Vilken roll spelar idrotten inom politiken? En betraktelse över OS- och VM-våren 2014

Annika Eliasson
Oberoende idrottssociolog

Vladimir Putin hade nätt och jämnt hunnit avsluta vinter-OS i Sotji – den enda plats i Ryssland där det i princip aldrig snöar – innan hans Ryssland började öka det militära och politiska trycket mot Ukraina med ett resultat som vi just nu kan följa i varje nyhetssändning. I vår arrangerar dessutom Lukasjenkas Vitryssland hockey-VM. Många idrottsorganisationer anser ändå att idrott och politik inte hör ihop. Sällan har det varit både så aktuellt och så angeläget att granska det påståendet, där jag menar att det finns flera goda argument för att hävda att det visst finns ett samband.

För det första har den moderna idrotten, i den form som vi känner den, vuxit fram inte bara samtidigt som det moderna nationsbegreppet – idrotten har t.o.m. framhävts som ett nödvändigt element i nationsbyggandet. När idén om nationalstaten utvecklades under 1800-talet fyllde idrotten en funktion genom att den försåg staten med friska medborgare som var i stånd att försvara sitt land. I det sammanhanget var idrotten en angelägenhet först och främst för män. Särskilt viktiga var då idrotter som skytte, hästsport, löpning och andra idrotter som kunde vara till militär nytta. När sedan idrotten började organisera sig globalt runt förra sekelskiftet – de första Olympiska spelen ägde rum 1896, IOK hade bildats 1894 och FIFA 1904 – utgjorde nationalstaternas idrottsförbund (inbegripet de nationella olympiska kommittéerna) den organisatoriska grunden. För nationalstaten erbjöd idrotten ett sätt att demonstrera inte bara sin existens utan också sin eventuella överlägsenhet visavi andra (national)stater. Parallellen mellan å ena sidan idrottstävlingar mellan nationer, å andra sidan krig (också mellan nationer) ligger nära till hands, särskilt så länge de militärt användbara idrotterna bedrivna av män hade en särskild status. När kvinnor så småningom började etablera sig som idrottsutövare gick detta till nöds också att motivera utifrån nationens behov av friska, sunda mödrar som skulle föda en lika frisk och sund folkstam, för att använda sig av den tidens språkbruk.

För det andra spelar nationella symboler som nationsflaggor, nationalsånger samt statschefer och andra representanter för nationer en nyckelroll även i idrottssammanhang. Det är näst intill självklart att nationalsånger ska spelas och flaggor synas när olika nationer möts i landskamper. När den svenska kungafamiljen åker till OS för att följa de svenska deltagarnas vedermödor främjar den samtidigt sin roll som nationell symbol. På samma sätt kan även regeringsföreträdare skaffa sig positiv PR genom att visa sig i sammanhang där svenska idrottare når framgångar. Alla dessa nationella symboler som förekommer i idrottssammanhang synliggör idrotten som en politisk arena.

För det tredje fungerar idrotten än idag som ett sammanhållande kitt i länder som Kanada, Finland och Spanien, länder med språkliga eller andra inre motsättningar. Både fransk- och engelsktalande kanadensare förenas i sitt stöd för Kanadas ishockeylandslag. På samma sätt är framför allt ishockeyn, friidrotten och skidsporten nationalidrotter som alla finländare kan samlas kring. Även i Spanien, där många regioner strävar efter största möjliga självstyre, utgör fotbollen, med en av världens bästa fotbollsligor och ett landslag som är både Europa- och världsmästare, ett gemensamt nationellt intresse.

För det fjärde har 1900-talets idrottshistoria med all önskvärd tydlighet visat hur nationalstater utnyttjat idrotten (som också låtit sig utnyttjas) för att hävda sina statsbildningar. En genomgång av OS-historien – så aktuell detta år – visar åtskilliga belägg för detta förhållande. De första olympiaderna fram tills första världskriget, en epok som avslutades med ”Solskensolympiaden” i Stockholm 1912, ägde rum i en värld bestående att ett begränsat antal självständiga stater. Politiskt sett var världen organiserad i form av ett fåtal imperier snarare än nationalstater; imperierna omfattade dessutom ofta kolonier. Redan då kunde dock icke självständiga nationer, som aspirerade på självständighet, bilda egna olympiska kommittéer; exempelvis bildades Finlands olympiska kommitté 1907, tio år före Finlands självständighet, och landet deltog i OS både 1908 och 1912. Norge deltog i OS för första gången 1900, fem år innan självständigheten från Sverige, och Ungern deltog redan i den första olympiaden 1896, trots att landet inte blev självständigt förrän efter första världskriget. När den europeiska kartan ritades om efter första världskriget ökade antalet deltagare markant: varje olympiad före första världskriget hade mindre än 30 deltagarländer – vid Paris-OS 1924 deltog 44 länder och på den nivån höll sig antalet deltagarländer under hela mellankrigstiden. I takt med avkolonialiseringen under 1950- och 1960-talen ville de självständiga f.d. kolonierna hävda sig idrottsligt; mellan OS 1948 och OS 1972 mer än fördubblades antalet deltagarländer. När Sovjetunionen och Jugoslavien föll samman under 1990-talet tillkom ytterligare ett antal deltagarländer – i varje OS sedan 1996 har omkring 200 olika stater deltagit i OS. En nationell olympisk kommitté och åtminstone någon/några framgångsrika idrottare har varit ett sätt för nyblivna statsbildningar att demonstrera sin självständighet och skaffa sig legitimitet – inte bara för f.d. kolonier. Efter Andra världskriget kom länderna i östblocket att använda idrotten för att få erkänsla för sina statsbildningar – inte minst Sovjetunionen, som inte kom in i den olympiska gemenskapen förrän 1952, och Östtyskland, som aldrig placerade sig sämre än femma i medaljstriden i alla de OS som landet deltog i mellan 1968 och 1988. Att ett OS-arrangemang kunde användas som propaganda i arrangörslandets politiska och ideologiska syften visade redan Nazityskland vid Berlin-OS 1936.

För det femte så visar 1900-talets idrottshistoria på ännu fler exempel på hur idrotten utnyttjats – och låtit sig utnyttjas – politiskt av nationalstater med olika syften. Under 1950-talet och framför allt under 1960-talet, när Taiwan utgjorde den internationellt erkända kinesiska statsbildningen och bland annat var ständig medlem i FN:s säkerhetsråd, arbetade Folkrepubliken Kina för att bygga upp internationella relationer genom den s.k. ping-pong-diplomatin, där idrottsligt utbyte med andra länder, ett utbyte som inte minst involverade skickliga kinesiska bordtennisspelare, utgjorde ett grundelement. Det här utbytet drog inte minst Sverige nytta av, eftersom de svenska bordtennisspelare som fick träna med kineser lade grunden till Sveriges första storhetstid inom bordtennisen. Ibland har syftet varit att främja politisk försoning, exempelvis efter Sovjetunionens sönderfall när 12 av 15 tidigare sovjetrepubliker deltog i olympiaderna 1992 som ett gemensamt lag. Fram tills 1968 bildade också väst- och östtyska deltagare ett gemensamt lag i de OS där Östtyskland medverkade. Vidare hade förhandlingar om ett närmande mellan Nord- och Sydkorea bland annat lett fram till att båda ländernas deltagare marscherade in gemensamt vid OS i Aten 2004, något som dock inte upprepats senare. Å andra sidan har inte minst OS använts som politiskt slagträ genom olika bojkotter. Vid Melbourne-OS 1956 bojkottade flera länder tävlingarna, några på grund av Suez-krisen, andra som en protest mot krossandet av Ungern-revolten bara några veckor innan OS-invigningen. Under detta OS kulminerade dessutom spänningen mellan Ungern och Sovjet i det s.k. blodbadet i Melbourne, då de båda länderna möttes i vattenpoloturneringen och en sovjetisk spelare skadade en ungrare som kom upp till ytan med blodig överkropp i slutet av matchen. Matchen fick avbrytas, Ungern tilldömdes segern och de sovjetiska spelarna fick närmast fly för sina liv från arenan. Även under 1970- och 1980-talen drabbades flera olympiader av bojkotter. Ett antal länder, framför allt i Afrika, bojkottade Montreal-OS 1976 eftersom Nya Zeeland fick delta trots att deras rugbylandslag hade spelat i Sydafrika, som vid den tiden var uteslutet från olympiska sammanhang på grund av landets apartheidpolitik. Vid Moskva-OS 1980 bojkottade ett antal västländer spelen eftersom Sovjetunionen hösten innan hade angripit Afghanistan; även nästa sommar-OS, i Los Angeles 1984, bojkottades men då av östblocket vars länder inte ansåg sig ha fått tillräckliga säkerhetsgarantier i samband med spelen. Några länder med Nordkorea i spetsen bojkottade sedan OS i Seoul 1988, men efter det kalla krigets slut har politiskt motiverade bojkotter av OS praktiskt taget upphört. Inte minst har IOK under Juan Antonio Samaranchs tid bidragit till detta genom sitt sätt att arbeta för en kommersialisering av spelen, så att fokus vridits från politik mot ekonomi.

För det sjätte kan idrotten användas för politiska syften även av andra än nationalstater. När två svarta löpare stod på prispallen efter 100 m-finalen vid OS i Mexico City 1968 visade de sina politiska sympatier genom att göra Black Panther-hälsning. Vid München-OS 1972 försökte medlemmar i Svarta september dra uppmärksamheten till palestiniernas situation i Israel genom att ta den israeliska OS-truppen som gisslan, något som slutade med ett blodbad.

De exempel jag har redovisat ovan ger en god grund för att ifrågasätta tesen om att idrott och politik inte hör ihop. Snarare använder politiker sig av idrott för att, på känt antikt manér, ge sin publik ett skådespel som förstärker den egna imagen. Både ett väl genomfört OS i Sochi, även om det ryska hockeylandslaget knappast motsvarade de uppställda förväntningarna, och ett starkt ryskt inflytande över Ukraina gynnar Vladimir Putin och hans omgivning. En liknande kalkyl kan ligga bakom Vitrysslands arrangemang av hockey-VM; kanske kan det också i någon mån förklara varför så många svenska NHL-spelare tackar nej till just årets VM. Det finns dock ingen garanti för att ett stort idrottsevenemang alltid faller ut till fördel för arrangörslandets politiker: i sommar ska Brasilien arrangera herrarnas fotbolls-VM, men även i detta fotbollstokiga land har stora demonstrationer protesterat mot att VM-arrangemanget tär på resurser som hade kunnat göra ännu större nytta om de satsats på skolor, sjukvård och annan välfärd. Det ska bli intressant att se om detta kommer att märkas under sommarens VM!

Copyright © Annika Eliasson 2014