Bill Sund
Historiska institutionen, Stockholms universitet
Mycket har hänt i Frankrike de senaste åren, vilket gör oss demokrater ordentligt bekymrade. Det gäller till exempel flera svåra terrordåd och en utbredd arbetslöshet, inte minst för ungdomar. Den socialistiska presidenten François Hollande har haft stora problem och haft ett svagt stöd. Marine le Pen och hennes parti Front National har däremot fått stöd från liknande grupper som Donald Trump fick i USA, alltså arbetslösa, lågavlönade och nationalister, samt i hennes fall även tidigare vänsterfolk. Händelseutvecklingen fördjupas nu när presidentvalet skall äga rum liksom det efterföljande parlamentsvalet. Resultatet av presidentvalet är inte bara mycket viktigt för det franska folket utan för hela Europa. Den saken är helt klar, särskilt med tanke på Frankrikes ställning och betydelse inte minst politiskt, kulturellt och ekonomiskt samt givetvis även sportsligt, där särskilt cykelloppen le Tour de France och Paris Roubaix samt fotbollen är viktiga. Presidentens maktställning i Frankrike är lika stark som i USA genom de likartade principerna för maktdelning mellan presidenten, parlamentet och domstolarna.
Stora internationella, och politiskt egendomliga, överraskningar har ägt rum de senaste åren genom Brexit i Storbritannien och Donald Trumps seger i USA. Ytterligare en sådan kalldusch kan komma att skaka om vår värld i grunden. Frågan är alltså: kommer Marine Le Pen att vinna folkets stöd i presidentvalet? Allt talar för att det kommer att bli en andra omgång i maj mellan de två kandidaterna som fick flest röster i första omgången. Nås en majoritet av någon av dem i första omgången blir han eller hon president. Kampen står enligt opinionsmätningarna mellan mittenkandidaten utan direkt partitillhörighet Emmanuel Macron och Nationella frontens Marine le Pen, men där finns även den klassiske högerns François Fillon, socialisternas Benoit Hamon och yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon. Dessutom kommer ytterligare sex presidentkandidater att vara valbara i valet den 23 april, vilket visar valets betydelse. Dock, vilket är förklarande i detta sammanhang, finns en fransk norm om att alltid ställa upp i viktiga sammanhang och göra sin röst hörd. I annat fall anses man vara dum och oansvarig. Den franska revolutionen 1789 finns där, djupt förankrad i den franska kulturen.
Även i andra länder har detta kommande presidentval uppmärksammats i många analyser. Huvudfrågan som ställts mer eller mindre tydligt i de svenska inläggen är: Kommer Marine Le Pen att vinna och i så fall varför? Oron är påtaglig, ty hon vill ha en folkomröstning om EU, ta bort Euron, ha en nationalistisk ekonomisk politik, införa ett förbud mot invandring samt i princip avskaffa vad hon menar vara landets styrande elit. Hon vill kort sagt förändra den franska kulturen. Motkandidaterna till såväl höger som vänster går förstås i huvudsak emot detta liksom framförallt Emmanuel Macron. Mycket talar därför för att om det blir en andra omgång där Marine le Pen är en av huvudkandidaterna kommer väljarna att rösta på den andre kandidaten oberoende av partitillhörighet. Sådant har hänt förr och är en av poängerna med detta valsystem.
Tomas Lindboms analys
En av de mest djuplodande analyserna av läget i Frankrike genom framgångsproblematiken kring Nationella fronten och Marine le Pen och vad som troligen kommer att hända under och efter valet har gjorts av den svenske författaren Tomas Lindbom i boken Slaget om Frankrike, som precis har kommit ut. Han understryker att landet sedan länge befinner sig i en ekonomisk kris och att populismen breder ut sig där, liksom i övriga Europa. En viktig poäng han tar fram är den drivande motsättningen i landet mellan nationalism och globalism. Han fokuserar även på identitetsfrågan och landets position och elit. Dock tar han inte upp sporten. Frankrike liksom Italien har ju onekligen haft problem med att anpassa sig till globaliseringen, där företag har flyttat produktionen till länder med lägre löner etcetera. Italien är i alla fall på gång igen efter Silvio Berlusconis negativa tid.
Franska traditioner och ritualer
Frankrike är onekligen ett speciellt land i Europa, med ett antal grundläggande aspekter, som en tydlig kulturell tradition och en superstark statlig centralmakt belägen i Paris, som verkligen är huvudstaden – vilket kan jämföras med andra länder där det inte alls är så på samma sätt, möjligen med undantag för London. Bönderna är fortfarande en stark kraft trots att antalet minskat, vilket Tomas Lindbom framhåller. Ett bra sätt att förstå böndernas historiska roll är att ta del av August Strindbergs lärorika, närmast sociologiska bok Bland franska bönder. Dessutom har landets intellektuella grupperingar en påfallande internationell betydelse, typ Pierre Bourdieu. Han har även i sina verk betonat den elitiserade utbildningstraditionen samt även behandlat sportens maktfält. En ledande befattning i landet har krävt akademisk utbildning, vilket inte minst märks bland presidenterna.
Frankrike har även årliga ritualer som cykelloppen Le Tour de France och Paris Boudaix samt vår- och höststrejken. Fotbollen har även kommit nära detta med genombrottet för Paris Saint-Germain FC. Ledarskap är av tradition paternalistiskt genom hierarkiska organisationer med företagskulturer i samma anda, vilket kom fram tydligt för oss svenskar när Renault och Volvo sökte gå samman. ”Le modéle Suédois” gällde inte i Frankrike. Det är annars en modell som senare har blivit populär i Frankrike. Den yttersta vänstern, alltså kommunistpartiet, var förr starkt och länge Moskvatroget. Protesttraditionen är synnerligen stark med flera konfliktmetoder alltifrån gatudemonstrationer till generalstrejker. Härvidlag finns ännu de tydliga spåren från den epokförändrande franska revolutionen. Maktdelning är också en fransk princip som Montesquieu tog fram och den används inte minst i företagen för att blockera fackens makt. De fackliga organisationerna har låg organisationsgrad, kring 10 procent, men lika hög täckningsgrad som de svenska kollektivavtalen. Den kvinnliga förvärvsfrekvensen är dock inte så mycket lägre jämfört med norra Europas. Avslutningsvis så finns det såväl organiserad terrorverksamhet som främlingsfrihet i landet. Paris utkanter utgör ett tydligt exempel härvidlag med sina ”Les banlieues”.
Fransk arbetsmarknad
På den franska arbetsmarknaden så kännetecknas läget av att arbetsgivarna utgör en enad front mot de många splittrade fackliga organisationerna. Staten har även som sagt en viktig roll som arbetsgivare och är en viktig avtalspart. Lag är viktigare än avtal och minimilöner är lagstadgade. Under president Sarkozys tid sökte arbetsgivarna ännu mer stöd från staten. Arbetsfred är ett okänt begrepp. Enskild strejkrätt gäller, alla har rätt att protestera. Medling finns men används sällan. På företagen finns flera råd där de anställa ingår, som företagsråd som behandlar ekonomi, teknik och sociala frågor, och arbetstagarråd som ger råd vid anställningar och uppsägningar. Förbud mot hemarbete på övertid finns liksom ett förbud mot jobbmail före och efter arbetstid. Allt för att stoppa stress. Skillnaden mot norra Europa är alltså stor i vissa avseenden, dock inte när det gäller elitfotbollsspelarnas fackliga organisering som är betydande.
Andra viktiga arbetsmarknadsbeslut som fattats under årens lopp har varit betald semester och 40-timmarsvecka, vilket beslutades av folkfrontsregeringen redan 1936. År 1981 sänkte president François Mitterand pensionsåldern till 60 år. Lagen om flexibla arbetstider fattades 1987 och 1998 infördes 35-timmarsveckan som ett sätt att bland annat dela på jobben och sänka arbetslösheten. Sociologer som André Gorz var drivande. De hade en stark ställning i landet. År 2007 kom Nicholas Sarkozy till makten och sökte höja pensionsåldern och öka veckoarbetstiden genom mer makt till arbetsgivarna. Därefter blev François Hollande som en reaktion vald till president år 2012, men han har sökt lösningar på landets problem när det gäller arbetslöshet med mera genom att se till arbetsgivarnas fördel med större utrymme för lokala förhandlingar, med lägre kostnader för arbetsgivarna vid uppsägning av personal, samt lägre övertidsersättningar. Han avvek alltså från sina vallöften och debatten och protesterna mot hans åtstramning har varit hårda sedan 2016. Flera i hans maktfält avgick. Hans inflytande sjönk. Många tyckte att alla dessa debatter störde EM i fotboll som Frankrike arrangerade samma år. Det fanns således ingen möjlighet för honom att ställa upp i kommande presidentval.
Samverkan krävs
Skulle mot all förmodan Marine le Pen vinna valet kommer det positiva intresset för Frankrike att sjunka och motstånd uppstå och det skulle innebära att de stora klassiska cykelloppen skulle drabbas liksom den uppåtgående fotbollen. Det europeiska intresset för den franska sporten och dess tävlingar skulle få tydliga negativa följder. Men – och det är mycket viktigt – det är inte bara dessa ovan nämnda viktiga frågor som kommer att avgöra presidentvalet, där finns självklart också hela problematiken kring invandring och terrorister samt förhållandet till islam och muslimer. Dock finns ändå argument för att Frankrike skall lösa denna kris. Landets ställning är fortfarande förhållandevis stark och kompetens finns. Den demokratiska traditionen är tydlig, men höger- och vänsterpartierna måste komma loss och lösa problemen genom att besegra Front National och Marine Le Pen. För detta krävs nu samverkan och ordning och reda i argumenteringen mot detta maktnationalistiska parti med rasistiska normer som är emot EU och globaliseringen.
Copyright © Bill Sund 2017
