Bill Sund
Institutet för social forskning, Stockholms universitet
Jag har blivit ombedd av idrottsforum.orgs redaktör Kjell E. Eriksson att kommentera Hans Bollings recension av göteborgshistoriken Lennart K Perssons källnära fotbollsbok Den hårda kampen: Fotboll i Sverige, särskilt Göteborg, före första världskriget (2011). Men jag har huvudsakligen valt att uppfatta denna förfrågan som att jag skall kommentera Perssons kritik av min bok Fotbollens maktfält. Svensk fotbollshistoria i ett internationellt perspektiv, som utkom redan 1997.
När Lennart K Persson förra gången kritiserade Fotbollens maktfält skedde det i en recension år 1999 i årsboken Idrott, historia och samhälle. För att verkligen göra en kritisk granskning av en stockholmshistoriker som hade antagit utmaningen att skriva om svensk och internationell fotbollshistoria inkallade han, som det nämns, ett miniseminarium för att få och testa idéer, och resultatet blev motsägelsefullt. Då, när recensionen publicerades, avstod jag från att kommentera den. Allt har sin tid och nu har den tiden kommit.
Lennart K Persson recenserade boken närmast som en doktorsavhandling, nota bene, miniseminariet var ett inslag i denna metodik, och krävde mer akademisk formalia. Inledningsvis slog han fast att jag hade haft ”arbetsplats på förbundets kansli” och ”direkt tillgång till en del av materialet” samt att förbundet finansierat min forskning. Följaktligen var jag alltför beroende av förbundet och dess medarbetare, antyder Persson. Jag hade aldrig vare sig rum eller arbetsplats på förbundet. Man kan undra hur han kunde påstå detta. Forskningen utfördes på plats på riksarkivet och på olika bibliotek. Finansiering erhölls även av Centrum för idrottsforskning. Senare i texten ifrågasätter han mitt kritiska förhållande till den brittiska ”kick and rush”-fotbollen, mitt källberoende av den länge så ledande sporttidningen Idrottsbladet och min, som han ser det, tveksamma och felaktiga uppvärdering av Carl ”Ceve” Lindes respektive Lars ”Laban” Arnessons fotbollskunskaper. Det hade han givetvis sin fulla rätt i att göra, men kritiken förs fram på ett mästrande och insinuant sätt. Trist helt enkelt. Min stil klassade han som journalistisk, alltså knappast passande trots att boken också vände sig till den läsande fotbollspubliken. Däremot hittade han inte denna första gång några felaktigheter.
Nu återkommer Lennart K Persson, således efter påtagligt många år och efter att ha fullgjort sin gärning att fördjupa och lägga fast forskningsläget beträffande fotbollens barndom i Sverige, och det känns verkligen att Persson haft en stor drivkraft i detta projekt att lägga allt tillrätta och skriva den tidiga fotbollens historia. Mot mig riktar han kritik i två avseenden: dels att jag inte byggde på hans tidiga artiklar, alltså sådant som är publicerat före 1997 (se sid 14), dels att min bok ”innehåller flera felaktigheter” (se sid 97, not 97), och då avses min mycket kortfattade redovisning på sid 26-29, där det dessutom finns två bilder, av hur fotbollen kom att organiseras i Sverige.
Enligt litteraturlistan i Den hårda kampen publicerade Persson följande artiklar, ingen av dem dock i någon vetenskaplig tidskrift, som han menar att jag borde ha tagit explicit ställning till: (a) ”Göteborgspressen och göteborgsidrotten år 1900”, Idrottsarvet 1989; (b) ”Yankees – föredömen eller skräckexempel? Det amerikanska fotbollslandslagets besök i Sverige 1916”, Idrottsarvet 1990; (c) ”Kamrat eller förrädare? Om den första stora tävlingen inom svensk fotboll”, Folkets historia 1990:3; (d) ”De stora läromästarna. Den brittiska fotbollen och Sverige före första världskriget”, Idrottsarvet 1992; (e) ”De blåvita invasionerna 1969-1970. Den moderna huliganismens första framträdande i Sverige”, Idrottsarvetet 1993; (f) ”När gudaborgen föll. Om idrottsplatsen Walhallas öde i samband med Göteborgs jubileum 1923”, Idrottsarvet 1994. Vad jag minns tog jag förstås del av dessa artiklar, allt som fanns var värdefullt, men eftersom jag inte har mina excerpter kvar från denna tid är jag inte helt säker. Dock åberopade jag ingen av dem som referens eller relaterade till dem eftersom de låg bortom mina syften eller så hade jag redan inhämtat den information de förmedlade.
Mitt övergripande syfte var att ”syntetiskt och tematiskt analysera svensk fotboll i ett historiskt och internationellt perspektiv från slutet av 1800-talet till och med succén i VM 1994”.Vi ska nu se på de påtalade felaktigheterna i min bok, men först vill jag redovisa syftet och avsikten med Fotbollens maktfält. Mitt övergripande syfte var att ”syntetiskt och tematiskt analysera svensk fotboll i ett historiskt och internationellt perspektiv från slutet av 1800-talet till och med succén i VM 1994”. Direkt därefter tillade jag att boken ”inte skall läsas som någon förbundskrönika där allt (namn, resultat etc.) bör vara med. Några sådana heltäckande ambitioner har jag inte med denna studie. Det är en annan bok” (sid 11). Lite längre fram i texten på samma sida preciserar jag mitt syfte ytterligare: ”min analys har riktats in mot fem områden, nämligen (1) rådande spelidéer, spelsystem och fotbollsfilosofi, (2) dominerande internationell kontext gällande landslag och klubbar, (3) professionaliseringsprocessens djup och bredd samt (4) aktörernas avgörande resurser som tid, organisation (dvs. ledarskap, legitimitet, relationer) och kunskap samt ekonomi. Dessutom har jag särskilt studerat (5) de utvecklingsdrivande motsättningarna”. Mitt fokus låg helt klart på den mer moderna tiden, alltså från mellankrigstiden.
Mitt syfte var således inte att reda ut maktspelet kring förbundsbildandet utan endast att översiktligt söka beskriva Svenska Bollspelsförbundet och fotbollförbundets tillkomst. Jag byggde då ingalunda enbart på Anton Johansons Idrottens bok. I Fotboll, som självklart var en berättande, tendentiös källa, utan även på förbundens arkivmaterial, Idrottstidningen och Nordiskt Idrottslif samt på Jan Linderoths Idrottens väg till folkrörelse, Lennart Crusners ”Om tre jubliéer och ett förbunds tillkomst”, Idrottsarvet 1988, samt på Svenska Fotbollförbundet 1904-1929, alltså Anton Johanson igen.
Lennart K Persson har nu slagit fast att jag ”inte förstått den maktkamp som utspelades” och dessutom ”missat konfliktens politiskt-ideologiska sida och därmed inte insett vilka personer som stod på vilken sida i kampen” (sid 97, not 97). Nog förstod jag att det handlade om makt och politik, jag var redan då väl förtrogen med Machiavelli, Gramsci och Bourdieu, men det tillkom inte mig i denna bok att reda ut detta. Det har nu Lennart K Perssons gjort på sitt sätt genom sitt bidrag och det är bra. Men analysen bör drivas klart längre genom en utarbetad, tydliggjord maktansats och dessutom inkludera hela idrottsrörelsens organisatoriska etableringsfas, vilket också Hans Bolling påpekar i sin uppmärksamma recension. Det skulle vara spännande om någon/några forskare ville anta denna allt viktigare utmaning, ty även idrottsvetenskapen behöver maktstudier.
