Idrottshistoriskt pionjärarbete och en viktig inspirations- och kunskapskälla för framtida studier av svenska samers idrottande


Jonny Hjelm
Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet


Isak Lidström
På skidor i kulturella gränsland: Samiska spår i skidsportens historia
c. 280 sidor, hft., ill
Malmö: Malmö universitet 2021 (Malmö Studies in Sport Sciences)
ISBN 978-91-7877-194-3

Byn Kittelfjäll i Västerbotten, några mil från den norska gränsen, är ett uppskattat tillhåll för utförsåkare som jagar lössnö, branta backar och skogsåkning. En av de allra svåraste nedfarterna är ”B-E’s löpa”, en opistad skogsränna ned mot byn. Med och utan pucklar är den en utmaning för de flesta utförsåkare. ”B-E’s löpa” är namngiven efter utförsåkaren Bengt-Erik Grahn, Sveriges främste utförsåkare under 1960-talet. Han (och flera av hans bröder) tränade utförsåkning i Kittelfjälls backar och hans framgångar bidrog till att Kittelfjäll blev omtalad i medierna, ungefär som Tärnaby skulle bli 10-20 år senare med Ingemar Stenmarks framgångar.

Bengt-Erik Grahns karriär och samiska identitet behandlas i idrottshistorikerns Isak Lidströms doktorsavhandling På skidor i kulturella gränsland. Samiska spår i skidsportens historia. I avhandlingen uppmärksammas inte bara Grahns karriär utan här får vi även möta den unga Lappqvinnan” och längdskidåkerskan i sent 1800-tal, Anna Lucia Kant samt ”lappen”, Vasaloppsvinnaren (1929) Johan Abraham Persson (”J.A. Persson”). Grahn, Kant och Persson behandlas i tre av sammanläggningsavhandlingens artiklar medan de övriga tre artiklarna fokuserar den samiska idrotten ur ett organisatoriskt perspektiv.

Avhandlingen har ett tvåfaldigt syfte, dels att analysera hur föreställningar om ”samiskhet” knutits till skidåkare med samisk identitet, och kontrasterats mot ”svenskhet”, dels att analysera den samiska idrottsrörelsens etniska särorganisering och de utmaningar och konflikter som detta medfört. Avhandlingen omspänner en relativt lång tidsperiod; från 1879 till 1990.

I avhandlingens kappa diskuteras centrala begrepp och teorier inom etnicitets-/urfolksforskning och med utgångspunkt i (främst) Fredrik Barth och Thomas Hylland Eriksen ansluter sig Lidström till ett socialkonstruktivistiskt synsätt. Etnicitet är följaktligen skapad, föreställd, subjektivt men också externt tillskriven och påförd (genom exempelvis tolkningar av människors kulturella attribut och geografisk härkomst). Same är inget man ”är” utan något man blir, vilket också betyder att den samiska etniciteten är situerad. Samhällsstrukturer förklaras vara viktiga, men samtidigt betonas vikten av att beakta människors upplevda handlingsutrymme och relativa frihet. Lidström knyter vidare an till urfolksforskningens och den postkoloniala teoribildningens metanarrativ om att urfolk, däribland samer i Skandinavien, koloniserats och påtvingats en icke önskad assimilering som inneburit att traditionella levnadssätt och kulturyttringar förändrats i grunden då man (nästan fullt ut) blivit en del av det västerländska ”majoritetssamhället”. Lidström markerar samtidigt en viss distans till den postkoloniala teoribildningens starka fokus på språk och ojämlika maktrelationer. Detsamma gäller återkomsten av rasbegreppet. Nation och kollektiva folkgemenskaper ses, med stöd i främst Eric Hobsbawns och Benedict Andersons teoretiserande, som föreställda gemenskaper. Dessa kan, menar Lidström, som när det gäller det moderna nationalstatsbegreppet, vara kopplade till ett bestämt territorium, eller så vara en i huvudsak symboliskt föreställd nationsgemenskap.

Ädla vildar som Persson hade – tänkte sig samtidens skididrottsliga åsiktsbildare – nedärvda, naturgivna förmågor där systematisk träning på sin höjd kunde tillföra spetskompetens, för att använda ett modernt begrepp.

Lidström uppvisar i metodologiskt hänseende stor bredd då han arbetat med både intervjuer, en del av dessa av livsloppskaraktär, och organisationsmaterial, tidningar, tidskrifter samt litteratur av skiftande karaktär. När han refererar internationell forskning så rör det sig om urfolksforskning på ett mer allmänt plan men också, och då mer knutet till det som Lidström fokuserar, om norsk forskning om samers idrottande, främst de studier som Helge Chr. Pedersen gjort. Sammanläggningsavhandlingen artiklar presenteras i kronologisk ordning, vilket jag i min fortsatta recension följer, med ett undantag, då jag inleder med de tre artiklar som kretsar kring samers skididrottande, därefter behandlas de tre som rör organiserandet av samisk idrott.

Den första delstudien rör ”skidsportens uppkomst i Sverige”, närmare bestämt den skidtävling som arrangerades vid Brunnsviken, Stockholm 1879. Lidströms analys av tävlingen, och Anna Lucia Kants deltagande, visar att den moderna idrottens principer om enhetlighet, tydliga regler med mera ännu inte slagit igenom i Sverige. Här fanns å ena sidan de som likt Kant såg skidåkning som ett ”traditionellt samfärdsmedel”, å andra sidan de som likt arrangörerna såg skidåkning som en modern ”tävlingsidrott”. Ett av arrangörernas syfte med tävlingen var att marknadsföra den sistnämnda idén. I denna studie är sportifieringsteorin central medan Kants ”samiskhet” och biografiska levnadsteckning är mindre framträdande och problematiserad. Att Kant och ytterligare två unga kvinnor med samisk identitet deltog i tävlingen förefaller inte av sin samtid ha uppfattats som något särdeles märkvärdigt, vilket i sin tur förklaras bero på att samer då ”betraktades som skidåkningens läromästare”.

I delstudie nummer två analyserar Lidström samen J.A. Perssons framgångar i skidspåren åren kring 1930 och hur journalister, idrottsledare och andra uppfattade hans prestationer. Här finns även, som i första studien, ett mer övergripande resonemang om den moderna skididrotten och dess folkfostrande dimensioner, samtidigt som topprestationer väckte samtidens beundran och fascination. Lidströms analys utgår från idealtyperna den ”ädle vilden” respektive den ”rationella asketen”. Ädla vildar som Persson hade – tänkte sig samtidens skididrottsliga åsiktsbildare – nedärvda, naturgivna förmågor där systematisk träning på sin höjd kunde tillföra spetskompetens, för att använda ett modernt begrepp. Det naturgivna var i Perssons fall renskötarlivet i Lappland och dess personlighetsdanande verkan. Att Persson inte var renskötare utan levde på fiske, jakt och lönearbete i skogsbruket i Arjeplogstrakten störde bara marginellt denna förklaringsmodell (eftersom ”skogshuggarlivet” antogs ligga nära den ädle vildens liv). Lidström visar att Perssons (och andra samers) framgångar i skidspåren förklarades med externa omständigheter – väderlek, ”lappföre” etc., som de lärt sig hantera genom renskötarbakgrunden – medan svenska skidåkares framgångar var uttryck för individuella, träningsmässigt förvärvade förmågor.

Bröderna Tore, Alf och Bengt-Erik Grahn. Foto: Lennart Sehlin. Copyright: Vilhelmina kommuns fotoarkiv. (Ur boken)

I delstudie nummer fem förflyttas läsaren fram till svenskt 1960-tal och ett samhälle i stark ekonomisk tillväxt med utbyggd offentligt välfärd, stigande konsumtion samt modernistiska samhällsvisioner. Den arbetsfria fritiden hade ökat i omfattning med arbetstidsförkortningar och längre semestrar och nya fritidsaktiviteter spred sig, däribland utförsåkning, en idrott som länge främst varit ett tidsfördriv för vuxna tillhörande överklassen. En av de mest firade utförsåkarstjärnorna under 1960-talet var Bengt-Erik Grahn (f. 1941), som står i centrum i denna studie. Trots att Bengt-Erik Grahns föräldrar under tidigt 1940-tal övergett renskötseln och blivit jordbrukare kom Bengt-Erik att gå nomadskolan i Tärnaby (12 mil landsväg från Kittelfjäll). Den statligt finansierade nomadskolan riktade sig enbart till renskötarfamiljers barn. I den relativt långa artikeln om Grahn behandlas barndomsåren, inte minst den stundtals polariserade och samestigmatiserade tillvaron under skolåren i Tärnaby – med inslag av rasistiskt grundad mobbning – hans intresse för utförsåkning och aversion mot längdskidåkning (som han som same förväntades föredra framför utförsåkning) och idrottsliga genombrott men också misslyckanden i några avgörande tävlingar (där segrar förlorats på grund av uråkningar kort före målgång). Med hjälp av Lidströms intervjuer med Grahn och pressmaterial visas hur samtidens föreställningar om ”samiskhet” färgade analyserna av Grahn och särskilt hans bära-eller-brista-utförsåkarstil. Men en betydande del av artikeln handlar också om det regionala (Norrland) och den svenska skidkulturen – där längdskidåkningen fortfarande var normen – och hur det kunde kontrasteras mot en mer kontinentalt överklasspräglad (utförsåkar-)skidkultur.

I delstudierna tre, fyra och sex behandlas sameidrottens organisatoriska institutionalisering och hur det började i slutet av 1940-talet genom ett initiativ av prästen och rektorn Lennart Wallmark. Wallmark var sedan 1942 rektor vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk och arrangerade de första Same-Mästerskapen 1948. Wallmark var en i samepolitiska sammanhang viktig person, involverad i tillkomsten av såväl den samekulturstödjande organisationen Same Ätnam (1945) som den mer renskötselfokuserade Svenska Samernas Riksförbund (1950). Jokkmokks folkhögskola drevs av Svenska Missionssällskapet, som sedan 1800-talet missionerat och utbildat samer, och således varit en viktig organisation när det gäller de samhälleliga ackulturationsprocesser som påverkat många samers livsvillkor. Wallmarks sameidrottsliga engagemang grundades i ett starkt värnande av samers, läs renskötande samers, traditionella kultur som upplevdes vara hotad av det moderna samhället och dess materialism, individualism och nuorienterade njutningslystnad. Den samiska ungdomen skulle hållas borta från den västerländska/svenska civilisationen. Wallmark framställs övertygande som en starkt socialkonservativ person som med paternalistisk omsorg och nit såg ”samisk idrott”, däribland lassokastning och längdskidåkning, som medel i kampen mot samtidens modernistiska hot. Det var den så kallade ”lapp ska vara lapp”-politiken tillämpad på idrottens område, och så sent som under 1940- och 1950-talen, vilket inte heller intressant nog verkar ha väckt någon starkare opposition bland samer. I linje med denna politik var de av Wallmark initierade Same-Mästerskapen endast öppna för samer med renskötselrättigheter, i enlighet med det som stadgats i 1928 års renbeteslagstiftning. Lidström skriver: ”Det var statsmaktens definitioner som tillämpades vid Same-Mästerskapen, och något alternativ till dessa formulerades inte vid denna tid från de samiska leden.”

För dessa sameidrottsliga eldsjälar hade den samiska folk-minoritetsidentiteten underordnats den svenska nationsidentiteten.

Delstudierna fyra och sex bygger vidare på delstudie tre, den som alltså fokuserat Wallmarks insatser på de sameidrottsliga området, men nu fokuseras samers idrottande utifrån ett etniskt-idrottsligt organisationsperspektiv 1950–1990. Lidström visar att det framförallt var två huvudfrågor som dominerade och skapade oenighet och seglivade konflikter bland dem som var engagerade i samers idrottande. En var tämligen grundläggande; vem är same nog för att få delta i tävlingarna? Var det enbart renskötselberättigade samer med kopplingar till samebyar eller skulle de vara öppna för alla som identifierade sig som samer? (Inom parentes kan nämnas att redan åren omkring 1920 livnärde sig två av tre samer på annat än renskötsel.) Den andra huvudfrågan handlade om huruvida samers organiserade idrottande i första hand skulle vara ett samekulturstödjande evenemang för samer i Sverige, eller om det primärt skulle vara ett medel i samers transnationella, etnopolitiska strävanden (att samer i Norge, Finland, Sovjetunionen/Ryssland och Sverige var ett folk, skilda åt på ett icke önskvärt sätt av nationsgränser). Den transnationella, etnopolitiska ambitionen bröt mot den hävdvunna tanke som funnits hos de drivande bakom samemästerskapen i Sverige under 1950-talet och de organisatoriska investeringar som initialt gjorts där man upparbetat goda relationer till Svenska skidförbundet och andra RF-knutna organisationer. För dessa sameidrottsliga eldsjälar hade den samiska folk-minoritetsidentiteten underordnats den svenska nationsidentiteten.

Utrymmet medger inte en utförlig redovisning av de organisatoriska konflikterna med intressanta etnopolitiska implikationer som Lidström behandlar i studie fyra och sex. I korthet ledde diskussionerna till att tävlingarna kom att öppnas upp för fler än renskötselberättigade samer då medlemskap i sameförening tillfördes som ett nytt kriterium. Etnopolitiseringen av sameidrotten, som drevs av en grupp idrottsintresserade och inflytelserika samer, var en mer laddad och svårlöst fråga. Någon principiell enighet hade inte nåtts i slutet av Lidströms undersökningsperiod, om än de svåraste motsättningarna bilagts hjälpligt mot slutet av 1980-talet med namnbyten och ytliga organisationsförändringar.

Som tidigare nämnts spänner Isak Lidströms avhandling över en lång tidsrymd och resultaten visar på både kontinuitet och förändring vad exempelvis gäller idéer om vad som karaktäriserar samer och deras idrottande. Nackdelen är givetvis att de samhälleliga kontextualiseringarna inte blir så fylliga som hade varit önskvärt utan främst rör den organiserade moderna idrotten och de uppfattningar och förhållningssätt rörande samers behov och livsvillkor som uttrycktes av en minoritet samer och/eller av dem som tyckte sig veta samers bästa (exempelvis rektor Wallmark). Lidström bidrar också tyvärr, oavsiktligt, till att förstärka uppfattningen att majoriteten av Sveriges samer under 1900-talet varit renskötare och exempelvis inte jordbrukare/nybyggare/lönearbetare, vilket alltså inte varit fallet, redan så tidigt som vid 1900-talet början. Jag åsyftar formuleringar som denna (delstudie ett): ”När skidsporten växte fram i Sverige under det sena 1800-talet ansågs samer, ibland även nybyggare [min kursivering], vara de skickligaste skidåkarna i landet.” Denna och liknande formuleringar – för övrigt vanliga i svensk forskning om samer – osynliggör det faktum att många samer var jordbrukare/nybyggare/lönearbetare.

”En stockholmsk vinterbild” – Robert Haglunds vackra återgivning av skidtävlingen vid Brunnsviken, publicerad i Ny illustrerad tidning halvannan vecka (8 mars 1879) efter att tävlingen genomfördes. (Ur boken.)

Lidströms analyser och slutsatser är överlag övertygande och väl underbyggda, även om jag saknar begreppet ”strategisk essentialism” (lanserat av Gayatri Chakravortry Spivak) då det kunde ha belyst det dilemma som ofta följer på etnopolitisk aktivism som bejakar ett aktivt nyttjande av etniskt laddade attribut och traditioner. Det som kan fungera etnopolitiskt mobiliserande och vara en del av en politisk strategi, inom det sameidrottliga fältet exempelvis satsningen på lassokastning och skytte mot vargmål (och ett bortväljande av exempelvis den universalistiska fotbollen), kan ju bidra till en exotifierad förståelse av samer och upplevas begränsande och försvåra samers kamp mot exotifiering och annorlundagörande som samtidigt förs på andra arenor.

Jag tycker även att Lidström ibland kunde ha gått lite längre i sina analyser och mer aktivt nyttjat en del av det inledningsvis deklarerade teoretiserandet, exempelvis vikten av att anlägga ett aktörsperspektiv. Skälet till att Same-Mästerskapen inledningsvis endast var öppna för renskötselberättigade samer med kopplingar till samebyar förklaras vara den svenska statens renbeteslag anno 1928. Varför då? tänker jag i min läsning. Renskötsel var, och är, något helt annat än organiserade idrottstävlingar. Wallmark och andra involverade var fria att organisera dessa mästerskap utan att bry sig om renbeteslagstiftningens utformning. Överskattas inte här renbeteslagstiftningens strukturellt verkande kraft (vilket också indirekt bidrar till att ge samer en passiv aktörsstatus)?

Wallmarks tidsmässigt sena stöd till lapp-ska-vara-lapp-politiken, att skydda och värna den samiska renskötarkulturen, hade också kunnat problematiseras mera och bidra till en fördjupad kunskap om denna politik (att den hade sina tillskyndare långt in bland dem som hårdast ansåg sig företräda samernas intressen, särskilt kulturella). Detsamma gäller det betydande och bestämda motstånd som under 1970- och 1980-talen fanns mot de som förespråkade en mer etnopolitiserad sameidrott. Det indikerar, som jag läser delstudie fyra och sex, att många samer inte var så förtjusta i den transnationella etnopolitik som med kraft började föras fram under 1970-talet. Lidströms studie av samers organiserade idrottande, om det ska användas som politiskt medel eller inte, ger alltså möjlighet att komma under den etnopolitiska ytan, vilket är värdefullt.

Lidström frilägger en spännande centrum-periferidimension i det identitetskonstruerande som omgav skidåkande samer.

När avhandlingens resultat sammanfattas i kappan är det slående att stora delar av det teoretiska ramverket, med dess postulerande utsagor om västerländsk kolonialism, urfolk och modern idrott, inte förefaller särskilt relevanta, eller tillämpliga. Skidor som fortskaffningsmedel, eller organiserade skidtävlingar, vare sig på längden eller utför, var enligt Lidström inte ett medel för den (västerländska) svenska staten att civilisera primitiva samer. Ett huvudskäl var att samer, och andra människor på Nordkalotten, åkt skidor i tusentals år. De skidåkande samer som skildras i flera av studierna verkar inte heller, så vitt jag kan se, ha ogillat skidåkning och organiserade prestationsjämförelser och det som följde på ett liv som nationella/internationella idrottskändisar. Försöken att omvandla samers organiserade idrottande till ett transnationellt etnopolitiskt medel gick också relativt trögt och överhuvudtaget förefaller intresset för etniskt grundade sametävlingar ha varit ganska svagt bland samer, även för de mer opolitiska sameidrottsliga evenemangen, i synnerhet under 1960-talet och 1970-talets första hälft (Same-Mästerskapen arrangerades oregelbundet och exempelvis inte varje år, oklart varför). Förklaringen ligger kanske i att den sameetnopolitiska retorikens skarpa åtskillnad och tal om ”samer och svenskar” som distinkta, skilda folkslag, inte harmoniserade så väl med hur det kunde upplevas i vardagen. Ett uttalande av Anja Persson, ett citat hämtad från Lidströms Grahn-studie, får illustrera problematiken: ”Jag har samiskt ursprung, men frågar du hon som sitter i kassan på Konsum så har hon också det. Alla som bor i den här byn [Tärnaby] har det i släkten. Det är kultur.” Förutsatt att denna etnicitetsuppfattning var spridd i Sápmi – hur lätt var det då att lansera idrottstävlingar som utgick från att de som uppfattade sig som samer respektive svenskar, inte skulle tävla med och mot varandra? Och hur väl harmoniserade det med idrottens meritokratiska idé?

Ett av de viktigaste resultaten i avhandlingen är betydelsen av de lokal-regionala identiteterna, och att dessa många gångar var viktigare än den etniska identiteten, i detta fall den samiska. I Arjeplog var man stolta över J.A. Persson som uppfattades vara en norrländsk ”Arjeplogare”, alternativt en individ med en hybridiserad identitet som fiskarsame, skogsarbetare och Norrbottning. På ett liknande sätt var B-E Grahn i Norrland i första hand en lokal ”Kittelfjällare”, alternativt en individ med en hybridiserad identitet som same med småbrukarbakgrund, skogsarbetare och Västerbottning. Lidström frilägger en spännande centrum-periferidimension i det identitetskonstruerande som omgav skidåkande samer. Det var journalister, idrottsledare och andra opinionsbildare i Stockholmsregionen, samt andra nationella storstadsregioner, som var de viktigaste annorlundagörarna av samer (vilket för journalisternas del bör ses som en del av sportjournalistprosan, som är överfylld av schabloner och endimensionella prestationsberättelser). Detta kunskapsbidrag bör också vara av intresse för forskare som sysslar med exempelvis svensk samepolitik under 1900-talet då också analyser av denna enligt min mening bör beakta centrum-periferidimensionen, utöver den klassmässiga (i hög grad överklassproducerad).

Lidströms doktorsavhandling är ett idrottshistoriskt pionjärarbete då det är den första större studie som helt ägnas svenska samers idrottande, här med fokus på vinterskididrottande samer (om än organisationsstudierna också belyser annat organiserat idrottande bland samer, däribland fotboll). Avhandlingen kommer att fungera som en viktig inspirations- och kunskapskälla för alla som hädanefter ska studera svenska samers idrottande. Den är dessutom skriven på utsökt vetenskapsprosa. Det märks att Lidström redan är en tämligen erfaren författare, avhandlingen är inte hans första bok, och fler lär det bli.

Copyright © Jonny Hjelm 2022


Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.