Curro, ergo sum

Kalle Jonasson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Sommaren 2014 debuterade jag på ECSS-konferensen som gick av stapeln i Barcelona. Min presentation framfördes längst ner i en källare inför ett tjog idrottsforskare och var underställd betingelserna för det så kallat mini-orala formatet. Detta betyder att man håller en tvåminuterspresentation som följs av frågor från auditoriet. Ett bihang till denna presentation var en elektronisk poster. Jag ägnade mina två minuter åt att tala om konferensens tema som var ”Unifying sport science”. I en för mig typisk (ordvitsande och helt tagen ur sitt sammanhang) association lyckades jag med konststycket att ifrågasätta utgångspunkten för hela konferensen genom att tala om de olika antropomorfa varelserna i Sagan om Ringen (jag hann också be om ursäkt för min analogi genom att skylla det på mitt ”hobbitus”). Det senare tilltaget, som innehöll en karakteristik över alver, dvärgar och hober (a.k.a. hobbitar/halvlängdsmän), var i sig en skör konstruktion som jag dittills använt för mig själv för att visualisera filosofen Graham Harmans begrepp ”undermining” och ”overmining”.

Det tillhör god sed vid sådana här presentationer att man som moderator, om inte auditoriet ställer några frågor till den föredragande, har förberett några kommentarer så att det inte ska bli helt tyst. Att så ock skedde vid detta tillfälle är väl inget som överraskar någon. Döm då om min förvåning när jag i en rapport över denna konferens dyker upp som första namn (efter presentatörernas) med min mini-orala kritik av konferensen. Detta är smått fantastiskt med tanke på formatet (hur många gånger kan jag få skriva ”mini-oralt” innan redaktören stoppar mig?), platsen (i en kulvert långt bortom keynote-talarnas massammankomster), mängden idrottsvetenskapliga deltagare (drygt 2000 föredragande), samt ECSS naturvetenskapliga prägel.

Vetenskapen som vi känner den karakteriseras av en långtgående delning och specialisering. Så även idrottsvetenskapen. Och det var denna fragmentering – eller ”funktionella differentiering” som sociologen Niklas Luhmann hade kallat den – som ECSS i Barcelona adresserade. Sedan mitten av förra seklet har en debatt rasat kring hur man ska förstå den rika floran (eller faunan?) av olika vetenskapsteoretiska och kunskapsteoretiska utgångspunkter. Namnkunniga inlägg i denna diskussion är C.P. Snows [1] bok om ”de två kulturerna” naturvetenskap och samhällsvetenskap, Thomas Kuhns [2] teori om paradigm inom vetenskapen, Bruno Latours [3] antropologiska studier av livet i ett laboratorium, Niklas Luhmanns [4] systemteori, diverse ”postfilosofers” användande av naturvetenskapliga och matematiska begrepp (Deleuze, Serres, Haraway, Stengers, Barad, m.fl.) samt kronan på verket i form av den franske fysikern Alan Sokal och hans grandiosa blåsning av 1990-talets socialkonstruktionistiska hegemoni inom de mjuka vetenskaperna. (Den senare var kulmen i den konflikt som gick under namnet ”Science wars”.) I Sverige har Janken Myrdal [5] förtjänstfullt adresserat vad olika vetenskapliga utgångspunkter för med sig för akademisk publicering och ekonomiska förutsättningar för den samma.

Att idrotten och idrottsforskningen ligger i något slags skärningspunkt för synen på människan som dels ett subjekt (sociala, psykologiska och kulturella dimensioner), dels ett objekt (kroppsliga prestationer och ”undersökningar” av människokroppens gränser) gör den till ett synnerligen passande lokus för sådana diskussioner. Detta har författarna och redaktörerna av en antologi från 2010, The anthropology of sport and human movement: A biocultural perspective, tagit på allvar. Skriften är en programförklaring för hur (och att) antropologin i större utsträckning bör ägna sig åt att hitta bryggor mellan mjuka och hårda vetenskaper genom studier av sportens relation till den mänskliga evolutionen.

Initiativet är lovvärt. Diskussionen är, som också påtalats av organisatörerna av konferensen som nämnts ovan, viktig för att sportstudiet skall kunna röra sig över och dra nytta av hela fältet av vetenskapliga discipliner som det spänner över. Men jag är inte övertygad om denna boks storhet och vikt. I sig är bidragen intressanta, men som antologi och manifest är den inte riktigt övertygande. Vi får i boken bekanta oss med diskussioner om varför medborgare från vissa länder dominerar i lång- och kortdistanslöpning, om hur den mänskliga evolutionen berodde på hennes förmåga att springa och om vilken roll värmereglering och hydrering var kopplat till detta. Även andra intressanta diskussioner, såsom den om varför brasilianare inte är så duktiga på att kasta ryms i skriften, men jag tänker inte orda mer om de enskilda bidragen här. Varför, frågar ni kanske er då?

Huvudredaktören, Robert R. Sands, menar dels att antropologin måste ta sport på allvar, dels att denna vetenskapliga tradition måste vända sig till biokulturella perspektiv, som listas med följande engelska termer: sociobiology, human behavioral ecology, evolutionary psychology, dual inheritance theory, biocultural human biology. Det är alltid på sin plats att vidga ett studium och att berika det med andra perspektiv, så långt inga problem. Men det redaktionella bidraget till skriften är alltför polemiskt mot rådande antropologiska inriktningar inom sportforskning. På så vis nedgraderas den ständigt bespottade postmodernismen, men också det så kallade ”sport studies”-fältet. Förvisso finns det en poäng i argumentet att studiet av sport som socialt och kulturellt fenomen i för stor utsträckning har fokuserat på ”‘western’ sport forms and even more specifically at times on the influence of a globalized capitalism on athletes and sport” (s. 7). Upprinnelsen till att formulera ett biokulturellt manifest för idrottsantropologin förlägger redaktörerna till den vida kände antropologen Clifford Geertz’ essä ”Impact of the Concept of Culture on the Concept of Man” från 1966. Denna text finns också med i skriften och jag kan bara säga en sak – den är fulländad, såväl innehållsligt som stilistiskt.

Geertz huvudpoäng är just den att vetenskapen delat upp förståelsen och förklaringarna av vad människan är enligt en modell, ”a single overall intellectual strategy: what I will call, so as to have a stick to beat it with, the ”stratigraphic” conception of the relations between biological, psychological, social, and cultural factors in human life” (s. 43). Jag kan inte här göra rättvisa åt denna essä, utan nöjer mig med att uppmana er att läsa den, samt att beskriva varför jag anser att redaktörerna skisserar sitt antropologiska idrottsstudium på en snäv läsning av Geertz. Polemik är alltså i sig är inte problematisk, men när den gjord på så vaga grunder (och med så magra slutsatser) faller den platt.

Antropologin, enligt Geertz, har i för stor utsträckning ägnat sig åt att försöka hitta det gemensamma för människan, såsom att i överförbar bemärkelse ägna sig åt institutionella praktiker såsom ritualer, giftermål, handel, uppfostran, etc. Det är i stället det specifika som kännetecknar människan (ett argument som i sig förebådar den italienske filosofen Giorgio Agambens påstående om att ”det paradigmatiska exemplet”, det vill säga det specifika, är det mest generella). ”one of the most significant facts about us [människor]”, menar Geertz, ”may finally be that we all begin with the natural equipment to live a thousand kinds of life but end in the end having lived only one” (s. 50). Det faktum att vi lever så kulturellt skilda liv kopplar Geertz till, vid tiden för författandet av essän, nya rön om människans evolution. Personligen blir jag alltid vaksam när någon spelar evolutionskortet, inte för att det är socialt konstruerat eller dylikt, men för att det ofta leder till rättfärdigandet av sociala strukturer som systematiskt marginaliserar vissa grupper såsom kvinnor, svarta, homosexuella, etc. Men Geertz förfaller inte till någon socialdarwinistisk argumentation.

Hans argument bygger på tre fynd inom evolutionsforskningen som den tedde sig för en sisådär fyrtio år sedan. Tre punkter kommer här att listas och svagheten med antologin som den här recensionsessän har gett upphov till är att den inriktar sig enkom på de två första:

1. the discarding of a sequential view of the relations between the physical evolution and the cultural development of man in favor of an overlap or interactive view;
2. the discovery that the bulk of the biological changes that produced modern man out of his most immediate progenitors took place in the central nervous system and most especially in the brain;
3. the realization that man is, in physical terms, an incomplete, an unfinished animal; that what sets him off most graphically from non-men is less his sheer ability to learn (great as that is) than how much and what particular sorts of things he has to learn before he is able to function at all. (ss. 51-52)

Det är de två första – det vill säga dels ifrågasättandet av synen på människans evolution som först biologisk, sedan kulturell, dels teorin om att de biologiska förändringarna hos människan till största del ägde rum i hjärnan och övriga centrala nervsystemet – som The anthropology of sport and human movement ägnar sig åt. Detta får till följd att det antropologiska program som antologin skisserar blir ett studium av hur människan evolverade ur olika biokulturella perspektiv. Sett till detta fick jag samma känsla av att ta mig igenom bidragen som när jag läste vad som skulle kunna förstås som dess populär(vetenskaplig)a motsvarighet Born To Run [6] som välte kiosker världen över för ett par år sedan. Huvudtesen i dessa bägge verk är som följer: vi finns för att vi kan springa (och för att vi kan reglera vår värme medelst transpiration). Den kunskapslakun på ett par hundratusen år som Geertz pekar ut när människan blev till är alltså det som redaktörer Sands och Sands menar att den biokulturellt orienterade antropologin skall beskriva. Inget fel med det, många intressanta undersökningar och fynd följer bevisligen därav, men är det allt idrottsantropologin ska ägna sig åt? Inte minst kringskärs denna intressanta inriktning av att antologin helt negligerar Geertz tredje utgångspunkt, nämligen att människan främst kännetecknas av sin inkompletta skickelse. Dessutom bortser man i antologin från det faktum att de postperspektiv som man rådbråkar från redaktionellt håll belyser många av de saker som Geertz finner intressanta i konstituerandet av ett, till discipliner och perspektiv sett, gränsöverskridande studium av människan.

In attempting to launch such an integration from the anthropological side and to to reach, thereby, an exacter image of man, I want to propose two ideas. The first of these is that culture is best seen not as complexes of concrete behavior patterns – customs, usages, traditions, habit clusters – as has, by and large, been the case up to now, but as a set of control mechanisms – plans, recipes, rules, instructions (what computer engineers call “programs”) – for the governing of behavior. The second idea is that man is precisely the animal most desperately dependent upon such extra-genetic, outside-the-skin control mechanisms, such cultural programs, for ordering his behavior. (s.50)

Hjärnan och det centrala nervsystemet hos människan, och framförallt hennes neocortex, är alltså enligt denna förståelse ett slags varelse som måste matas med kulturella impulser för att hållas i schack; inte olikt den romerska devisen ”Bröd och skådespel åt folket” som avsåg den stökiga del av befolkningen som kallades plebejer. Detta är en intressant tes, men jag är inte så säker på att dess implikationer för idrottsantropologin är de som föreslås i föremålet för föreliggande granskning.

Så vilka slutsatser (högst personliga och vinklade får medges) drar jag från läsningen av denna samling texter? Dels det som blivit rubrik på essän, det vill säga curro, ergo sum, jag springer, därför är jag, vilket, inte sällan och i ett desperat försök att koppla det till vår samtid, lyfts upp som en ny vinkling på argumentet att den sedentära människan ska flytta på fläsket. Dels att sådana här projekt alltid riskerar att hamna i procentsatser, det vill säga hur stor del av ett mänskligt fenomen som bör tillskrivas biologiska respektive kulturella och sociala förklaringsgrunder. På så vis riskerar man att hemfalla åt det som Geertz kallar den stratigrafiska förståelsen av människan.

Om vi för att avrunda återvänder till den mini-orala presentation som nämndes inledningsvis, tycker jag att vi ska vara fortsatt kritiska och tillåtande i upptäckandet av den sfär som skulle kunna bli gemensam för de olika idrottsvetenskaperna. Författaren till ovan nämnda och länkade rapport från idrottskonferensen i Barcelona formulerar detta sålunda:

So my advice to sport scientists is to devise new ways of doing and understanding things and to apply new ways that others have devised in your own and other disciplines.

Copyright © Kalle Jonasson 2014

Referenser

• [1] Snow, C. P. (1959). The two cultures and the scientific revolution. The Rede lecture, 1959.
• [2] Kuhn, T. S. (1970). The structure of scientific revolutions. Chicago, University of Chicago Press.
• [3] Latour, B. (1993). We have never been modern. Cambridge, Mass, Harvard University Press.
• [4] Luhmann, N. (1995). Social systems. Stanford, Calif, Stanford University Press.
• [5] Myrdal, J. (2009). Spelets regler i vetenskapens hantverk: om humanvetenskap och naturvetenskap. Stockholm, Natur & Kultur.
• [6] McDougall, C. (2009). Born to run: a hidden tribe, superathletes, and the greatest race the world has never seen. London, Profile.