Feature articles

Att äga konversationen: Linnea Claeson om idrott, näthat och motmakt

September 19, 2017

Cecilia Fors
Jesper Andreasson
Institutionen för idrottsvetenskap, Linneuniversitetet

För inte så länge sedan kunde manligt kodade ideal rörande prestation, styrka och mod exkludera kvinnor helt från idrottsliga arenor. Under stora delar 1900-talet ansågs till exempel idrottsliga aktiviteter varierande som omoraliska och okvinnliga, och på det stora hela som oförenliga med en kvinnas fysiologi och varande (Tolvhed 2015). Även om kvinnor numera har tagit plats och inkluderats i idrottsliga sammanhang, tycks det finnas en sällsam varaktighet i den typ av maskulint kodade normer som kringgärdar idrottslig praktik, normer som, likt ett eko, ljuder genom idrottens historia och som kommit att diskutera, problematisera och förakta kvinnliga atleter, deras prestationer och kroppar. Olika ”förståsigpåare” har som följd och med varierande seriositet och/eller förakt diskuterat hur den idrottande och presterande kvinnan ska vara, hur hon bör se ut och vilka kläder hon har på sig. Trots att Sverige klassas som ett av världens mest jämställda länder är förutsättningarna för idrott alltjämt villkorade.

Till följd av den teknologiska utvecklingen och sociala mediers genomslag har en ”ny” arena för presentation etablerats. Med stöd av sociala medier, det vill säga en virtuell plats där sociala samspel utspelar sig (Nyberg & Wiberg 2014), kan idrottskvinnor påverka hur de själva vill porträtteras. Där bestämmer de själva vilka bilder som de publicerar och i vilken omfattning de offentligt vill diskutera sin idrottsliga såväl som privata vardag. Där kan de äga och kontrollera sin presentation. Samtidigt kan också sociala medier utgöra en egen motor för allehanda åsiktsspridning, till exempel i form av sexuella trakasserier och näthat. Detta blev inte minst tydligt i samband med att ett flertal svenska idrottskvinnor år 2017 offentligt berättade om de kränkningar de fått utstå till följd av sina idrottsliga framgångar (Sydsvenskan.se 2017). Mer eller mindre anonyma hatare försökte på olika sätt förminska eller helt tysta dessa kvinnors röster. Problemen hade blivit så allvarliga för mountainbikeåkaren Jenny Rissved (som vann OS-guld i Rio år 2016) att hon valde att stänga ner sina konton på sociala medier (Sydsvenskan.se 2017). Hon, liksom andra, blev tystad.

Vi avser att i denna artikel diskutera den typ av kränkningar som kvinnliga idrottare kan tvingas möta på sociala medier. Som utgångspunkt för vår diskussion har vi den aktiva elithandbollsspelaren Linnea Claessons berättelse om och erfarenheter av näthat. Vi kommer att använda Claessons berättelse som en fallstudie för att dels åskådliggöra hur olika försök att begränsa unga kvinnliga atleter kan gestalta sig, dels för att visa hur näthat kan bemötas och avväpnas genom feministisk praktik. Texten bygger i huvudsak på ett uppsatsarbete i idrottsvetenskap författat av artikelns försteförfattare Cecilia Forss, som handletts av Jesper Andreasson (Forss, 2017). Uppsatsen fokuserade på idrottskvinnors erfarenheter av näthat och Claesson deltog initialt som informant. När uppsatsen färdigställts väcktes idén om föreliggande debattartikel. Forss har varit huvudansvarig i skrivandet av denna text. Dess innehåll har diskuterats och modifierats genom dialog med Claesson. Andreasson har intagit en mer rådgivande och redaktörsliknande roll i arbetet.

Texten är upplagd som följer; Närmast följer en kort redogörelse över forskningsläget. Därefter presenteras studiens resultat i form av tre empiriska teman. För det första berörs Linneas erfarenheter av idrott på en i huvudsak strukturell nivå, samt hur hon ser på (kvinnliga) atleters idrottsliga förutsättningar och idrottens manliga norm. Vi menar att denna bakgrundsförståelse är nödvändig för att kunna förstå varifrån näthatet hämtar sin näring och energi. Därefter, och i huvudsak, berörs (för det andra) Linneas erfarenheter av näthat och (för det tredje) frågan om motmakt, det vill säga hur detta hat aktivt bemöts. Texten avslutas med en kort sammanfattande diskussion.

Bakgrund

Studier av sociala medier har ofta kommit att fokusera på dess användningsområden och hur den tekniska utvecklingen möjliggör nya interaktionsmönster, möten och skapandet av livsstilar (Svensson & Dahlstrand 2014). Å ena sidan poängteras sociala mediers potential vad gäller ökad interaktion, å andra sidan framhålls också hur missförstånd och kränkningar kan vara vardagsmat för de som använder sociala medier. Näthat kan definieras som osakliga och orimliga påståenden om personer eller grupper, som blandas med skymford och ibland direkta hot (Viklund et. al 2014). Ofta gäller detta enskilda personer som står för enskilda kränkningar, men ibland förekommer det att grupper mobiliseras och på olika sätt försöker misskreditera och angripa en och samma person eller grupp av individer. Så kallad gruppmobilisering skall i sammanhanget förstås som tydligt kopplat till genus, och handlar om att stärka den egna gruppen eller svärta ner de som anses tillhöra någon annan (Viklund et. al 2014). Så kan till exempel mäns kränkningar av kvinnor förstås som försök att dominera och tysta (Viklund et al. 2014).

Linnea Claeson 2017 (lätt beskuren). Foto: Viktor Gårdsäter, CC BY 3.0

Empiriskt är det inte svårt att finna exempel på kvinnliga atleter som drabbats av näthat. Bohlin (2016) har till exempel skildrat vad som utspelade sig när damfotbollen, år 2015, för första gången skulle ingå i tv-spelserien Fifa. EA sports producerade i samband med lanseringen en trailer som publicerades på Youtube. Lanseringen fick stor uppmärksamhet och även om majoriteten av de som såg trailern gjorde ”tummen upp” så var det 17 000 personer som istället gav satsningen ”tummen ner”. I kommentarsfältet kunde också förringande och degraderande kommentarer läsas, såsom ”press x to cook dinner, press circle to clean, press triangle to spend mens hard earned money, press square for blowjob etc” (youtube.com 2017). Detta kan naturligtvis ses som enskilda personers (läs mäns) försök att återupprätta en sexualiserad och patriarkal genusordning, men samtidigt är det viktigt att betrakta dem som delar av en manlig hegemoni och struktur som i många avseenden existerar och reproduceras på ett globalt plan, inom idrotten och naturligtvis även i andra sammanhang. Ett annat exempel på hur sexualiserat våld kommit att riktas mot kvinnliga atleter exemplifieras av Sanderson & Gramlich (2016), de diskuterar bland annat vad som följde efter att det offentliggjorts att Becky Hammon skulle anställas som assisterande tränare i NBA. På Twitter kunde negativa och kränkande kommentarer läsas, såsom ”She’ll definitely have to deal with more balls now for sure” (Sanderson & Gramlich 2016). Sammantaget visar och exemplifierar forskning på hur sexualiserat våld kommit att riktas mot kvinnors kroppar och hur deras kompetens på olika sätt och med olika medel osynliggjorts. Internationellt har forskningsfältet rörande idrott, sociala medier och näthat initierats, även om den inte minst i ett svenskt sammanhang ännu är att betraktas som i sin linda.

Resultat

Den villkorade (dam)idrotten

Linnea började spela handboll redan som nioåring. När hon var 14 år bestämde hon sig för att satsa på handbollen och har sedan dess samlat på sig flera meriter, hon har spelat i tre SM-finaler och vunnit två VM-guld (Forss 2017). Numera spelar hon, som 25-åring, på elitnivå i den danska handbollsligan och innehar en plats i det Svenska handbollslandslaget.

När Linnea tänker tillbaka på sin idrottsliga karriär och de förutsättningar för idrottslig utveckling som hon åtnjutit kan hon se att hennes idrottsliga förutsättningar skiljt sig från hennes manliga kollegors erfarenheter.

Vi får sämre allt. Alltså sämre träningstider, löner, kurser, sponsorer, sändningstid, träningstid, kläder, ja allt är sämre. Oavsett om du är atlet, tränare, domare eller försöker sitta i en styrelse. Det är så otroligt mansdominerat.

Linneas beskrivning exemplifierar hur den inom forskningen väldokumenterade manliga hegemonin kan gestalta sig och ta sig uttryck i en enskild kvinnas vardag. Den manliga hegemonin kan här liknas vid ett slags kulturell monopol och en struktur som på olika sätt verkar för att premiera och idealisera det som förknippas med maskulinitet (Connell, 1987). På en konkret nivå får denna kulturella ordning och struktur som konsekvens att de (läs manliga) atleter som anses leva upp till idealen kan åtnjuta ekonomiska, sociala och kulturella fördelar i sin vardag och i sitt idrottande, medan de (läs kvinnliga) atleter som inte gör det begränsas eller hålls tillbaka på olika sätt. Hegemonin bidrar naturligtvis också till att förståelsen för manlig respektive kvinnlig idrott kan laddas med dualistiska och polariserade genuskonstruktioner.

En skulle kunna säga att strategin är att hantera försök till manlig dominans med humor och ironi.

Linnea är inte typen som tyst accepterar orättvisa. Vid ett tillfälle kritiserade hon öppet det tv-avtal som slutits mellan Svenska handbollsförbundet och TV4. Hennes upplevelse var att avtalet på ett tydligt sätt gav damidrotten sämre villkor än herridrotten. För henne har idrottandet uppenbart inte bara inneburit hårda träningspass, gemenskap, framgång och motgång, utan det har också kommit att bli ett slags uppvaknande som resulterat i ett långsiktigt engagemang och arbete för en jämställd idrott.

Ojämställdheten påverkar oss i allt inom idrott. Idrotten är som jag ser det ett av de mest ojämnställda yrken vi har i Sverige där det är ok att komma och säga att tjejer är sämre än killar punkt, för man utgår från att killar är normen.

Linneas sätt att beskriva sin situation och uppfattning om idrottens ”könade” premisser stämmer väl överens med aktuell forskning (Tolvhed, 2015). Trots damidrottens samtida ”tillväxt” ser förutsättningar för idrott fortfarande mycket olika ut (Larsson & Fagrell 2010). Ser man till Linneas berättelse återstår onekligen en del arbete innan idrotten kan betraktas som jämställd, och för Linnea utgör detta faktum en drivkraft. När hon förklarar sin syn på jämställdhet så säger hon att hennes engagemang inte handlar om att ”rädda kvinnorna”, utan att verka för att kvinnor autonomt och självständigt ska kunna skapa/förbättra sina förutsättningar själva. Hon vill med andra ord och på olika sätt verka för en feministiskt orienterad kvinnlig agens inom idrotten. Ambitionen att ge kvinnor mer plats harmonierar även med Riksidrottsförbundets (2017) beslut om att kvotera in kvinnor i idrottsliga styrelser och valberedningar. Beslutet förklaras med att förutsättningar för jämställdhet skapas genom att få in ett större kvinnligt perspektiv (Riksidrottsförbundet 2017).

Den anonyma mannens försök att sätta på plats

Jämställdhet bygger på att människor ges likvärdiga förutsättningar oavsett kön. Den tid som atleter ges i media påverkar inte bara den offentliga debatten utan aktualiserar också frågan om sponsringskontrakt, erkännande, med mera. I den idrottsliga jämställdhetsdebatten har frågan om ökad medietid återkommande lyfts som en viktig faktor för damidrottens förutsättningar. Tyvärr är inte ekvationen så enkel att ökad medial exponering kan likställas med likvärdiga förutsättningar. Nedan berättar Linnea om sina erfarenheter av medial exponering. Hon berättar om könsbundna konsekvenser som följer i kölvattnet av medial exponering. Hon talar om sexuella trakasserier och ett utbrett kvinnohat på sociala medier.

Det är framför allt när vi spelar TV-matcher som vi har märkt reaktioner. Gör man ett mål så står ens namn där, då går de in på sin dator och söker upp en och skriver. Det kan vara väldigt olika allvarlighetsgrad. Vissa skriver direkt Jävla fitta, dö; Jag ska knulla dig baby, kom hem till mig eller Jag vill köpa sex av dig. Eller typ så säger man bara, Hej hur mår du, jag vill träffas typ en gång i veckan i fyra månader. Och det är ganska obehagligt.

Det är rimligt att anta att många av de kommentarer som riktas till Linnea beror på en kombination av orsaker. Det kan handla om att hon som atlet verkar i en manligt dominerad kulturmiljö, att hon exponeras i media och betraktas som en offentlig person, samt att hon bedriver ett aktivt jämställdhetsarbete. Hur märkligt det än kan tyckas, finns det de som tycker att dessa saker är provocerande och vill ”tillrättavisa/sätta på plats”. Linnea menar att en avgörande faktor för de kommentarer hon får på sociala medier är att kommunikationen i huvudsak sker i det fördolda, att den skickas bara till henne och att avsändaren oftast är anonym. I anonymitetens skydd kan näthatet frodas (Nyberg & Wiberg 2014). Här behöver inte avsändaren visa sig eller stå till svars för sitt hat inför sina nära och kära. Hatet är i detta avseende ansiktslöst och kan, enligt Linnea, bara existera för att internet gjort det möjligt genom sociala medier.

De flesta som kontaktar Linnea är män. Även om dessa män representerar skilda erfarenheter tycks de, menar Linnea, förenas i att de har ”en skev kvinnosyn”. Linnea ifrågasätter också deras syn på sex och samtycke och menar att männen förefaller ”vara ute efter makt” och ”behöver få utlopp för sina egna drifter”. Hon beskriver hur männens syn på kön och sexualitet handlar om vad kvinnor förväntas göra och vad männen har rätt att göra (jfr Nyberg & Wibergs 2014).

Att stå upp och äga

Efter att Linnea under flera år blivit ifrågasatt av andra, för sitt idrottsintresse, för sitt sätt att vara och sina åsikter, så tröttnade hon. Hon tröttnade på alla kommentarer och åsikter som riktades mot henne. Hon tröttnade på det anonyma näthatet och ville göra något som kunde åstadkomma en förändring. I samband med att hon läste om civilkurage bestämde hon sig för att det var dags att gå till motattack och förvägra näthatarna den anonymitet som möjliggjorde deras hat. Hon startade därför ett Instagram-konto där hon offentliggjorde vad olika personer skrivit till henne, och om möjligt också vilka personerna var.

Det har varit en positiv grej för jag känner att jag är stark och kan slå tillbaka. Jag driver med dem och det är jag som har makten över konversationen.

Linnea använder sociala medier som ett verktyg för att synliggöra det förakt, den sexism och det kvinnohat som hon mött. Hon synliggör det som ofta sker i det fördolda, som bara mottagaren får se och, som hon beskriver det, tar på det sättet tillbaka makten. En skulle kunna säga att strategin är att hantera försök till manlig dominans med humor och ironi. Genom att möta sexism och sexuella trakasserier på detta sätt kan Linnea sägas markera sin opposition. Att ”driva med” näthatarna innebär också att hon omvandlar en tämligen hård verklighet av sexuella trakasserier till en arena för lekfullhet och kontroll. Med hjälp av humor och ironi kan hon med andra ord distansera sig från sin egen situation och samtidigt avväpna den manliga norm som kommer till uttryck genom allehanda sexistiska uttryck och sexuella trakasserier. Hon fortsätter berätta:

Jag tror man kan engagera fler i att vara en motkraft. Att stoppa helt går inte men det går absolut att få det att bli bättre. Första steget är att göra det jag gör nu, att synliggöra. Nästa steg är att jobba mer lösningsorienterat som jag har börjat göra mer nu.

Linneas strategi att motverka näthat och sexuella trakasserier har två viktiga beståndsdelar. Strategin handlar dels om att bemöta och ifrågasätta, dels om att offentliggöra och synliggöra. Hennes arbete har också rönt stor uppmärksamhet och antalet följare ökar stadigt sedan starten år 2015. Hennes arbete har också uppmärksammats i media, vilket ytterligare bidragit till att synliggöra den problematik som drabbat henne och många andra unga (idrottande) tjejer.

Avslutande diskussion

Idrottens genuspräglade kulturhistoria utgör onekligen en rik grogrund för produktionen av skilda förutsättningar för kvinnor och män. I denna text har vi velat åskådliggöra och exemplifiera delar av den komplexitet som kan kringgärda unga kvinnors (idrottsliga) vardag. Det är inte alltid en så hoppfull vardag vi får ta del av. Vi har till exempel på ett empirinära sätt försökt visa på hur fokus på idrottsliga prestationer kan ersättas med förakt, hån och sexuella trakasserier, och hur berättelser om och av idrottande individer ibland formuleras utom den enskildes kontroll. Sociala medier har i detta sammanhang varit både ett gissel och möjliggörande. För även om hatet förts ut virtuellt så har sociala medier också skapat en möjlighet för den enskilda (i det här fallet Linnea) att i någon mån återta sin berättelse och också skapa opinion. Genom att synliggöra kan förhärskande/patriarkala föreställningar om kön och idrottslig kompetens ifrågasättas. Genom att synliggöra en problematik som ofta sker i det fördolda, kan arbetet för en jämställd idrott mobiliseras samtidigt som den enskilda kan äga sin egen berättelse.

Referenser

Bohlin, Rebecka (2016). Tackla hatet: om näthat och hot – och hur du skyddar dig. Stockholm: Ordfront

Connell, Raewyn (1987). Gender and power: society, the person and sexual politics. Cambridge: Polity in association with Blackwell

Forss, Cecilia (2017). Idrottskvinnor och näthat: En kvalitativ studie om hur kvinnor i en idrottslig kontext drabbas av näthat. Växjö: Linnéuniversitetet

Hedberg, Mikaela (2017). Handbollsstjärnan har fått nog- visar upp förföljarnas meddelanden. Sydsvenskan, 10 feb. https://www.sydsvenskan.se/2017-02-10/handbollsstjarnan-har-fatt-nog-hanger-ut-forfoljarna-pa-sociala-medier

Larsson, Håkan & Fagrell, Birgitta (2010). Föreställningar om kroppen: kropp och kroppslighet i pedagogisk praktik och teori. 1. uppl. Stockholm: Liber

Nyberg, Anna-Karin & Wiberg, Mikael (2014). Sociala medier och härskartekniker. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur

Sanderson, Jimmy & Gramlich, Kelly (2016). “You Go Girl!”: Twitter and Conversations about Sport Culture and Gender. Sociology of Sport Journal, 33(2), pp.113–123.

Svensson, Måns & Dahlstrand, Karl (2014). Nätkränkningar: En studie av svenska ungdomars normer och beteenden. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Lund: Lunds Universitet