Kunst, krop og terapi – en bok som ingjuter hopp om en meningsfull och hållbar framtid


Märtha Gripson
Högskolan i Halmstad


Helle Winther, Jan Toft & Simo Køppe (red.)
Kunst, krop og terapi
344 sidor, hft
København: Hans Reitzels Forlag 2023
ISBN 978-87-02-32684-0

Antologin Kunst, krop og terapi vill porträttera olika konstnärliga och kroppsliga terapiformer för att peka ut den omfattande potential dessa har i ett samhälle som präglas av neoliberala strömningar med vikt på effektivitet och ekonomisk tillväxt. Boken menar sig erbjuda läsning där tvärvetenskapliga perspektiv kan visa vägen mot en mer holistisk syn på människan och hennes välmående.  Trygghet, delaktighet, embodiment och konstnärligt skapande lyfts fram som centralt för en läkande process. Boken vänder sig till terapeuter, pedagoger, psykologer, kontaktpersoner, mentorer och praktiker (inom olika vårdyrken, min anmärkning) som vill ge utrymme åt sinnlighet och konst i sin praktik. Studenter i närliggande fält, som idrott, konst, rörelse, musik, psykologi kan också ha glädje av boken. Jag menar att också beslutsfattare och politiker med inflytande över verksamheter där människors utveckling och välbefinnande är i centrum, skulle vara betjänta av boken. Inte främst för egen del, utan genom den effekt läsningen kan få för tredje part inom till exempel vård, omsorg och skola.

Om bokens målgrupp, upplägg och innehåll

Boken består av fjorton kapitel. De tre första får ses som övergripande och de följande tio kapitlen, som jag uppfattar som relativt fristående, belyser olika konstnärliga och kroppsliga terapiformer. Ett avslutande kapitel knyter ihop viktiga poänger ur alla kapitlen. Bokens redaktörer Helle Winther, Jim Toft och Simo Køppe menar i det inledande kapitlet att barn i hela världen leker. I leken uttrycks barnets värld, och den formas också i leken. Författarna pekar också på lekens dimensioner i konstarter och hur konsten har följt människan genom historien, vilket vi kan se i lämningar från till exempel stenåldern. Konstformer och kroppsligt gestaltande har främjat människors helande, läkande och kommunikation, ibland vid riter och ceremonier. I det inledande kapitlet presenteras översiktligt bokens olika kapitel och deras författare.

Alla i antologin medverkande författare har i sina texter fokuserat på fyra olika aspekter av den terapiform de beskriver, nämligen;

      1. En historisk bakgrund
      2. Embodiment och en beskrivelse av vilka teorier terapiformen tar utgångspunkt i.
      3. Var och hur terapiformen används i praktiken, genom att lyfta fram olika case
      4. På vilket vis och varför terapiformen verkar

I det andra kapitlet, Psykoterapiens historiske oprindelse i forhold till psykiatrien som är skrivet av Simo Køppe, beskrivs hur psykiatrin är sprungen ur medicinsk vetenskap, där man under 1800 talet använde tvångsmetoder som vi idag uppfattar som oetiska. Psykoterapin har växt fram ur en annan vetenskaplig tradition, som inte på samma vis efterfrågar kvantitativt framtagna resultat. I stället för att fokusera utfallet av en behandling ligger fokus också på processen. I detta ligger också en ambition att erbjuda mer humana och holistiska behandlingar. Køppe slår fast att den aktuella boken har ett fokus på den subjektiva kroppen – en sammanlänkning av embodiment och psyke, som han menar ofta förbisetts i medicinskt präglad behandling av psykisk ohälsa.

Psykoterapin har växt fram ur en annan vetenskaplig tradition, som inte på samma vis efterfrågar kvantitativt framtagna resultat.

I det tredje kapitlet Det æstetiske og sanselige grundlag for terapi lyfter Lea Isabel Sidenius estetiska och fenomenologiska perspektiv på terapi. Detta kapitel får ses som en bas som de övriga kapitlen knyter an till då läsare efter en historisk tillbakablick får bekanta sig Merleau-Pontys teorier som beskrivs i relation till terapi. Att vi fungerar som ”tänkande kroppar” där vi informeras av våra sinnesintryck och också är i ständig interaktion med omvärlden genom våra sinnen är framträdande i teorin

De följande tio kapitlen kommer jag inte belysa enskilt utan summera utifrån de frågeställningar de alla har haft att besvara (se ovan, nr 1-4). De författare som bidrar, ensamma eller tillsammans med andra författare, är; Helle Winther, Hanne Mette Ochsner Ridder, Hanne Stubbe Tegelbjærg, Ellen Foyn Bruun, Kjersti Zakariassen Fosse, Thea Toft och Anne Bovbjerg, Martin Tidén, Jim Toft, Birgit Brundsen, Bent Rosenbaum, Christel Trøstrup, Reinhard Stelter, Maise Johansen och Louise Gottlob Baumgarten. Bland författarna återfinns olika professioner såsom psykolog, sjuksköterska, psykiater, dramaterapeut, litteraturvetare, professorer i vetenskapsteori, professor idrotts och coachingspsykologi, professor i musikterapi, överläkare vid psykiatriskt center i Köpenhamn, lektor i dans och rörelseterapi. De flesta av författarna är disputerade.

Kapitlen omfattar konstformerna dans, musik, bild, drama och skrivande. Utöver dessa finns ett kapitel om lekterapi och ett där dans och rörelse används för att stötta asylsökande familjer med anknytningen mellan vuxna och barn. Ett kapitel handlar om naturterapi och två har fokus på kroppsterapier. Sammantaget ger dessa tio kapitel både gemensamma och unika inblickar i hur terapiformer som tar sin utgångspunkt i ickeverbala och kroppsliga perspektiv kan utformas och fungera. Mitt intryck är att dessa terapiformer kan användas såväl i individuella sessioner som i olika gruppterapier. De kan användas för att skapa välmående i nuet (vilket jag återkommer till), bidra till mer varaktiga förändringar och i vissa fall för behandling av svårare psykiatriska diagnoser.

Historisk tillbakablick och kunskapsläget idag

Den historiska tillbakablicken visar att många av de konstnärliga uttrycken, lek och relationen till naturen har det gemensamt att det funnits med långt tillbaka i mänsklighetens historia.  Grottmålningar och arkeologiska fynd visar till exempel att människor dansat, spelat och skapat bilder och utsmyckningar för ca 35 000 år sedan. Konstnärliga uttryck har använts som kommunikation, för att främja hälsa men också i spirituella syften. Efter andra världskriget tycks ett paradigm skönjas, när verbala terapiformer visade sig verkningslösa, och nya metoder behövde utvecklas. Dans och rörelseterapi har också sina rötter i den moderna dansens framväxt där pionjärer som Mary Wigman, Isadora Duncan och Martha Graham nämns som inspirationskällor, genom det fokus på uttryck, naturliga rörelser och koppling mellan känslor och rörelser som låg inbäddad i dessa danspionjärers praktik.

I kapitlet om musikterapi understryker författarna att musikterapi förordas av Sundhetsstyrelsen för att minska oro till exempel i palliativ vård, vilket talar för att terapiformen vunnit mark.

Flera av bokens författarna lyfter också hur samhällsutvecklingen gett vid handen att olika utbildningar för terapeuter med konstnärliga och kroppsliga kopplingar vuxit fram. I Danmark, där merparten av författarna är verksamma, men också i många andra länder finns idag flera terapeututbildningar med kroppsliga eller konstnärliga utgångspunkter. Min tolkning är att det rör sig om längre universitetsutbildningar eller påbyggnadsutbildningar för konstnärer, pedagoger, socialarbetare och vårdpersonal. Ett exempel är musikterapiutbildningen som är ett femårigt program med fokus på såväl musikaliska som teoretiska och terapeutiska aspekter. I kapitlet om musikterapi understryker författarna att musikterapi förordas av Sundhetsstyrelsen för att minska oro till exempel i palliativ vård, vilket talar för att terapiformen vunnit mark. Det ingjuter hopp även vad andra konstnärliga och kroppsliga terapiformer anbelangar.

För vem och hur fungerar konstnärliga och kroppsliga terapier

De case som författarna beskriver visar på skiftande användningsområden, målgrupper och tillvägagångssätt. Som en röd tråd genom boken löper ambitionen att skapa trygghet och öppna för olika möjligheter att kommunicera, där kroppen och våra sinnen mer aktivt tas i bruk. De flesta terapiformerna beskriver sig som ickeverbala, men använder ändå verbala dialoger som del i terapin, till exempel för att samtala om hur man upplevt det som skett i det konstnärliga eller kroppsliga utövandet. Det skiftar hur ”styrd” metod man arbetar med.

Ett exempel på en relativt fritt utforskande terapi visar hur äldre kvinnor får behållning av en dramalek där sjalar används som övergångsobjekt, och tar fram lekfullhet hos de annars slutna och dämpade deltagarna. Ytterligare ett exempel är en sjuårig cancersjuk flicka som författar låtar, som används för att kommunicera upplevelser hon haft av negativa behandlingssituationer till vårdpersonal hon kommer att möta i kommande behandlingssituationer.

En schizofren man som deltagit i bildterapi framhöll att de andra deltagarna var värdefull för honom. Att gruppen hjälptes åt att städa upp bland penslar och material hade en, kanske något oväntad, positiv effekt för hans mående. Asylsökande familjer utvecklar trygghet och initiativförmåga i dans och rörelselek där de ges tid, trygghet och tillfälle att pröva sina vingar tillsammans. Kapitlet om skrivterapi ger exempel på att patienter med svåra psykiatriska diagnoser, som komplex PTSD, bipolär sjukdom och schizofreni, kan ha glädje av multimodala uttrycksformer, där kroppen är integrerad.

Dansterapi, en av flera terapiformer som utforskas i boken. (Shutterstock/Eugene Titov)

Teoretiska raster som förenar och skiljer

De teoretiska raster utöver Merlau-Ponty som boken generellt knyter an till innehåller både gemensamma drag och lite unika kombinationer. Skrivterapi, som i sammanhanget utmärker sig som en ordbunden terapiform bland ickeverbala terapiformer, har också koppling till fenomenologi. Författarna menar nämligen att skrivandet, så som det tar form i till exempel gruppterapi, inte bara relaterar till kognitiva förmågor utan också till sinnliga och estetiska upplevelser och erfarenheter, och knyter samman kropp och intellekt. I kapitlet om musikterapi lutar sig författarna mot Damasio, Heidegger, Giddens, Rosa, Merleau-Ponty och, lite överraskande, Foucault. Denna spännvidd bidrar med aningen eklektiska anstrykningar, men visar samtidigt på en förankring i olika traditioner.

En författare som många återkommer till är Hartmut Rosa, och då primärt begreppen social acceleration, stumhet och resonans. I kapitlet om musikterapi blir några av Rosas begrepp särskilt tydliga, när den beskrivs med musikaliska exempel som samspelthet i sång. Också i kapitlet om naturterapi används Rosa, men här får begreppen en spännande inramning eftersom författaren menar att det i mellanmänsklig interaktion skapas resonans, men att resonans skapas även i interaktion mellan människa och natur (här hade man nästan väntat sig fler posthumanistiska referenser). Att vi i naturen erfar så många olika sinnesintryck simultant ger, som jag uppfattar det, naturterapin en unik ställning. Naturen fungerar lite likt miljön i Reggio Emilia-filosofin som en ”tredje pedagog” (eller terapeut). Att vandra genom en specifik naturmiljö i sällskap med en terapeut kan bidra till att klientens liv kan förstås i relation till naturens kretslopp, och skogsbadande kan ge sinnesfrid och välmående också utan en terapeut i mänsklig form. Här ges alltså terapi en för mig ny inramning – utan vare sig ord eller medmänniskor kan ett ökat välmående uppnås.

Genom användningen av Rosas begrepp lyfter boken. Den kommer att få funktionen inte enbart som ett normativt vurmande för kropp, konst och estetik i terapi utan som en motståndshandling. Ett motstånd mot ett samhällsklimat och en världsordning som ständigt ökat takten på bekostnad av meningsfulla liv och hållbarhet för såväl människor som miljö. Boken får därmed politiska implikationer.

I avsnittet om lekterapi görs kopplingar till en rad olika teoretiker inom filosofi, pedagogik, och psykologi såsom Rousseau, Locke, Dewey, Piaget och Vygotskij. I kapitlet om naturterapi framhålls det nordiska intresset för friluftsliv, som lett till olika former av terapi i och med naturen.  ”Haveterapi” (där örter, blommor och växter används för såväl kropp som själ), Äventyrsterapi och ”Walk and talk” är några exempel. I avsnittet om skrivgrupper problematiseras användningen av konstnärliga uttryck som reducerade till ”instrument för hälsa” samtidigt som författarna pekar på ett ökat behov av mer helhetsorienterade och icke enbart farmakologiska behandlingar. Många av bokens författare resonerar i liknande banor.

I gott sällskap efterlyser författaren tvärvetenskapliga studier som bedrivs i samverkan mellan olika professioner, till exempel läkare och konstnärer.

I avsnittet om bildterapi pekar till exempel författaren på skillnaden mellan ”Art in Therapy” och ”Art as Therapy”, där den förstnämnda formen av terapi syftar till att klientens alster analyseras för att avtäcka personliga problem/sjukdom, som sedan behandlas. ”Art as therapy” utgår i stället ifrån att den konstnärliga processen som sådan har en läkande effekt. Författaren resonerar kring huruvida denna terapi verkligen är terapi, eller om det snarare är fråga om autentiskt konstnärligt skapande. Framträdande är i vart fall en stark tilltro till den effekt konstnärligt skapande kan ha för individen.  I detta resonemang framträder en skiljelinje i synen på essens, om det så att säga finns ett inre problem/sjukdom som ska uttryckas, eller om det i en skapande process är så att klienten skapar sig själv genom sitt alster. I detta blir det möjligt att också skapa sig på nya vis och därmed få syn på sig själv, men också andra ur nya perspektiv. I detta kan ett salutogent perspektiv skönjas, där fokus flyttas från det sjuka till det friska/friskgörande.

Terapins potential och forskningsläget

Terapins varaktighet skiftar, delvis beroende på målgrupp och antalet behandlingstillfällen. I kapitlet om dansterapi framförs att effekterna ibland är att betrakta som mer ”lighta”, de skapar främst ett välmående här och nu. Genom att deltagarna befinner sig i ett tryggt rum med olika möjligheter de kan ta i bruk, och där gruppen får möjlighet att uppleva glädje, kreativitet och samhörighet, bidrar terapin till välmående. När terapin, oavsett modalitet, bedrivs i denna ”light version” skulle en kritiker kunna hävda att verksamheten befinner sig snuddande nära pedagogiska versioner i till exempel musik, bild eller dansundervisning. Att många författare lutar sig mot (pedagogiska) referenser som Dewey och Vygotskij förstärker denna bild. Samtidigt blir det tydligt att i det terapeutiska rummet är syftet klientens välmående, medan lärandet har en central plats i pedagogiska kontexter. Författaren understryker att  även om vi ”bara” ser effekten här och nu, kan behandlingen ha en mer långtgående effekt, som vi ännu ej kan verifiera.

Flera av författarna lyfter att forskningsläget behöver stärkas. I några fall, som när det gäller skrivterapi, pekar författarna på att det saknas systematiska forskningsöversikter på metanivå. I de fall det finns väcks frågan om vad som är den ”aktiva ingrediensen” som bidra till ökad hälsa, då enbart interventionsstudier hade visad effekt. Författarna resonerar vidare och menar att det är ett nytt forskningsområde och att kvalitativa explorativa studier behövs genomföras först, för att skapa en hjälpsam teoretisk ram för vidare forskning och metastudier. I kapitlet om bildterapi lyfts att bristen på kontrollerade studier gör att terapiformen inte förordas inom psykiatrin. I gott sällskap efterlyser författaren tvärvetenskapliga studier som bedrivs i samverkan mellan olika professioner, till exempel läkare och konstnärer. En fråga som ställs är om bildterapi i sig kan bidra till en diskussion om vad psykisk ohälsa är. Här uppfattar jag att författaren, liksom den omdebatterade svenska konstnären Anna Odell, vill bidra till dialoger som leder oss i en riktning där vi vågar ompröva det vi redan anser oss veta. För ett medmänskligare och mer tolerant samhälle. Ett samhälle där resonans, för att knyta an till Rosa, sipprar tillbaka in i samhällets institutioner och i enskilda människors liv.

Copyright © Märtha Gripson 2024

Innehållsförteckning

      1. Introduktion
        Helle Winther, Jim Toft og Simo Køppe
      2. Psykoterapiens historiske oprindelse i forhold til psykiatrien
        Simo Køppe
      3. Det æstetiske og sanselige grundlag for terapi
        Lea Isabel Sidenius
      4. Danseterapi (DMT) – når livet er i bevægelse
        Helle Winther
      5. Musikterapi − en sansefilosofisk forståelse af stemthed og resonans
        Hanne Mette Ochsner Ridder
      6. Billedekunstterapi på fænomenologisk grund
        Hanne Stubbe Teglbjærg
      7. Dramaterapi – skabende udforskning i det mulige rum
        Ellen Foyn Bruun og Kjersti Zakariassen Fosse
      8. Legeterapi
        Thea Toft Amholt og Anne Bovbjerg
      9. Kropspsykoterapi – psykoterapi med kroppen i fokus
        Martin Tidén
      10. Kropsterapi og kropspsykoterapi – et historisk blik
        Jim Toft
      11. REWRITALIZE – skrivegrupper i sundhedsfremmende kontekster
        Birgit Bundesen og Bent Rosenbaum
      12. Naturen som terapi
        Christel Trøstrup og Reinhard Stelter
      13. Moving Families – bevægelse og leg i en terapeutisk setting
        Helle Winther, Maise Johansen og Louise Gottlob Baumgarten

Outro – kunst og krop i fortidens, nutidens og fremtidens terapeutiske landskab
Helle Winther, Jim Toft og Simo Køppe

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.