Bill Sund
Historiska institutionen, Stockholms universitet
Dam-EM i somras i fotbollslandet Nederländerna med sina traditioner blev en stor succé med intressanta matcher, där de olika lagen använde olika spelsystem. Matcherna drog också stor publik och visades i Sverige både av SvT och TV4 på ett helt annat sätt än tidigare genom att även fotbollsexperter kommenterade matcherna mer seriöst. Likheterna med den manliga elitfotbollen blev tydliga i turneringen, med offensivt spel gentemot defensiva uppställningar. Dessutom har tekniken och snabbheten hos spelarna förbättrats påtagligt, vilket Europamästerskapet i Nederländerna verkligen visade. Många damspelare är mycket skickliga. Ytterligare en tydlig likhet var det hårda närkampsspelet i nickdueller och i passnings- och dribblingssituationer, som ledde till många frisparkar och gula kort. Allt detta, spelsystemen, skickligheten och det betydande intresset för matcherna, visade alltså att damfotbollen nu har fått sitt verkliga genombrott, som dock dröjde längre än väntat trots dess professionalisering. Skillnaderna gentemot den manliga elitfotbollen har blivit klart mindre och marknadskrafterna är nu också självfallet mycket mer intresserade än tidigare av damfotboll och dess utveckling.
Turneringens mästare, alltså hemmalaget Nederländerna som vann EM-guldet, var klart värdiga segern. I finalen – som var fint välspelad – mötte de Danmark och båda lagen spelade en väl utförd offensiv snabb och teknisk fotboll. Holländskorna var dock något snabbare i de avgörande situationerna och vann rättvist med 4-2. Men danskorna var nära att vinna även denna match. De gjorde en stor insats med sitt tekniska offensiva spel genom att besegra favoritlaget Tyskland med 2-1 i kvartsfinalen och överraskningslaget Österrike med 1-0 i semifinalen. Dansk fotboll vilar också på en fotbollskultur med klassiska tekniska offensiva drag. Nederländerna vann ganska enkelt mot Sverige i kvartsfinalen och slog sedan det aggressiva bollhållarpressande engelska laget med 3-0. Överhuvudtaget var det således en turnering där de offensiva tekniska och snabbt spelande lagen huvudsakligen gick segrande fram. Detta då till skillnad mot fjolårets herr-EM i Frankrike där de djupt defensiva lagen hade stora framgångar med sin press på bollhållaren och kontringsfotboll. Två tydliga sådana exempel var Portugal som vann och Island som kom långt med sin svenske tränare Lars Lagerbäck.
Det svenska landslaget blev för många en besvikelse eftersom det under ledning av Pia Sundhage i senaste OS kom tvåa och fick silvermedaljer, men då spelades en extremt defensiv fotboll med kontringar som ledde till oavgjorda resultat med påföljande straffläggning som spelarna lyckades väl med. I de två första EM-matcherna mot Tyskland och Ryssland gick det dock bra, då fungerade lagspelet, tekniken och snabbheten. Mot Tyskland blev det oavgjort och mot Ryssland en seger. Därefter var det dags mot Italien och då bytte Pia Sundhage ut några av försvarsspelarna, vilket ledde till att italienskorna med sin snabbhet och teknik kunde göra tre enkla mål och därmed vinna med 3–2. Svenskorna hade emellertid kunnat göra flera mål om de utnyttjat sina målchanser bättre, och hade då fått möta Danmark i kvartsfinalen, vilket troligen inneburit en större vinstchans. Detta med att inte göra mål när allt verkar vara upplagt för det är ett tydligt problem för många fotbollslag inom såväl dam- som herrfotbollen. Överhuvudtaget måste svensk fotboll förbättra tekniken och snabbheten samt förmågan att göra mål. Det ställer givetvis större krav på såväl tränarna som spelarna inom både herr- och damfotbollen.
Pia Sundhage fick mycket kritik av experterna för sina spelarbyten och det höll hon förstås också med om efter matchen mot Italien. Det var tufft för henne, ty det var hennes sista turnering innan hon skulle sluta som förbundskapten för damlandslaget. Hennes tanke med spelarbytena var förstås att flera skulle få spela som var uttagna till spelartruppen, så att lagkänslan ökade liksom den kollektiva styrkan eftersom flera kunde få spela. Hennes ledarskap kom dock att diskuteras och kritiseras i media, vilket även hade hänt tidigare. Många var skeptiska till henne. Efter förlusten mot Nederländerna i kvartsfinalen med 2–0 höjdes till och med röster om att det var snudd på fiasko det Sverige presterat under turneringen. Pia Sundhage har dock, vilket bör understrykas, gjort en mycket viktig insats för svensk damfotboll, liksom för den amerikanska som hon bland annat ledde till OS-guld 2008. Hon var själv också en briljant fotbollsspelare innan hon via högskolestudier vid GIH i Stockholm, som då hade tränarutbildning, blev en skicklig tränare med en social ansats. År 2013 utsågs hon av FIFA till årets damtränare. Hon har också i ett socialt perspektiv tillsammans med beteendevetaren och organisationsexperten Elisabeth Solin skrivit ledarskapsboken Spela på bästa fot. Att leda med glädje (andra upplagan 2013).
En viktig slutsats av damfotbollens genombrott är att det behövs mer och ny forskning om damfotbollens svenska utveckling i ett historiskt samhällsvetenskapligt internationellt perspektiv. De svenska elitspelarna är numera professionella och också fackligt organiserade i Spelarföreningen och har kollektivavtal via TCO-organisationen Unionen liksom förstås enskilda spelarkontrakt. Elitklubbarna är också organiserade i elitorganisationen Elitfotboll dam, så skillnaderna mot herrfotbollen har blivit allt mindre och mindre i vår nutid. Marknadskrafterna och särskilt sponsorerna blir också som sagt alltmer intresserade av att stödja damfotbollen.
Publicerad forskning om damfotbollen finns och ny pågår. Sedan tidigare finns bland annat följande böcker; Eva Olofssons Har kvinnorna en sportslig chans. Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna under 1900-talet (1989), Jonny Hjelms Amasoner på planen. Svensk damfotboll 1965-1980 (2004) och Jennifer Wegerups Damelvan: pionjärerna, dramatiken och guldåren. Ett porträtt av svensk damfotboll (2005). Dessutom har Svenska Fotbollförbundet, för att nämna en publikation till, givet ut boken 25 år med svensk damfotboll 1973-1998 (1998). I nuläget forskar exempelvis Christer Ericsson, Björn Horgby och undertecknad i ett projekt om den svenska fotbollens historiska utveckling när det gäller demokrati, marknadskrafter, professionalism, elitism, organisation och ledarskap med mera – och där finns givetvis damfotbollen och dess styrning med som en viktig självklar del. Damfotbollen har alltså nu efter många år fått sitt definitiva genombrott. Hur det gick till och varför det dröjde kräver naturligtvis vetenskapliga analyser, vilka nu kan inväntas.
Copyright © Bill Sund 2017
