Bill Sund
Historiska institutionen, Stockholms universitet
Det är mycket på gång i Frankrike – nu främst en omfattande konflikt om arbetsmarknadslagar, och senare i sommar kommer först fotbolls-EM och sedan le Tour de France. Störst av sportarrangemangen lär fotbollen bli. Fotbollsmatcherna på högsta nivån avgörs naturligtvis genom skicklighet på planen, men spelarna måste ledas av kunniga tränare med gedigna kunskaper om fotboll, om makten i organisationer och om människans kropp och själ. De måste kunna leda sina lag med entusiasm och det för matchen mest optimala spelsystemet. Att hantera medier ingår också bland kraven. Allt detta innebär att kraven sammantaget är högre på tränaren – inte minst då på förbundskaptenen – än på spelarna.
VM har länge haft en totalt överordnad roll inom svensk herrfotboll när det gäller intresse och prestige för förbundet, dess tränare och spelare, men nu börjar även EM få en allt viktigare roll inom den europeiska fotbollen. Det har tydliggjorts i medierna, som givetvis även drivit på och uppmärksammat att landslaget skiftar förbundskapten efter EM, då Erik Hamrén byts ut mot IFK Norrköpings framgångsrike Janne Andersson. Stundande EM i Frankrike kommer av allt döma att följas med ett lika stort intresse som VM. Det säger en hel del. Frågan är vad som ligger bakom detta förhållandevis nyvunna intresse för EM. Mycket talar för att mästerskapet upplevs som ett slags förlängning av Champions League. Dessutom har EM blivit en stor utmaning för de fotbollsländer, förbund, tränare och spelare som inte arrangerar eller är aktiva i någon av de fem stora ligorna, alltså i spanska La liga, tyska Bundesliga, franska Ligue 1, italienska Serie A och engelska Premier League. Eftersom klubbarna har fått allt större betydelse genom en ökad kommersialisering med allt vad det innebär blir det allt viktigare för fotbollen i de andra länderna att visa sin kompetens och vinnarförmåga, vilket för såväl tränare som spelare i dessa landslag kan öppna för anställningar i någon av de fem stora ligorna. Även för länderna med de stora ligorna är det av stor vikt att vinna EM, vilket också statistiken tydliggör.
Europeisk fotboll med dess globala kopplingar har således överraskande, men logiskt nog, fört med sig ett ökat intresse för även det jämförelsevis mer lokala Europamästerskapet. Det är ett klart intressant och spännande drag i utvecklingen. Fotbollen har under särskilt de senaste åren blivit allt snabbare och hårdare. Kraven på spelarna och tränarna har vuxit anmärkningsvärt. Betydelsen av att kunna leda laget med ett ändamålsenligt spelsystem är numera en självklarhet liksom att tränaren skall kunna entusiasmera spelarna, men även bruka makt när så erfordras.
EM i fotboll i Frankrike 2016 är sålunda en stor utmaning för svensk herrfotboll. Frågan är nu vad svenska landslaget med världsstjärnan Zlatan Ibrahimović och dess ledare Erik Hamrén kan åstadkomma mot de främsta europeiska lagen, Tyskland, Spanien, Frankrike och Italien, samt, som det framhålls, Belgien och även möjligen Österrike och England. Lagen från Italien och Belgien ingår dessutom i samma grupp som Hamréns lag. Ytterligare en fråga som småningom skall besvaras är vad sedan Janne Andersson kan åstadkomma med sitt ledarskap i VM-kvalet, med mera?
Svenska insatser i EM
Europamästerskap har med ett undantag hittills aldrig varit någon stor framgång för svenska lag. Det stora viktiga undantaget ägde rum år 1992, då EM spelades i Sverige och det röda och vita laget Danmark vann finalen mot Tyskland. Då kom Sverige med Tommy Svensson och hans kompetenta lag på tre-fjärde plats eftersom någon match om tredje plats inte spelades denna gång. Matcher om tredje pris togs bort 1968. Fram till dess hette för övrigt turneringen Europacupen i fotboll för landslag. Ett annat mindre undantag utgörs av EM 2008 när ett bra lag lett av Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg slogs ut i kvartfinalen av Holland, efter straffläggning. Av alla gånger sedan 1960, när det första mästerskapet ägde rum, har Sverige bara kvalificerat sig sex gånger till EM och det var åren 1992 (direktkvalificerad som arrangörsland), 2000, 2004, 2008, 2012 och så 2016. Dock finns det endast en kvalmiss sedan 1992, alltså till EM 1996 när Tommy Svensson inte lyckades till fullo.
Sverige har ändå varit relativt framgångsrika sedan 1992 och ligger på tolfte plats i Maratontabellen med 28 lag, vilken leds av Tyskland, Spanien och Holland. Flest titlar har de två bästa med tre vardera. Därefter kommer Frankrike med två segrar. De senaste gångerna 2008 och 2012 har Spanien vunnit med sitt offensiva spelsystem och med sina tekniska spelare enligt den segerrika Barcelonastilen med rötter i Ajax och holländska landslaget på 1970-talet. Till Barcelona fördes denna offensiva totalfotboll med press på bollhållaren av fotbollens främste förnyare Rinus Michels och senare genom den nyligen avlidne Johann Cruyff. Detta system utvecklades sedan vidare av bland andra Pep Guardiola, som nu på väg från Bayern München till Manchester City.
Den första svenska förbundskapten som lyckades föra laget till EM var alltså Växjösonen och taktikern från Östers IF Tommy Svensson. Han förmådde då att utifrån den rådande svenska spelstilen med defensivt zonspel och press på bollhållaren tillföra offensiva kvaliteter, vilka han behärskade efter sin egen tid som professionell spelare i Belgien. Senare förde han ju även sitt lag till VM-brons 1994. Det skall dock framhållas att det var betydligt svårare att kvalificera sig innan 1996. Mellan 1960 och 1976 var det endast fyra lag i slutspelet och därefter från 1980 till 1992 åtta lag. De som försökte innan honom var i tur och ordning: Lennart Nyman 1962, Orvar Bergmark 1966 och 1970, Georg ”Åby” Ericson 1972 och 1978, Lars ”Laban” Arnesson 1980 och 1984, samt Olle Nordin 1988. Lyckats har däremot alltså: Tommy Svensson 1992, duon Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck 2000, 2004 och 2008, samt Erik Hamrén 2012 och 2016.
Internationella spelsystem och ledarskap
Den svenska traditionen när det gäller spelsystem har förändrats radikalt vid några tillfällen sedan EM tog sin början. Då hade sedan länge den klassiska uppställningen 3-2-5 med centerhalv försvunnit. Även ledarskapet har genomgått vissa förändringar sedan 1960. Den internationella fotbollen har sedan 1950-talet gått igenom tre omvälvande faser när det gäller spelsystem och ledarskap. Den första fasen med genomgripande omvälvningar inleddes på 1950-talet när det ungersk-brasilianska 4-2-4-systemet slog igenom under VM 1958 i Sverige och fanns i princip kvar om än med korrigeringar ända fram till 1990-talet. Under den tiden kom i tur och ordning den nygamla italienska vägen med Herreras libero och extrema defensiv med kontringar i Inter på 1960-talet, den brittiska responsen 1966 med lyckade försök till en välstrukturerad fotboll, Rinus Michels permanenta revolution med offensiv totalfotboll, den tyska linjen med den offensiva och defensiva liberon Franz Beckenbauer, italiensk renässans där Herreras defensiv attackerades av bland andra Nils Liedholm och ”Drillos” fotboll, byggd på vetenskapliga studier med ett superdefensivt zonspel, hård press och långa, svepande bollar upp till forwards. Ledarskapet var dock fortfarande enligt traditionen i princip auktoritärt med tydlig maktutövning.
Under den andra fasen med konvergerande trender från 1990-talet till 2010-talet uppkom viss samverkan mellan den mer offensiva kontinentala fotbollen, som blev särskilt tydlig i Barcelona genom legendaren Johann Cruyff, och ett defensivt upplägg. Flera italienska tränare som Arrigo Sacchi och Carlo Ancelotti valde det upplägget.
Den tredje och nu pågående fasen utmärks av att den offensiva totalfotbollen à la Barcelona ställs mot ”spelarbussen”, alltså att hela laget finns ganska nära eget mål i två led för att täcka ytor och erövra bollen med hjälp av hård press och understöd. Erövrad boll spelas sedan snabbt upp till en eller möjligen två löpande forwards. Modellen skapades 2010 av José Mourinho. I denna taktik kan också ligga snabba omställningar från defensiva positioner till offensiva. Det är ett spelsystem som tycks få allt fler anhängare i såväl den internationella som svenska tränarkåren. Under denna och i den tidigare fasen finns även en svag tendens till att tränarna blir alltmer situationsanpassade och mindre auktoritära. Fortfarande utövar dock dessa tränare sitt ledarskap via hard power, men även genom smart power, för att använda Joseph S. Nyes vokabulär.
Om den svenska utvecklingen sätts in i detta internationella och globala sammanhang vad framkommer då? Detta är helt nödvändigt efterson någon svensk tränare och ledare inte har konstruerat något eget spelsystem; de kom alla till svensk fotboll via utländska tränare från främst Ungern, Lajos Czeizler med flera, och England, främst Bob Houghton och Roy Hodgson. Undantaget utgörs av John ”Bill” Pettersson i Helsingborgs IF på 1920-talet.
Svenska förbundskaptener och kraven på spelsystem och ledarskap
Fokuseras de tio förbundskaptenerna, inklusive Janne Andersson men exklusive Nisse Andersson som var ledare så kort tid, erhålls följande resultat: För det första finns där då i kronologisk ordning Lennart Nyman i början av 1960-talet men som aldrig riktigt kom till och Orvar Bergmark som på 1960-talet försökte och delvis lyckades införa 4-2-4-systemet. För det andra återfinns Georg ”Åby” Ericson och Lars ”Laban” Arnesson, som båda, och särskilt ”Laban”, pläderade för och sökte införa en teknisk, kortpassande kontinental fotboll. Mest lyckosamma var de i VM 1974. För det tredje finns där Olle Nordin, som på 1980-talet huvudsakligen utgick ifrån den engelska disciplinära Houghton-Hodgson-modellen, vilken även innehöll offsidefällor. För det fjärde Tommy Svenssons redan nämnda kombinerade upplägg.
För det femte Tommy Söderbergs och Lars Lagerbäcks period av defensiv fotboll från 1998 med snabba kontringar, som också utgick ifrån engelsmännens lära. För det sjätte den nuvarande förbundskaptenen Erik Hamrén som särskilt inledningsvis, alltså från 2009, försökte få laget att delvis spela enligt den tekniska, Barçamodellen, men fick backa med sitt lag till en mer defensiv modell med spel framåt på Zlatan. Den blivande förbundskaptenen Janne Andersson har hittills visat att han är för en offensiv, snabb och teknisk fotboll som bygger på den moderna offensiva stilen och faktiskt även på IFK Norrköpings goda år kring 1950.
Ledarskapet bland dessa tränare har huvudsakligen varit auktoritärt med inslag av situationsanpassning. Undantaget utgörs främst av Tommy Söderberg med hans epokgörande symboliska ledarskap. Janne Andersson har gjort sig känd som att ha ett viktigt, entusiasmerande ledarskap.
Att kunna kombinera en offensiv och defensiv ansats
De största framgångarna har alltså de förbundskaptener haft som lyckats kombinera offensiv och defensiv fotboll samt givetvis haft tillgång till kompetenta spelare – den saken är helt klar. Detta blir således den stora utmaningen för Erik Hamrén att hantera med utgångspunkt från de spelare han tagit ut. Omöjligt är det inte – långt därifrån. Bollen är rund, som det heter, och kan rulla lagets och Hamréns väg. Samma sak gäller sedan förstås för Janne Andersson, som synes med sina personliga egenskaper ha bättre förutsättningar att etablera och genomföra ett sådant vinnande, dynamiskt spelsystem. Men det återstår också att se. Allt har sin tid, som det står i en gammal bok.
Referenser
Bolman, L. G. och Deal, T. E. Nya perspektiv på organisation och ledarskap Lund: Studentlitteratur 1997.
Nationalencyklopedin, Erik Hamrén. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/erik-hamren (hämtad 2016-05-27).
Nye Jr, J.S. The Powers to Lead Oxford: Oxford University Press 2008.
Peterson, T. Den svengelska modellen Lund: Arkiv 1993.
Sund, B. Fotbollens maktfält. Svensk fotbollshistoria i ett internationellt perspektiv Solna: Svenska fotbollförlaget 1997.
Sund, B. ”Fotbollens konvergensprocess” i Svensk Idrottsforskning 2003-1.
Sund, B. ”Fotbollens socialt överskridande spelsystem” i Svensk idrottsforskning 2003:4.
Sund, B. Fotbollsindustrin Visby : Nomen 2008.
Sund, B. ”Totalfotbollens makt och den centraleuropeiska fotbollens bestående inflytande” i idrottsforum.org https://idrottsforum.org/feature-sund-141119/ (hämtad 2016-06-27)
Sund, B. Fotbollens strateger. Spelsystem och ledarskap i ett internationellt och svenskt historiskt perspektiv Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org 2015.
Sund, B. ”Bill Pettersson – fotbollsstrategen i det historiska ljuset” i Blå boken Stockholm: Sveriges centralförening för idrottens främjande 2016.
Wilson, J. Inverting the Pyramid, London: Orion 2009.
Erik Niva möter Janne Andersson: ”Jag hatar lättja. Hatar, hatar det”. http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/sverige/allsvenskan/ifknorrkoping/article21678094.ab?teaser=true (hämtad 2016-04-18)
Glenn Hysén: Janne Andersson är nog en liten psykolog. http://www.expressen.se/gt/kronikorer/glenn-hysen/janne-andersson-ar-nog-en-liten-psykolog/ (hämtad 2016-04-21)
Åke Stolt: Hamrén har kanske något, men inte allt. http://www.idrottensaffarer.se/kronikor/2013/11/hamren-har-kanske-nagot-men-inte-allt (hämtad 2016-04-22).
www.sverigeslandslag.se/fotbollsem. (hämtad 12 maj 2016-05-12).
