Kraftfull jubileumsskrift om idrott och civilsamhälle i Danmark.

Mats Franzén
Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet

Antologin Idrættens og civilsamfundets knaster är utgiven med anledning av att Center for forskning i Idræt, Sundhed och Civilsamfund (CISC) vid Syddansk universitet firar 20-årsjubileum. Som undertiteln låter förstå handlar det inte om någon enkel krönika över centrets verksamhet utan om just en rad kritiska analyser av teman som länge upptagit centret: civilsamhället, idrottsföreningar, idrottsanläggningar, ojämlikhet avseende hälsa och sportutövning i befolkningen, förutom ett avslutande kapitel om CISC:s historia. Huvudtitelns knaster låter i mitt svenska öra som något som skapar friktion, alltså ger upphov till tröghet och motstånd, men ska mer ordagrant till svenska översättas med kvistar, eller varför inte kvistigheter: både något som man kan sticka sig på men också utgör en intellektuell utmaning eller gåta.

Antologins ansats är således kritisk i dubbel mening. Dels handlar det om stickigheter, eller omständigheter som förtretligt nog ställer sig i vägen för förverkligandet av vissa mål rent praktiskt och aktualiserar frågor om allt från samhällets trögheter till orealistiska policymål, dels om mer analytiska brister i forskningen om idrott och civilsamhälle. Detta är viktigt att påpeka eftersom det innebär att vi får ta del av analyser som kan öppna för en politisk kritik av idrott och civilsamhälle, inte sådana som närmast programmatiskt utgår från en politiskt färgad kritik.

Inalles handlar det om sexton bidrag utöver inledning och historik. Även om de alla förtjänar att läsas och att diskuteras, väljer jag i den här recensionen ett något smalare grepp. Framförallt har jag valt att uppmärksamma och diskutera frågor som från en svensk förståelsehorisont förtjänar det. Med andra ord gäller det frågor där skillnaderna – stora som små – mellan det danska och det svenska är intresseväckande. Och det kan då handla om allt från empiriska skillnader till olika sätt att analytiskt och värdemässigt betrakta sakernas tillstånd från forskarvärlden sett.

Max Weber exempelvis skilde på Lebensführung och Lebensstil, en distinktion som försvann i de engelska översättningarna där life style fick sudda ut skillnaden (medan conduct of life användes högst marginellt). På skandinaviska språk borde distinktionen vara enkel att upprätthålla

I exempelvis ett första kapitel om politik för det civila samhället observeras en förskjutning i synen på civilsamhället: bort från sektorsmodellen, där civilsamhället betraktas som en särskild sektor av samhället, till civilsamhället som en kraft med uppgift att förbättra välfärden. Civilsamhällets demokratiska styrka, där medborgarna engageras för att sätta press på politiken, hamnar då i bakvattnet. Att förklara denna påtagliga förskjutning från de senaste tre-fyra decennierna är en utmaning, även om det är tydligt att det på undervisnings-, idrotts- och kulturområdet i Danmark finns en lång tradition av att offentligt stödja ideal som demokrati, pluralism och armlängds avstånd, till skillnad från stödet av nyare organisationer på det sociala och förebyggande området sedan 1980-talet, vilka fullgör ett slags klientorienterat välfärdsarbete på statlig delegation. – Lars Skov Henriksens kapitel om det civila samhällets politiska ekonomi pekar här på en intressant omständighet: på fältet för frivilliga sociala insatser har en konkurrens om de statliga medlen uppkommit mellan olika organisationer där några, inte minst genom framgångsrikt lobbyarbete, lyckats tillskansa sig en ledande position i kraft av så kallade priviligierade projekt. – Den här förskjutningen i civilsamhällets verksamhet ligger under Malene Thøgersens bidrag där hon frågar sig om den grundtvigianska frågan om folkeoplysningens idé har spelat ut sin roll idag. Frågan är i högsta grad relevant när utbildningsnivån avsevärt har höjts och frivilligorganisationernas arbete blivit allt mer aktivitetsinriktat i bokstavlig mening. Thøgersens analys är utförlig: i den ställer hon en rad förhållanden mot varandra dock utan att sätta ned foten för ett definitivt svar. Kanske kunde hon ändå svarat nej, men lagt till att idag har folkupplysning inte samma utan en mer begränsad roll än i folkrörelsernas begynnelse.

Siegfried Nagel och Karsten Elmose-Østerlund visar i en jämförande analys hur idrottsföreningar såväl i Schweiz som i Danmark intar en viktig roll i det civila samhället, fast på en smula olika sätt. Ur svensk synvinkel är analysen intressant givet likheterna mellan det danska och det svenska fallet. I Danmark som i Schweiz ges den sociala dimensionen stor betydelse i idrottsföreningarna, men den betyder mindre för medlemmarna i danska jämfört med schweiziska föreningar. I de senare involveras medlemmarna starkare i själva beslutsfattandet genom frivilligt arbete och inte minst på årsmötena. En tänkbar förklaring här är inflytande från den svenska gymnastiken med dess betoning på hälsofrämjandet i Danmark, medan alplandets föreningar ofta är tävlingsinriktade engrensföreningar. Tävlingsmomentet stärker med andra ord det demokratiska deltagandet. Och understryker RF:s dilemma vill jag tillägga.[1]

Hela sex bidrag i antologin ägnas anläggningsfrågan med betoning inte bara på arenaidrott utan även på lek och spontanidrott, särskilt vad som i Danmark går under epitetet gadeidræt. Två av dessa bidrag är norska. Jan Ove Tangens svar på frågan varför politikerna inte lyssnar på (idrotts)forskarna är något också för de svenska forskarna att ta till sig. Forskarna har enligt Tangen underlåtit att kritiskt granska politikens begrepp, särskilt när de talar om sport. Sprickan här handlar om att sportens egenart är en annan än politikens: sportens institutionella logik handlar om vinna/förlora och framgång/tillbakagång; (idrotts)politiken om (moraliska) förväntningar på hälsa, jämlikhet och gemenskap. Ty politikerna hör vad de vill höra. När forskarna lyssnar på deras ord, riskerar de att prisge idrottens egenart.

Nu kan Jørn Hansen anses ha svarat på Tangens plaidoyer med en kritisk analys av stigberoendet i den statliga hälso- och idrottspolitiken och vad han benämner dess mytiska kraft. Från 1980-talet och framåt har den statliga danska hälsopolitiken, inspirerad av WHO, orienterats mot hälsa för alla. Fokus har då kommit att läggas på så kallade livsstilssjukdomar, vid närmare granskning sjukdomar som ses som självförvållade (jämför den moraliska distinktionen oförskyllt/självförvållat fattiga). Idrottens mytiska kraft syftar i sammanhanget på tron att breddidrott och fysisk aktivitet är särskilt ämnade att förebygga dessa sjukdomar. Hansen visar hur denna tro, eller mytiska kraft, fördjupats allt eftersom i den statliga politiken (därför kan man tala om stigberoende). Eftersom det handlar om vanor som folk i allmänhet har lagt sig till med finns här en betydande tröghet att räkna med. Hansen hade gärna fått lägga till en kritik av livsstilsbegreppet: livsstil är något som man väljer, en smakfråga, ungefär som man väljer att ändra klädstil, men vad vi har att göra med här handlar om något strängare, nämligen livsföring. Max Weber exempelvis skilde på Lebensführung och Lebensstil, en distinktion som försvann i de engelska översättningarna där life style fick sudda ut skillnaden (medan conduct of life användes högst marginellt). På skandinaviska språk borde distinktionen vara enkel att upprätthålla. Livsföringsbegreppet har fördelen av att inte dölja den moralisering som vi här har att göra med.

Som vi vet är deltagandet i fysisk aktivitet och sport ojämnt fördelad i befolkningen – också här är klassamhället verksamt. Jens Høyer-Kruse frågar sig nu hur det är med tillgängligheten till och bruket av sportanläggningar: följer det samma mönster eller inte? Efter en sorgfällig rumslig analys (på 1 km x 1 km-nivån) finner nu Høyer-Kruse ett omvänt mönster. Hypotetiskt kan mönstret, menar han, tillskrivas ett flertal faktorer från politiska prioriteringar, stadsplaneringsöverväganden, transportformer med mera. Till dem skulle jag gärna lägga markvärden och inte minst markägande. Samtidigt kan jag inte annat än instämma i Høyer-Kruses fråga om det här omvända mönstret har reducerat ojämlikheten eller inte.

Signe Højbjerre Larsens analys av gatuidrottens mångfald och faciliteter är på många sätt intressant. Gatuidrotten är urban, den använder stadens byggda miljö som anläggning för sina utövare – allt från skateboard till parkour kan det handla om. Men den är inte ensam om att inte vända världen ryggen genom att stänga in sig i specialdesignade anläggningar; den delar detta med vad som i Breiviks idealtypsmodell kallas för naturidrott (de flesta äventyrssporter hör hit). Här handlar det om sportgrenar som högst påtagligt utvecklats ur lek och som fungerar utan något uttalat tävlingsmoment (och som kan bli något annat när utövare vill börja tävla i sin gren vilket brukar framkalla standardisering av anläggningen för tävlingen för det rättvisa resultatets skull). Konkurrenslogik ersätts av utforskningslogik. Men nu är gatuidrotten inte fullt så annorlunda sporten i allmänhet som detta kan låta påskina. Breiviks modell går nämligen att överföra på gatuidrottens hela område: här finns grenar som inte har sitt ursprung i lek med och i staden utan i tävlingsidrotten som exempelvis street basket. Mångfalden av gatuidrotter är högst betydande. Breiviks modell gör det möjligt, argumenterar Højbjerre Larsen, att uppmärksamma vilka anläggningskrav som olika gatuidrotter stället på stadens utformning: det är ju bara den som följer en utforskningslogik som accepterar staden som den råkar vara.

Här finns vidare fler analyser av ojämlikheten i hälsa och sportutövande. Av dem tror jag att särskilt en vore tänkvärd för en svensk publik. Laila Susanne Ottesen och Signe Engdal ställer sig nämligen frågan huruvida lagsport ämnar sig bättre till att engagera de oengagerade än vad individuell sport gör. Med betoning på inte bara engagera utan på fortsatt engagera, hålla kvar i verksamheten. Svaret är ja, men det är en rad faktorer som sammantaget bidrar till resultatet, och som jag inte ska gå in på här. Men det handlar mycket om att lagsport lättare blir ett mål i sig.

Sammantaget har antologin mycket att bjuda på sina 457 sidor. Den lyckas väl med att ta idrottens och civilsamhällets kvistigheter vid hornen. Och den gör det som regel på ett kritiskt sätt. Bredden på bidragen är betydande: de flesta borde finna åtminstone några kapitel att stilla den egna nyfikenheten med.

Copyright © Mats Franzén 2025

[1] RF står för Riksidrottsförbundet, som är en paraplyorganisation för den svenska idrottsrörelsen.