Christopher Engdahl
Gymnastik- och idrottshögskolan GIH, Stockholm
Jag älskar att arbeta i förskoleklass! Det är så härligt att se hur det glittrar i din dotters ögon, och att hon och hennes vänner är så nyfikna och kreativa. Det kommer ju tyvärr sakta att försvinna steg för steg när hon kommer upp i låg- och mellanstadiet.
Detta säger min dotters nya pedagog till mig under första föräldramötet i skolan. Välkommen in till utfasningen av ditt barns kreativitet. Kreativitetsnedläggningshotad. Tack för det!
På min promenad hem från föräldramötet den måndagskvällen tar jag fram min smarta telefon och googlar orden “creativity school”. Algoritmerna plockar fram något till mig som (o)kusligt nog harmonierar med det pedagogen nyss sa. På bildskärmen dyker en video upp från TED Talks med titeln Do schools kill creativity? Gammalt videoklipp från 2006av en föreläsning av Ken Robinson. Jag sätter mina hörlurar i öronen. Klickar igång videon. Och jag inser snart att det är inte bara så att min dotters pedagog har en tråkig inställning – inbillning – till utbildning. Det är del av ett större problemområde. Robinson menar att dagens skola inte utvecklar elevers kreativitet, snarare tvärtom: “vi utbildar människor ut ur deras kreativa kapaciteter” (min översättning, Robinson, 2006). Kreativitetsutfasning.
Robinson har varit drivande i ett policyarbete som syftar till att låta kreativitet bli av central betydelse i utbildningsväsendet i England. För att förbereda framgångsrika medborgare i vårt nya århundrade behövs inte bara läs- och skrivkunnighet samt räknefärdighet utvecklas, utan även kreativitet (NACCCE, 1999). Skolverket skriver idag tydligt fram att dagens elever ska utveckla kreativitet både i grundskola och gymnasieskola. Skolverket (2011) och Skolinspektionen (2018) menar tillika att kreativitet är del av undervisning i dans och rörelse i ämnet idrott och hälsa. Det händer saker med undervisningen i idrott och hälsa – skolor tycks skapa kreativa toner i idrottsämnet.
MEN!! Jag kan inte släppa varken vad min dotters nya pedagog sagt eller vad Robinson uppmärksammat som den nuvarande skolans brist på utveckling av kreativitet.
Det som trycker på framväxten av denna text är – oro. Det är en molande oro – eller är det panik?? – över att nyfikenhet och kreativitet riskera att avvecklas – över att det som sägs glittra i ögon kan släckas – över att hela världen ska bli reaktiv och konservativ.
Jag måste göra något nu! Jag måste agera! …Överdramatiserar jag?
Ja, det är klart jag gör. Men jag vill klänga mig fast vid den kreativa tonartshöjning som Skolinspektionen har uppmärksammat i idrottsämnet. Och jag kan inte vänta flera år på att de idrottslärarstudenter jag träffar nu som jag försöker boosta med kreativ energi – att de ska ta sig ut i skolan år 2022 och försöka tända de gnistor av nyfikenhet och kreativitet som en gång fanns hos de stackars förvirrade barnen. Syftet med artikeln är därför att svara på den angelägna frågan om vad vi som idrottslärarutbildare och idrottslärare i skolan bör känna till för att främja utvecklingen av elevers kreativitet. Diskussionen behandlar även frågor om ämneskunskap och undervisning i rörelse och dans i ämnet idrott och hälsa.
Forskning visar att när lärare undervisar i dans och rörelse som ett sätt att utveckla elevers kreativitet är skapandet av en trygg lärmiljö som ger utrymme för risktagande helt avgörande (se t.ex. Chappell, 2007). Lärares arbete med att utveckla elevers kreativitet består i att skapa en tillåtande lärmiljö. Lärare bär ansvar att skapa en trygg lärmiljö där elever tillåts ta risker och där misstag accepteras. Elever ska känna att de kan göra misstag under lektioner och ska sedan kunna fortsätta utan att någon annan i salen anmärker på eventuella misstag. För att lärare ska kunna skapa sådana tillåtande lärmiljöer behöver de först själva känna sig trygga med vad de lär ut. Först när läraren själv känner sig trygg och bekväm i sin egen ämneskunskap och sina pedagogiska överväganden har hen möjlighet att skapa förutsättningar för elever att utveckla kreativitet. När det kommer till undervisning i rörelse och dans i ämnet idrott och hälsa visar forskning att idrottslärare behöver särskild utbildning för att känna trygghet i undervisningssituationer (se t.ex. Mattsson, 2016). En trygg idrottslärare tar risker och öppnar upp för ovissa och icke-kontrollerade situationer: “en lärare som känner trygghet vågar pröva och upptäcka nya sätt att undervisa” (Mattsson, 2016, s. 168). Att idrottslärare känner sig osäkra och otrygga när det kommer till undervisning i rörelse och dans kan leda till att det momentet i idrott och hälsa minimeras eller att lärarna lämnar över undervisningen till elever eller kollegor. Eller til och med till youtube. Jag illustrerar här den här problematiken genom en anekdot från mitt eget liv.
Lördagskvällen 23 september 2017 slår jag mig ner vid ett fint dukat långbord i en båtklubb på Lidingö utanför Stockholm. Tända ljus. Samtal. Uppklätt. Min vän fyller 40 år och har ordnat fin middagsbjudning för de 40 närmast sörjande (hennes ordval). Efter att ha pratat en liten stund med bordsgrannarna kommer det gamla vanliga samtalsämnet upp. Yrkesutövning – “Vad jobbar du med?”. Jag har nyligen börjat arbeta med idrottslärarutbildning. Bredvid mig och snett framför mig sitter tre idrottslärare. Två kvinnliga och en manlig. Jag har inte träffat en idrottslärare sen jag gick gymnasiet. Kul! När jag frågar dem om hur de undervisar dans under sina lektioner tittar de på varandra och skrattar till. Sen får de snabbt något skamset i blicken. Mannen, heter han Magnus?, säger: “Jag använder videos från youtube. Sen får de härma. Jag kan inte det där.” Men kan idrottslärare göra så, tänker jag. De ska väl kunna undervisa i det som står i de statliga styrdokumenten? Sen kommer förrätten in. Laxtartar.
Om idrottslärarutbildningar inte främjar ämneskunskap hos studenterna (t.ex. om studenterna inte ges undervisning i vals eller i badmintonspel) har detta flera effekter på de blivande idrottslärarna. Herold och Waring (2017) visar att de blivande idrottslärarnas självkänsla i att undervisa påverkas negativt. Lärarna känner sig osäkra, rädda och inkompetenta. De säger att de inte kan vara flexibla i bemötandet av eleverna. De upplever att de inte kan agera kreativt i sin undervisning. Om studenterna ges åtminstone lite grann undervisning i ämneskunskap, eller om de redan sedan tidigare bär med sig det in i sin idrottslärarutbildning, då upplever de att de kan gå in i undervisningssituationer utan att få panik. Om studenternas ämneskunskap däremot är hög kan de planera undervisning med mer lätthet, de kan svara på frågor och de kan skapa mer variation i lärandeinnehållet.
Studenten Zeena säger: “Jag var mycket mer kreativ och lite mer modig och villig att prova lite galna saker bara för att jag visste att ifall detta gick fel skulle jag kunna ändra det på direkten bara från erfarenheten som jag har och från min förståelse” (min översättning, Herold och Waring, 2017, s. 241).
Slutstatsen är bl.a. att mer ansvar ska utkrävas av någon som jag. Jag, som idrottslärarutbildare, bär ett ansvar av att bemöta och utveckla de ämneskunskaper som idrottslärarstudenterna lider brist av. När blivande lärare känner sig tryggare med vad de lär ut, då skapas bättre förutsättningar för att elever ska kunna ta risker och göra misstag. En sådan lärmiljö utgör grogrund för att elever ska kunna utveckla sin kreativitet.
Min initiala oro som jag inledde artikeln med att beskriva – över att mina barn inte ges tillräckliga förutsättningar i skolan att utveckla sin kreativitet – den stillas genom att i denna artikel ha pekat på något som vi i idrottslärarutbildning och i idrottsundervisningen i skolan kan göra för att bemöta denna problematik.
Referenser
Chappell, K. (2007). The dilemmas of teaching for creativity: Insights from expert specialist dance teachers. Thinking Skills and Creativity, 2, 39-56.
Herold F. & Waring M. (2017) Is practical subject matter knowledge still important? Examining the Siedentopian perspective on the role of content knowledge in physical education teacher education, Physical Education and Sport Pedagogy, 22(3), 231-245.
Mattsson, T. (2016). Expressiva dansuppdrag, Utmanande läruppgifter i ämnet idrott och hälsa. Lund: Bokförlaget idrottsforum.org.
NACCCE. (1999). All Our Futures: Creativity, Culture and Education. http://sirkenrobinson.com/pdf/allourfutures.pdf [2019-09-19].
Robinson, K. (2006). Do schools kill creativity? https://www.ted.com/talks/ken_robinson_says_schools_kill_creativity [2019-09-18].
Skolinspektionen. (2018). Kvalitetsgranskning av ämnet idrott och hälsa i årskurs 7-9. Stockholm: Skolinspektionen.
Skolverket. (2011). Kommentarmaterial till kursplanen i idrott och hälsa. Stockholm: Skolverket.
