Vacker idrottsbiografi med ett enastående källmaterial

Isak Lidström
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Den från Jokkmokk bördige journalisten Olle Backman har gjort sig känd för en särskild typ av idrottsskildringar i bokform. Det rör sig om dokumentära berättelser i ganska kort format, oftast biografier, vars ämnen kanske inte alltid har den största kommersiella potentialen. Läsaren kan dock vara viss om att författaren gått grundligt till väga för att åstadkomma en berättelse som höjer sig över den gängse populära idrottslitteraturens schabloniserade framgångssagor. Ofta handlar Backmans böcker om ämnen och personligheter i den idrottshistoriska periferin. Hit hör bland annat ett gripande porträtt över den på 1920-talet mycket framgångsrike spjutkastaren Erik ”Målarn” Lundqvist, vars liv kantades av psykisk ohälsa och vistelser på Säters mentalsjukhus.

För elva år sedan kom Backman ut med en skrift om Nordenskiöldsloppet. Boken låg rätt i tiden eftersom den år 1884 så spektakulära och över 20 mil långa skidtävlingen återuppstod 2016, något som gav upphov till ett ökat skidhistoriskt intresse i Sverige. Nu har Backman valt att ägna tävlingens protagonist (vilken inte var Nordenskiöld) en egen biografi. Pava Lars Nilsson Tourda är en förgrundsgestalt när det gäller såväl skidsportens nordiska historia som polarforskningens historia. Att en sådan biografi är mycket angelägen framgår inte minst av det fantastiska bild- och källmaterial som Backman använt sig av i framställningen.

Den andra Dicksonska expeditionen till Grönland genomfördes sommaren 1883 och skildras på ett fascinerande sätt genom redovisningar av textfragment vars upphovsmän är såväl expeditionens ledare Adolf Erik Nordenskiöld som Pava Lars Nilsson Tourda. Nordenskiöld hade föresatt sig att undersöka huruvida det inre av Grönland utgjordes av ett prunkande grönområde. Den långa färden inåt land krävde därför individer som visste att hantera skidor och stavar och som kunde sändas ut på rekognosceringsturer. Sådana bedrifter skulle de båda samerna Tourda och Anders Rassa svara för.

De vita fläckarna på kartorna skulle fyllas och ”upptäckas” av europeiska män vars personligheter var impregnerade av optimism, framstegstanke och tilltro till den vetenskapliga utvecklingen som lösning på alla världens problem.

Backman redogör utförligt för Tourdas intryck av resan, den som gick från Jokkmokk till Grönland via Göteborg och Norge. Långa citat presenteras och det är befogat, för det är verkligen enastående tidsdokument som Backman hittat i arkiv och pressklipp. Göteborg var ”det otrefligaste ställe” som Tuorda någonsin sett. Gemene man och gatupojkar överöste de långväga samiska gästerna med glåpord och fördomar.

Dynamiken i relationen Nordenskiöld–Tuorda fångas på ett utmärkt sätt i boken. Nordenskiöld speglar tydligt tidsandan. De vita fläckarna på kartorna skulle fyllas och ”upptäckas” av europeiska män vars personligheter var impregnerade av optimism, framstegstanke och tilltro till den vetenskapliga utvecklingen som lösning på alla världens problem. Nordenskiöld höll på sin auktoritet. Tourda tröttnade emellertid snabbt på ”professorns” – så kallade han genomgående Nordenskiöld – sätt att domdera, vilket framgår av följande citat:

Kapten Nilsson befalde på båten, och der hade professorn ingenting att säga. Professorn åter befalde på land, och der hade kaptenen ingenting att säga. Jag hade gerna sett, om kaptenen fört befälet både på båten och i land.

På ett problematiserande sätt lyckas Backman kvalificera Nordenskiölds komplicerade personlighet, särskilt som ”professorn” gav uttryck för nedlåtande attityder gentemot urfolksgrupper som inuiter och samer, samtidigt som han också, med Backmans ord, ”försvarar […] dessa människors rätt till sina liv, rätten till sin kultur”.

Det är en riktig bladvändare som Olle Backman skrivit. Man rycks lätt med i skildringen av Tourdas och Rassas mytomspunna färd över Grönland där de lär ha löpt 46 mil på 57 timmar, en häpnadsväckande prestation som betvivlades när expeditionens deltagare återvände till Sverige utan att ha hittat något grönområde. Det var detta tvivel som föranledde Nordenskiöld att arrangera den ohyggligt långa skidtävling som ofta brukar betraktas som startskottet för den svenska skidsporten, ett lopp som Tuorda också vann efter en tuff spurtstrid.

Om allt detta och de tuffa år som ”Pava-Lasse” genomlevde mot slutet av sitt liv skriver Olle Backman på en rak och enkel sakprosa. Det är ett alldeles utmärkt stycke idrottslitteratur som författaren åstadkommit. De fantastiska källor som stått till förfogande har använts och presenterats på ett förtjänstfullt sätt. Att det funnits ett så rikt material att ösa ur innebär samtidigt att de skönlitterärt skrivna passager som emellanåt dyker upp kan upplevas som en smula överflödiga. Givetvis har Tuordas fascinerande levnadsöde potential att omvandlas till en storartad idrottsroman. Blandningen mellan fakta och fiktion bör dock undvikas.

Copyright © Isak Lidström 2022