunggren på ett läsvänligt sätt genom relevanta urval. Han sveper över tusen år av idrott i Västeuropa och pekar ut de viktigaste dragen. Som en följd av de begynnande statsbildningarnas centraliserade styresskick förstärktes makten över undersåtarna, vilket ledde till ökad civilisering och självkontroll och i förlängningen ett mindre våldsbenäget idrottsliv. Tornerspelen gick från krigiska sammandrabbningar med dödlig utgång till att mer likna tävlingsformer som kom att bedrivas utifrån tävlingslogik snarare än stridslogik. Medeltidens idrottsliv var ofta ”krig på låtsas”, som Ljunggren formulerar det (s. 17). Givetvis fanns undantag. Aristokratins spel och lekar i bollhusen var fredliga och harmlösa.

Därefter skildras etableringen av de kontinentaleuropeiska gymnastikvarianterna samt de konflikter som uppstod när dessa aristokratiska rörelsesystem utmanades av den mer folkligt förankrade tävlingsidrotten. Gymnastikens spridning sätts samman med de moderna nationalstaternas etablering efter franska revolutionen. Som den högsta princip att sluta upp kring blev nationen ett substitut för religionen och Gud (som detroniserats i kölvattnet av sekulariseringens utbredning). Undersåtar skulle nu bli medborgare och gymnastiken med dess enhetliga och allsidiga rörelsemönster kom bokstavligen att förkroppsliga detta medborgarskap. För statsmakterna blev gymnastiken ett medel genom vilket medborgarnas kroppar, känslor och tankemönster kunde formas och tyglas. Gymnastiken var ”en i hög grad statlig angelägenhet”, slår Ljunggren fast (s. 78).

Ljunggrens översiktsverk har en intellektuell nivå som få andra akademiska idrottsbetraktelser lever upp till. Ändå är boken medryckande skriven och helt i avsaknad av tungrodd akademisk jargong.

Även om det ”samhällsnyttoideal som hade präglat det sena 1700-talets diskussioner om fysisk medborgarfostran fortsatte att bestämma svenskt föreningsliv under första hälften av 1800-talet”, blev nu idrotten också ett folknöje (s. 104). Idrottsevenemang började anordnas i stor skala och under seklets senare hälft sköt föreningsbildandet fart. Så följer hela folkrörelseidrottens framväxt med dess organisatoriska förvecklingar, amatöridealets etablering, den begynnande kommersialiseringen och professionaliseringen, statsmaktens attityder och så vidare – allt beskrivet utifrån en väl utförd sovring i det numera omfattande utbudet av idrottshistorisk forskning.

I skildringen av tävlingsidrotten får Ljunggren stor nytta av sitt modifierade sportifieringsbegrepp. Genom detta skildras idrottens utveckling inte som en linjär process utan som en förändring genom vågrörelser. De senaste decennierna har på sina håll präglats av desportifiering, inte minst vad skolidrotten beträffar. Dessutom visar han hur sportifieringens olika utvecklingssteg ofta sammanfaller med att kvinnor marginaliseras. ”Det har funnits ett uppenbart negativt samband mellan sportifieringen och kvinnornas närvaro inom idrotten”, menar Ljunggren (s. 246).

Till sportifieringsperspektivets nackdelar räknar Ljunggren risken att ”ensidigt fokusera på den välorganiserade tävlingsidrottens utveckling och skymma andra idrottshistoriska utvecklingsvägar” (s. 11). Förbehållet är viktigt, och Ljunggren hemfaller inte heller åt något snävt tävlingsidrottsfokus. Stort utrymme ägnas ju åt den tävlingsfria gymnastiken med dess medborgarfostrande ideal, allsidiga rörelsemönster och skeptiska attityd gentemot tävling och specialisering. Risken med sportifieringsperspektivet är emellertid att fokus riktas mot de organisatoriska aspekterna av idrottslivet: makten och besluten, förberedelserna och konsekvenserna, föreningarna och förbunden – oavsett om det rör sig om tävlan eller tävlingsfri kroppskultur. Boktiteln till trots är det kanske inte främst idrotten som Ljunggren intresserar sig för utan snarare hur människan organiserar idrotten och vad den organiserade idrotten gör med människan.

Jag kan tycka att Ljunggren med sitt sportifieringsperspektiv emellanåt hemfaller åt anakronistiska resonemang när han diskuterar de historiska kontexter och sammanhang som föregick det moderna samhället och den moderna sporten. I avsnittet om den förmoderna svenska folksporten redovisar Ljunggren ett antal kroppsövnings- och idrottsformer, varefter han frågar sig: ”Fanns då inga egentliga tävlingar i bondesamhället?” Men söker man i svunna tiders idrottsliv efter ”egentliga tävlingar” är risken stor att man tillämpar ett modernt tävlingsbegrepp i ett sammanhang där synen på tävlan såg betydligt annorlunda ut. Det finns en förkärlek att leta efter tävlingsformer där aktiviteten, om det så gällde livtag, brottning eller det gotländska ”våget”, hade en distinkt avslutning varvid en vinnare kunde utkoras. En sådan seger innebar social status och prestige som sträckte sig utöver själva tävlingsaktiviteten. Så fungerar den moderna tävlingsidrotten av idag. Minst lika viktig som själva aktiviteten är utvärderingen av den;  vem vann, vem förlorade, sattes något rekord? Det är resultatet som räknas, inte vägen fram.

Vägen mellan kalenderbitarens Skylla och akademikerns inåtvända Karybdis är svårnavigerad. Ljunggren har dock lyckats hitta en gyllene medelväg där de teoretiska resonemangen är upplysande och på samma gång underhållande.

I flera av de folkliga idrottformerna fanns dock ett annat slags tävlingslogik som inte inbegrep utkorandet av en segrare. Två av de geografiskt utbredda och vanligast förekommande traditionella lagidrotterna var ”Slå trilla” (ett slags förmodern motsvarighet till bandy som etnologen Mats Hellspong noggrant studerat) och slagbollspelet långboll. Det folkloristiska uppteckningsmaterialet beskriver ofta ingående hur dessa idrotter gick till, men sällan nämns något om hur en vinnare utsågs. I båda fallen handlade det om att det ena laget skulle vinna fördelar på bekostnad av det andra. I långboll ville utelaget bli innelag genom att bränna någon ur motståndarlaget. I trillslagningen strävade det ena laget efter att tvinga motståndarna på reträtt genom att driva trillan mot dem så hårt det bara gick. Ingen av idrotterna inbegrep emellertid något naturligt avslut. Drivkraften tycks närmast ha varit att aktiviteten skulle fortsätta, ja i själva verket var avslutningen av leken närmast ett brott mot själva tävlingslogiken, något som kan te sig främmande vid en jämförelse med den moderna sporten där själva idrottsaktiviteten är blott en transportsträcka fram till avslutningen. Många av de gamla folkidrotterna lever upp till det lekbegrepp som Johan Huizinga beskriver i Den lekande människan (2004, s. 18): ”Detta något, som inte är det ’vanliga’ livet, står utanför de processer genom vilka man tillfredsställer behov och begär, ja, avbryter dem. Det är ett tillfälligt förlopp, avslutat i sig själv, motiverat genom den tillfredsställelse som det för med sig.” Sådana idrotter, där den meningsskapande funktionen sitter i aktiviteten själv och inte i dess konsekvenser, är, för att anknyta till Ljunggrens inledning, måhända ett typexempel på opolitisk idrott?

Idrottshistoriska redogörelser hemfaller ofta åt nörderier. Vägen mellan kalenderbitarens Skylla och akademikerns inåtvända Karybdis är svårnavigerad. Ljunggren har dock lyckats hitta en gyllene medelväg där de teoretiska resonemangen är upplysande och på samma gång underhållande. Att skriva sådan prosa är svårt, men här har vi ett mycket lyckat exempel. De enda som kommer ta illa vid sig är väl varpaentusiasterna på Gotland, ty man spelar inte varpa – man kastar varpa! (s. 67)

Copyright © Isak Lidström 2021

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.