Märtha Pastorek Gripson
Högskolan i Halmstad

Krop–psyke
279 sidor, hft
København: Hans Reitzels Forlag 2023
ISBN 978-87-02-32683-3
Denna bok kan ses som en fristående parkamrat till antologin Kunst, krop og terapi. Till skillnad från föregångaren, som hade ett tydligt fokus på att beskriva olika kroppsliga och konstnärliga terapiformer, så fördjupar sig Krop-Psyke mer i kopplingarna mellan just kroppen och psyket, och hur medvetande formas genom kroppen och rörelser. I bokens tio kapitel beskrivs olika aspekter av denna tematik där kroppen ges erkännande inte bara som en förlängning av psyket utan snarare som utgångspunkt för vårt varande och vetande i världen. Boken innehåller både teoretiska och praxisorienterade kapitel. Redaktörer är Jim Toft, Helle Winther och Simo Køppe. Boken menar sig vara angelägen läsning för praktiker och studenter i fält som psykologi, filosofi, rörelse, terapi och idrott. Jag menar att den är tänkbar läsning även för dansare, danspedagoger, lärare och lärarutbildare. I Sverige lyfts nu vikten av forskning om hjärnan och kognitionsvetenskap i relation till lärarutbildning och skola, och då kan boken bidra med vidare infallsvinklar, som också pekar ut kroppens, perceptionens och rörelsens betydelse för varseblivning, tänkande, medvetande och meningsskapande. Nedan redogör jag kort om vart och ett av bokens kapitel och slutar med några sammanfattande tankar.
Inledningsvis, i kapitel 1, ges en kort beskrivning av de olika kapitlen av bokens redaktörer. Därefter beskriver Simo Køppe i kapitel 2 den vetenskapshistoriska utvecklingen med specifikt fokus på hur kropp och psyke har förståtts och separerats. Här diskuteras och problematiseras monism och dualism. Descartes tankar blir en fond, där sinnesförnimmelser och motorik separerats från jaget och psyket. Här fanns en hierarkisk ordning som innebar att jaget styr kroppen men inte tvärtom. Vidare i kapitlet utmanas detta separerande av kropp och psyke av begreppet embodiment, som beskrivs som ett slags sammanlänkning av kropp och psyke och där kroppen tillskrivs agens och därmed ökad betydelse för vår förståelse av världen. Här stödjer sig författaren på referenser som Merleau-Ponty och Sheet-Johnstone.
Att ha en kropp indikerar att individen besitter och styr kroppen, men att vara kropp indikerar att kroppen i sig har agens.
I kapitel 3 fördjupar Benedikte Kudahl det resonemang som förts i föregående kapitel genom att beskriva fenomenologiska ambitioner att sammanväva kropp och psyke. Hon argumenterar för att åtskillnaden har sin grund i språket snarare än teoretisk och empirisk förståelse. Hon redogör för axis mundi, som sätter kroppen i centrum och visar på hur våra sinnesintryck är själva upprinnelsen till hur vi förstår och erfar världen. Att vi är kropp snarare än har kropp lyfts, liksom kritik av Descartes positionerande av kognitiva förmågor som centrala (framför kroppen), vilket beskrivs ha bidragit till ett ”kroppslöst samhälle”. Att ha en kropp indikerar att individen besitter och styr kroppen, men att vara kropp indikerar att kroppen i sig har agens. En levande kropp är ständigt i rörelse (såväl medvetet som omedvetet). Kapitlet fördjupar beskrivningen a Merleau-Pontys teorier som Kudahl menar lyckas överbrygga den subjekt–objekt-filosofi som han ställde sig kritisk till. Kudahl diskuterar också samtidsfenomen som ätstörning och kroppsfixering utifrån ett fenomenologiskt perspektiv och avslutar med att kroppen bör ges en mer framträdande plats/roll, eller som jag förstår det uppvärderad agens, i terapirummet. Psykologin behöver arbeta vidare med att i kliniska sammanhang samla kropp och psyke, vilket Kudahl menar har samhällsmässig såväl som existentiell relevans.
Kapitel 4 skriver Kurt Dauer Keller, lektor emeritus i bland annat psykologi, sociologi och filosofi, om existentiell fenomenologi och hur kroppslighet och historicitet vävs samman och blir vändpunkter för förståelsen av människans existens. I kapitlet belyses hur existentiell fenomenologi handlar om basala aspekter av tillvaron. En tongivande referens är Merleau-Ponty, men även Heidegger. I kapitlet lyfts intentionalitet, som en förklaring på hur tillvaron får struktur för oss i tid och rum. Vi erfar inte allting lika mycket, utan något är i förgrund/bakgrund och detta bidrar till vad vi erfar som något vid ett visst tillfälle. Kroppsligt varande är alltid sammanlänkat med sociokultur och psykosocialitet och Dauer Keller menar att existentiell fenomenologi kan bidra där human- och samhällsvetenskap går bet, i fråga om att uppvärdera och väva samman erfarande, mening, liv och förnuft.
I kapitel 5 får vi ta del av Simo Køppes (professor i vetenskapsteori och psykologins historia) och Sebastian Tobias-Renstrøms (psykolog) tankar om kropp och sinnlighet. De tar utgångspunkt i olika modaliteter, alltså de olika sinnesintryck (syn, hörsel, känsel, smak, lukt, balans och muskelsinnet) som är länkade till vårt medvetande. Här blir det tydligt hur kroppen, genom vår perception, är förutsättning för vårt kognitiva liv, som vilar på vad vi på det vi erfar genom våra sinnen (dvs med kroppen). Medan små barn erfar ett sinnesintryck åt gången kommer vi med ökad mognad att förstå omvärlden multimodalt, alltså som en kombination av simultana sinnesintryck. Författarna beskriver hur motorik och erfarandet av kroppens rörelser är centrala för hur vi erfar världen och hur vi blir medvetna om den. Författarna avslutar sitt kapitel men ett par filosofiska frågor som talar till läsarens fantasi och kreativitet på ett uppfriskande vis.

I kapitel 6 ”Kroppen i psykiatrien” ställer sig Jim Toft, FD i psykologi, kritisk till kroppslösheten som han menar präglar psykiatrin. I kapitlet diskuteras psykiatrin och dess diagnossystem ur ett vetenskapsteoretiskt perspektiv och referenser är bland annat Merleau-Ponty, Sheet-Johnstone och Winther. Även i detta kapitel bjuds läsaren på historiska tillbakablickar som förklarar de praktiker, tankegods och strömningar som villkorar behandling idag. Att gå från en objektifiering av kroppen till att betrakta kroppen som subjekt förordas, och detta är spännande och angelägen läsning, menar jag. Författaren pekar på att de vanligaste förekommande behandlingsalternativen, medicin och KBT, inte alltid räcker till, utan främst behandlar symptom. Den levda kroppens vikt i behandling och rörelsens potential betonas särskilt som outnyttjade möjligheter av författaren. Samtidigt menar författaren att studier med fysisk aktivitet som t ex cykling inte gett den effekt man önskat på deprimerade patienter vilket förklaras med att subjektet inte var i fokus, kroppen blev reducerat till ett objekt. En tilltro till att mekaniska kroppsrörelser per se är läkande utmanas således. Här är författaren något spännande på spåren som, menar jag, pekar mot vikten av meningsskapande i kombination med fysisk aktivitet, t ex dans. I kapitlet får vi också ta del att några cases som sätter de teoretiska resonemangen i relation med klinisk praktik med schizofrena patienter.
Katrine Zeuthen beskriver i kapitel 7, ” Når kroppen taler” historiska perspektiv t ex genom Freuds teorier. Zeuthen lutar sig också mot Laplanche, som av referenslistan att döma, varit verksam från 1970 talet fram till 2020. Zeuthen beskrivs i författarpresentationen som lektor i barnpsykologi med egen praktik. Hennes kapitel fokuserar på sexuella trauman, och ger i cases en inblick i några klienters utmaningar och hur hon arbetat med dem för att lindra besvären de har. I motsats till bokens övriga författare, som betonar vikten av att motverka ett separerande av kropp och psyke, så menar Zeuthen att det finns behov av att skilja kropp och psyke men också fantasi och verklighet.
I kapitel 8, ”Autisme, fænomenologi og kropslig diversitet” Sofie Boldsen, postdoc vid Köpenhamns universitet, hur fenomenologi kan vara ett nytt sätt att förstå autistiska personers känsloliv (Boldsen talar om autistiska personer, inte personer som har autism). Hon menar att autism är mer än ett felutvecklat kognitivt system och att forskning historisk sett inte bemödat sig om att belysa autistiska personers upplevelser, perspektiv och subjektivitet. Läsaren får ta del av Merleau -Pontys förståelse av kroppen och även Husserls tankar där” Lieb” och” Körper” lyfts. Lieb beskrivs som en term som lyfter fram kroppen som subjekt medan Körper mer tar utgångspunkt kroppen som objekt. Boldsen bjuder på ett par cases där olika autistiska personer beskriver hur sinnesintryck drabbar dem (kroppsligt) och belyser hur starka upplevelser som social interaktion blir en kroppslig och utmanande erfarenhet. Dessa kunskaper har betydelse för både pedagogisk och psykologisk praktik där autistiska individer ingår. Avslutningsvis uppfattar jag att Boldsen argumenterar för att istället för att ge kognitiva perspektiv för stort inflytande i forskning och förståelse av autistiska personer, så borde sinnes- och rörelsemönster ges större utrymme. Hon argumenterar för att dans, där kroppslighet och social interaktion vävs samman, kan vara förtjänstfullt i arbete med/för autistiska personer.
Jag menar att denna bok på ett tydligt vis och med god underbyggnad pekar på en holistisk förståelse av människor som kropp-psyke. Detta är en angelägen kunskap inom all typ av utbildning, från de yngsta inom förskolan, till vuxna inom högre utbildning.
I kapitel 9, som författats av Anders Essom-Stenz, psykolog och doktorand, ifrågasätts huruvida medvetandet är immateriellt och om endast kroppen förankrar oss i världen. Författaren pekar på att detta är ett västerländskt arv, och han föreslår att kognitionsvetenskap och fenomenologi kan användas som komplement för att bättre förstå vårt medvetande. I avsnittet ”Avskildhet och helhet” lyfts hur perception och motorik hänger samman och fysisk rörelse därmed länkar samman dessa. Kroppen är mer grundläggande än vårt kognitiva tänkande. När värden får mening för oss pågår en växelverkan mellan kroppsliga förnimmelser och tänkande. Essom-Stenz redogör för teorier om spegelneuroner, och utvecklar vidare hur relationen mellan kropp och medvetande kan förstås. Också i denna text återvänder vi till olika historiska exempel för att avslutningsvis få ta del av hur kropp och psyke hänger samman. Referenslistan har en tonvikt mot texter av Fuchs, Husserl, Køppe, Merleau-Ponty och Sheet-Johnstone.
I kapitel 10 sammanfattas bokens huvudpoänger av Thea Toft Amholt och Jim Toft. Läsaren får vi ta del av olika perspektiv på rörelse, fenomenologi och medvetande, kinestetik och embodiment. Författarna menar att det finns överlappningar mellan psykoanalysen och Løgerups ”sansefilosofi” som ligger i linje med fenomenologins förståelse av embodiment. Författarna visar med en linje där ”Världen” är en ytterlighet och ”Självreferens” är en ytterlighet på andra sidan linjen. I mitten återfinns ”rörelser”. Författarna lyfter att rörelse ofta lyfts i samtal om motion, sport och idrott med fokus på att träna kroppen, mer specifikt, ”jaget ska få kroppen att röra sig”. Författarna betonar i stället vikten av att erfara rörelse, att estetisk och existentiellt och på ett lekande vis ta plats med kroppen i världen. Författarna ger exempel på att Nietzsche och Rousseau beskrivit hur gående ute haft betydelse för deras tänkande. Författarna resonerar utifrån Dewey om hur estetiska upplevelser finns i måleri, musik, dans, men också i vardagsupplevelser, genom erfarenheter i kroppen. Också leken lyfts som en plats där kropp och medvetande, subjekt och objekt möts. Den potential som finns i att röra sig lyfts som angelägen att behandla olika ohälsotillstånd och sjukdomar och här ges illustrativa cases som exempel. De understryker att ett fenomenologiskt perspektiv på rörelse är viktigt att ha i olika behandlande kontexter
Boken ger fördjupning vad gäller historiska och vetenskapsteoretiska perspektiv på kropp, rörelse och medvetande i kombination. För den som vill få gedigen insikt i detta fält kan boken rekommenderas. Kapitlen är fristående från varandra vilket gör det möjligt för läsaren att ”dyka in” där hen önskar. För den som läser boken från pärm till pärm kan det vara bra att förbereda sig på att många av författarna redogör för liknande begrepp, teorier och tankegods, ofta med samma referenser, vilket kan upplevas som upprepning. Jag menar att denna bok på ett tydligt vis och med god underbyggnad pekar på en holistisk förståelse av människor som kropp-psyke. Detta är en angelägen kunskap inom all typ av utbildning, från de yngsta inom förskolan, till vuxna inom högre utbildning. Kroppen och rörelser har en viktig roll i de allra mest skiftande behandlings- och undervisningspraktiker och boken bidrar med värdefull och fördjupad kunskap härom. Jag hoppas att en tredje bok, med ett tydligt fokus mot just pedagogiska kontexter kan ligga i pipelinen. En bok som förenar de djupa teoretiska rötterna med många praktiska exempel som kan hjälpa pedagoger att förändra sin undervisningspraktik så att embodiment, dans, rörelse, lek och estetik ges utökat utrymme samtidigt som lärare utrustas med en gedigen vetenskaplig underbyggnad för en mer ”embodied” undervisning. En sådan bok står på min och många andras önskelista.
Copyright © Märtha Pastorek Gripson 2025