Sveriges Radio 95 år: En hyllning till Radiosportens pionjärer 1925


Peter Dahlén
Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen


Om fem år, 2025, är det 100 år sedan Sveriges Radio startade sina sändningar, den 1 januari 1925, då och fram till 1957, under namnet Radiotjänst AB. Innevarande år 2020 har bolaget alltså kunnat fira 95 år. Inte illa det heller, vilket föranleder en liten hyllning till idrottspratarna under inledningsåret 1925, pionjärerna till det som skulle bli Radiosporten.

Först något om den svenska radioverksamhetens kontext och betingelser under första halvan av 1920-talet. Till en början hette det inte radio utan trådlös telegrafi, på svenska även gnist. Namnet radio framkom genom en pristävling och kommer av det latinska radius = stråle. Eftersom radio är, eller i varje fall var, den tekniska benämningen på all trådlös utsändning av meddelanden – fartygsradio, militär radio, polisradio – fastställdes att den rätta benämningen på trådlös utsändning av program till allmänheten var ”rundradio”, sedermera språkligt förenklat till enbart ”radio”.

Själva namnet Radiotjänst har Anders Pers som upphovsman, vilket är intressant i sammanhanget eftersom idén om Vasaloppet, som vi får anledning att återkomma till, väcktes av just Anders Pers från Mora, liberal riksdagsman och chefredaktör för Vestmanlands läns tidning, genom en artikel 10 februari 1922 med rubriken ”Ett nationellt skidlopp”.[1] Det första Vasaloppet genomfördes månaden efter, 19 mars.

De första praktiska försöken med rundradio i Sverige gjordes i september 1922, då telegrafverkets undervisningsanstalt började sända ett halvtimmesprogram per kväll, avsett att i studiesyfte avlyssnas av intresserade inom regeringen, Telegrafstyrelsen och vissa institutioner.[2] Som det första svenska radioprogrammet över huvud taget brukar anges det, som den 6 sept. 1922 sändes från Svenska Radiobolaget på Kungsholmen i Stockholm som födelsedagshyllning till en av bolagets tjänstemän. Både Svenska Radiobolaget och Telegrafverket började regelbundna utsändningar hösten 1923 på olika dagar i veckan.

Programmen från telegrafverkets studio anordnades av olika affärs- och tidningsföretag, föreningar, Stockholms Arbetarinstitut med flera, och den som bekostat programmet omnämndes vid sändningens början och slut. Några av de första programarrangörerna var Vårt hem (Åhlén & Holm), Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, A.E.G., Lundholms pianomagasin.

Svenska Radiobolagets första utsändningar ägde rum på företagets egen bekostnad. Under 1924 bidrog emellertid ett antal firmor till kostnaderna, bland annat Åhlén & Åkerlund, Åhlén & Holm, N.K., Lundholms pianomagasin, ASEA. Svenska Radiobolaget fortsatte sina sändningar till början av november 1924, varefter de övertogs helt av telegrafverkets försöksstation med studio på Malmskillnadsgatan 19 B.

Från telegrafverkets försöksstation överfördes redan 1923 även offentliga föreställningar från Operan, musik från biograferna Röda Kvarn och Palladium, Nordiska studentsångarmötets festkonsert den 30 maj 1924 med mera, såsom premiären på Karl Gerhards revy på Folkteatern 1 juni och dansmusik från restaurang 8 november 1924. Den 25 december 1923 skedde den första gudstjänstutsändningen, julottan i Jakobs Kyrka i Stockholm, och strax därpå, 29 december 1923, lästes Tennysons ”Nyårsklockorna” första gången i radio. I samarbete med Stockholms Arbetarinstitut anordnades på våren 1924 sexton offentliga radioföreläsningar med publik. Den 31 december 1924 skedde den sista utsändningen från telegrafverkets försöksstation.

Av mycket stor betydelse för utvecklingen av svensk rundradio var också initiativ från olika radioklubbar runt om i landet, som insamlade medel till sändarstationer och länge skötte deras drift innan Telegrafverket tog över verksamheten. Göteborgs radioklubb bildades exempelvis 1923, och i januari 1924 sändes det första 2-timmarsprogrammet. Från Radioklubben i Boden utgick landets första (lokala) idrottskrönika söndag den 3 februari 1923, med resultaten från dagens tävlingar i Vinterspelen i Boden. Nästa dag fortsatte sportsändningen med mellantider från budkavleloppet och slutresultat.[3]

Den 24 augusti 1924 överlämnade Telegrafstyrelsen sitt förslag om rundradions ordnande i Sverige. Där föreslogs, att programverksamheten skulle anförtros det nybildade Aktiebolaget Radiotjänst, som då enbart ägdes av tidningsföretag i hela landet. En överenskommelse träffades mellan Telegrafstyrelsen och AB Radiotjänst, godkänd av Kungl. Maj:t den 3 oktober 1924. Ett annat företag, som representerande radioindustrin och radiohandlarna, vilket konkurrerat om rundradions ordnande, inträdde efter förhandlingar i AB Radiotjänst, med en tredjedel av aktiekapitalet. Tidpunkten för Radiotjänsts början av verksamheten fastslogs i överenskommelsen till den 1 januari 1925.

När AB Radiotjänst 1924 inför den officiella starten 1925 drog upp de programpolitiska riktlinjerna för verksamheten hade idrotten inte någon framskjuten ställning. Det som till en början prioriterades var de etablerade kulturinstitutionerna och folkrörelserna. Att söka kontakt och träffa avtal med idrottsrörelsens styrande organ tänkte man inte på, vilket skulle komma att under en rad av år bidra till Radiotjänsts svårigheter att rundradiera viktigare idrottshändelser.[4] Idrotten fick dock på olika sätt plats i radioprogrammet redan från start, och visade snabbt sin popularitet.

John Zander

Strax efter invigningen på nyåret 1925 startade en veckovis återkommande idrottskrönika, som under det första verksamhetsåret kom att utgöra vanligtvis en halvtimme av lördagskvällarnas repertoar.[5] Det allra första Veckans idrottskrönika sändes lördagen den 24 januari 1925 kl. 18.30–19.00, eller 6.30–7.00 som man skrev på den tiden. Veckans idrottskrönika började vanligtvis kring kl. 19 eller 19.30, men kunde vid enstaka tillfällen börja redan kl. 17.30 eller så sent som efter kl. 21. Ofta inledde idrottskrönikan lördagkvällarnas radioprogram.

John Zander som idrottare.

Programledare för Veckans idrottskrönika var John Zander (1890–1967), med yrkestiteln aktuarie enligt programtablåerna (en aktuarie ansvarar för bl.a. försäkringstekniska beräkningar). Framförallt var Zander en framstående idrottsman och idrottsledare. Han var en av världens främsta på medel- och långdistans på 1910-talet, och noterade 1916–18 sju världsrekord på 1 000–3 000 m (varav tre blev officiellt godkända). Zander deltog i OS 1912 och 1920 (och blev som bäst sjua på 1 500 m 1912), tog tio SM på 800–5 000 m (inklusive ett i hinderlöpning) 1912–18 samt satte 15 svenska rekord.[6]

Efter den aktiva karriären fortsatte han bland annat som idrottsledare och styrelseledamot i Riksidrottsförbundet (1921–33) och Svenska (fri)idrottsförbundet (1921–27). I ett upprop i pressen i mars 1924 vädjade Olympiska kommittén till allmänheten om bidrag som på grund av brist på egna medel behövdes för idrottsmännens förberedelser. Bland de som undertecknade uppropet fanns vid sidan av ordförande kronprins Gustaf Adolf, Viktor Balck och J. S. Edström bland andra John Zander.[7] I samband med valet till ny ordförande i Svenska (fri)idrottsförbundet efter Leopold Englund i december 1924, en månad före radiostarten, gick budet på ordförandeposten till i första hand Zander och Bo Ekelund. Zander avsade sig först uppdraget ”på det bestämdaste”, men tycks sedan ha godtagit nominationen. På årsmötet valdes emellertid Ekelund med stor majoritet.[8]

John Zander och Bo Ekelund, ur Svenska Dagbladet, november 1924.

Zander var bland många andra uppdrag Riksidrottsförbundets ombud i Sveriges centralförening för idrottens främjandes (SCIF) styrelse 1924–25, ordförande i Dicksonklubben 1921–31 och sekreterare i den av regeringen tillsatta idrottssakkunnigkommittén 1921–22.[9]

Under 1925 var Zander, förutom sin syssla som idrottskrönikör i radio, bland annat med i organisationskommittén för Dagens Nyheters och Fredrikshofs IF:s femte stafettlöpning för 6-mannalag Stockholm runt söndagen den 10 maj.[10] År 1925 delades också Svenska Dagbladets Guldmedalj ut för första gången, det så kallade ”Bragdguldet”. Bland de – många – idrottsmän som kom i åtanke för priset var John Zander, och även kung Gustaf V, som i egenskap av flitig tennisspelare gick under namnet ”Mr G”.[11] Priset gick dock med bred röstmarginal till häcklöparen Sten ”Sten-Pelle” Pettersson, idrottsklubben Göta, Stockholm, som förutom ett flertal svenska mästerskapstecken vann brons vid OS 1924 på 100 m. häck. Drygt 10.000 inom idrotten röstade, och Pettersson fick 6,204 röster, medan tvåan, simmaren Arne Borg fick 1,650 röster. Mr G erhöll 35 röster.[12] Zander, som hade den aktiva karriären bakom sig, tycks inte ha fått någon röst.

Kandidater till Svenska Dagbladets bragdguld 1925.

Zander utgav boken Löpning och gång (1918) och medarbetade också i en mängd tidningar, bland annat Nordiskt Idrottslif, Idrottsbladet och som sportredaktör i Aftonbladet 1917–21. Han var även redaktör för Svenska (Fri)Idrottsförbundets 30-årskrift 1925, där Bo Ekelund och Thor Friman deltog i redaktionskommittén.[13]

År 1952, vid 62 års ålder, intervjuades Zander av sin efterträdare som idrottskommentator i radio, Lennart Hyland. Zander berättar bland annat om sina lopp och upplevelser vid OS 1912 och att löpa på Stadions banor, men också lite om sin tid som radions förste idrottskrönikör 1925–1927:

Zander: ”Ja-a, det var en ganska trevlig uppgift.”
Hyland: ”Var det det?!”
Zander: ”Ja, det var roligt!”
Hyland. ”Det var skojigt.”
Zander: ”Det var där jag träffa’ Sven Jerring första gången, sen så höll vi ihop där.”

Intervjun kan höras här. Andra röster som förekommer är kronprins Gustaf Adolf i samband med 25-årsjubileet 1937, Stadionchefen Erik Bergvall, den i radion ofta förekommande sportjournalisten Bengt Ahlbom (med ett obetalbart bildspråk) och idrottsledaren Clarence von Rosen.

I sin minnesbok På min våglängd skriver Sven Jerring (1944): ”Gamle mästerlöparen John Zander och jag alternerade först som idrottskrönikörer, så ryckte efterhand hela gardet av idrottsprofessorer in, den mångsidige göteborgsjournalisten Helge Härneman (‘Ludde och Rulle’, ‘Optimisten och pessimisten’, ‘Rakas eller klippas’), stadionchefen Erik Bergvall, och det vandrande sportlexikonet Sven Lindhagen. Med flera.”[14] Enligt programtablåerna för 1925 är det emellertid Zander som håller i Veckans idrottskrönika, möjligen kan Jerring ha hoppat in vid något tillfälle. Jerring var också tjänstledig under flera månader runt mitten av 1925 på grund av överansträngning.[15]

De närmaste åren efter, 1926 och 1927, tycks det mera troligt att Jerring var med som krönikör, förutom sina uppdrag som sportreporter, eftersom någon specificerad programledare nu sällan eller aldrig namnges i tidningarnas radiotablåer. Enligt Radiotjänsts studiorapporter i Dagsprogram 1927 tycks Jerring och Zander vid det laget ha delat rätt broderligt på programledarskapet för Veckans idrottskrönika.[16] De författade själva manuskriptet och skulle det någon gång vara så att båda var upptagna på annat håll, lästes krönikan upp av någon annan radiomedarbetare.

Ebbe Lieberath

Första gången termen gymnastik förekom i Radiotjänsts programtablå var tisdag den 20 januari 1925. Detta i den programpunkt som kl. 19.30 inledde kvällssändningarna: ”Föredrag av major Ebbe Lieberath om Motionsgymnastik i Stockholm i anslutning till Stockholms gymnastikavdelningars verksamhet.” Denna 30 minuter långa sändning kan eventuellt vara värd hederstiteln Radiotjänsts Allra Första Idrottsprogram (om man bortser från att det kan ha hunnit förekomma idrottsnyheter i någon av de dagliga T.T.-utsändningarna, vilket det rimligtvis borde ha gjort), eftersom Veckans idrottskrönika alltså debuterade några dagar senare, 24 januari. Dock handlade det sannolikt inte om tävlingsgymnastik ens på gruppnivå, utan om gymnastik för befrämjande av hälsa och fysisk fostran. Att lyssna på programmet går inte, av den enkla anledningen att apparatur för inspelning av radioprogram inte fanns att tillgå på Radiotjänst förrän 1931.

Ebbe Lieberath (1871–1937), var gymnast och den svenska scoutrörelsens initiativtagare. Han skapade Sveriges Scoutförbund 1912 och var dess chef till sin död. I Nordisk Familjeboks Sportlexikon betonas hans insats för svensk ungdom och vidare att Lieberath, som 1899 blev gymnastikdirektör vid Gymnastiska Centralinstitutet, G.C.I. (nuvarande GIH), på sin tid var ”en av Sveriges bästa gymnastikledare, inspirerande och väckande, och med en sällsynt förmåga att ’ta folk’”.[17] Han var bland annat ledare för den svenska gymnastiktrupp som vann guldmedalj vid OS 1912, styrelseledamot i Svenska Gymnastikförbundet 1912–17 samt ordförande i Stockholms Gymnastikförbund 1919–34 och i Stockholms Allmänna Gymnastikavdelningar 1919–35.

Under det första Radiotjänstår som här behandlas, 1925, förekom Ebbe Lieberath ofta i annonser för tidskriften Allt för Alla, där han bidrog med pojkberättelser.

Lieberaths föredrag om motionsgymnastik den 20 januari 1925 var emellertid inte hans första medverkan i radio. Lieberath, som även var författare av böcker och noveller för pojkar, deltog i radio redan söndag 16 december 1923 vid en konsert för Svenska radioaktiebolagets försöksstation. Bland all klassisk musik och vismusik deltog förutom Lieberath, som skulle hålla ett föredrag, även författarna Ester Blenda Nordström, Margaretha Topelius och Waldemar Swahn.[18] Söndag 16 mars 1924 deltog Lieberath i en barn- och ungdomstimme kl. 17–18 anordnad av Svenska Dagbladet. Tidningen skriver om programmet:

Det blir denna gång inte bara de yngsta i familjerna, som få sitt radiointresse tillgodosett i form av sagor och visor, även de äldre bröderna, som väl i allmänhet äro de allra mest radiobitna, få anledning att emotse timmen med förväntan. Den svenske scoutgeneralen major Ebbe Lieberath har nämligen lovat att tala direkt till pojkarna och kommer att berätta en av sina populära historier. Med småttingarna småpratar en farbror från tidningen och läser dessutom en saga och slutligen sjunger fru [Elsa] Ebbesen-Thornblad [syster till skådespelaren Dagmar Ebbesen] några barnvisor. Den sista kvarten ägnas som vanligt åt dagsnyheterna.[19]

Scoutkåren hade med anledning av utsändningen, som liksom Svenska Dagbladets föregående utsändningar försiggick från telegrafverkets försöksstation, anordnat mottagning med högtalare i sin lokal på Hamngatan 36 för att även de scouter, som inte hade egna apparater, ”skola få tillfälle att höra sin chef i radio”.[20] Dagen före utsändningen bad Stockholms scoutkår Svenska Dagbladetmeddela sin läsare, vilket tidningen också gjorde, att ”anmälningstiden för scouternas tävlan om bäst konstruerade radiomottagare utgår i kväll kl. 9. De bästa apparaterna komma att utställas på Svenska radioklubbens stora utställning, som börjar om tisdag.”[21] Detta var alltså drygt 9 månader innan den officiella radiostarten i Sverige 1 januari 1925, då det ännu var ovanligt med högtalare och det vanligaste sättet att lyssna på radio var hemmatillverkade kristallmottagare med hörlurar. Dagen efter sändningen skrev Svenska Dagbladet bland annat följande om sitt program:

Kristallerna voro nog klara och redo att tas i bruk i god tid på söndagseftermiddagen, då Svenska Dagbladet hade anordnat den andra av sina radiotimmar för barn. Ty scouterna voro säkert i majoritet vid hörlurarna – och de äro som var man vet alltid redo – då scoutgeneralen själv, major Ebbe Lieberath, tog till orda med ett ”Hej på er, grabbar!” och förtäljde en av sina oförlikneligt friska pojkhistorier, den om ”Julsirapen”, sedan den från förra radiotimmen för det ungdomliga auditoriet bekante farbror Eveo sagt några inledande ord.[22]

Förutom detta var Lieberath som nämnt ovan även författare. Han utgav egna handböcker i scouting samt ett trettiotal pojkböcker, för vilka titeln Klämmiga pojkar (1924) är representativ. Under det första Radiotjänstår som här behandlas, 1925, förekom Lieberath ofta i annonser för tidskriften Allt för Alla, där han bidrog med pojkberättelser. Han kom under året också att knytas till tidningens redaktion från och med 1 april, som biträdande redaktör och chef för dess olika ungdomsavdelningar.[23]

Programtablån den 4 juli 1925.

Lieberath skulle också återkomma i radio flera gånger under 1925 och kommande år, bland annat i barnprogrammen. Lördag den 4 juli 1925 inleddes kvällen sedvanligt med John Zanders Veckans idrottskrönika kl. 19.30–20.00, varpå följde Tidssignal från Svensk Normal Tid, därefter ett föredrag av Lieberath, Lägerliv under enkla förhållanden fram till 20.30. Friluftsliv och fysiska aktiviteter var sålunda något Lieberath ofta talade om i radio. Fredag den 17 juli 1925 sändes kl. 20.00–20.30 ett av Lieberaths återkommande Scouternas halvtimme.

Sven Jerring

Den mest kände radioprataren i detta sammanhang är förstås Sven Jerring (1895–1979), som fått ge namn åt Jerringpriset, Radiosportens pris till årets bästa idrottsprestation som röstas fram av svenska folket. Privat var Jerring en aktiv tennisspelare på klubbnivå. Vid radions start i Sverige var han anställd hos Åhlén & Åkerlund. Liksom en del andra företag anordnade Åhlén & Åkerlund, som nämnts ovan, reklamsändningar från Svenska Radiobolagets sändare; Svenska Radiobolaget hade alltså egna försökssändningar jämsides med Telegrafverket, sändningar som bekostades av privata företag, tidningar, förlag etc. (sedan Radiotjänst bildats, förekom under några år en del reklamsändningar över de privata rundradiostationerna i landsorten, vilka drevs av privata radioklubbar).[24]

I egenskap av välformulerad skribent på Åhlén & Åkerlund, främst i tidskrifterna Vecko-Journalen och Allt för Alla, hade Jerring behandlat det nya fenomenet radio. Jerring var också ett författarämne, och råkade en gång skriva en dikt om radio. Med anledning därav fick han i uppdrag av direktör Åkerlund att sköta de radiotimmar som förlaget under vintersäsongen 1923–24 skulle utsända från Svenska Radiobolagets försöksstation.[25] Jerring började som ”pratare” i begynnelsen av 1924. När Radiotjänst sedan startade, sökte han plats som tjänsteman i det nya företaget och blev antagen från den 1 januari 1925, dagen för den officiella starten av Radiotjänsts sändningar.

Drygt två månader därefter, den 8 mars 1925, kom Jerring att göra det första direktsända reportaget i svensk radio: Vasaloppet. Falu radioklubb, en av landets livaktigaste, hade kommit med uppslaget. Programchefen Nils Holmberg nappade på förslaget och satte in evenemanget i programtablån, Meningen var att någon tidningsreporter skulle sköta sändningen, men ingen var villig, så ”hallåmannen” Jerring, som aldrig hade bevistat en skidtävling, fick själv åka upp till Mora (”hallåman” var dåtidens allmänna beteckning på Radiotjänsts egna anställda radiopratare).[26] Dåvarande telegrafassistent Erik Mattsson hade ett par dagar tidigare rest i förväg till Mora för att hjälpa Falu radioklubb med de tekniska anordningarna.

Sven Jerring refererar Vasaloppet.

Det var alltså litet av en tillfällighet att Jerring kom att bli radions förste – och snabbt ledande – sportreporter. Å andra sidan var tjänstestaben mycket liten varför enskilda personer kom att spela en stor roll och få förhållandevis stort utrymme i radiosändningarna och därmed också stor uppmärksamhet. Det fanns helt enkelt inte många fler än Jerring att välja på när det inte gick att städsla en yrkesverksam sportjournalist till att referera Vasaloppet 1925.

Jerring skulle komma att återvända till Mora och denna referatsyssla många gånger genom decennier: Vasaloppet med honom vid mikrofonen skulle komma att utveckla sig till en stark radiotradition.

Bertil Uggla

Ebbe Lieberath var inte den ende som håll föredrag om fysisk träning under Radiotjänsts första år. Det gjorde även Bertil G:son Uggla (1890–1945).[27] Vid 1925 var han löjtnant men skulle komma att stiga i graderna till överste. I Nordisk Familjeboks Sport­lexikon betecknas Uggla som ”en av de mest förtjänta gymnastik- och idrottsledare och en av de yppersta idrottsmän Sverige haft”, ”få ledare ha i så hög grad som Uggla anlitats som lärare och ledare inom idrotten”.[28] Han var bland annat pristagare i tre Olympiska spel mellan 1912 och 1924, vann SM i såväl fäktning som modern femkamp, satte 12 svenska rekord i stavhopp och var ledare för den segrande truppen i gymnastik vid OS 1920 i Antwerpen.

Bertil Uggla som ung idrottare.

Bertil Uggla ingick i den amatörkommitté som Riksidrottsförbundet tillsatte hösten 1920 och där bland annat även John Zander fanns med.[29] Kommittén fick i uppdrag att föreslå gemensamma amatörbestämmelser och att reglera arvoden och ersättningar av olika slag till aktiva idrottsmän och ledare. Uggla ingick också i Svenska Idrottsförbundets Olympiska Kommitté och den särskilda kommitté som denna under verksamhetsåret 1922–23 tillsatte för handhavande av förberedelserna inför Olympiska Spelen i Paris 1924, som hölls från den 4 juni till den 28 juli och där Uggla deltog som både tävlande och ledare.[30] Kommittén kom bland annat att utarbeta ”ett för idrottsmännen lämpligt gymnastikprogram” som trycktes och sändes till cirka 400 idrottsmän. I samma två kommittéer ingick även John Zander.

När Bertil Uggla försommaren 1925 kontaktade Radiotjänst och erbjöd sig att hålla ”en serie föredrag om träning i allmän idrott samt proven för idrottsmärket” tillhörde han Generalstaben, men han var också sekreterare i Svenska Gymnastikförbundet. Inom detta hade man ett press- och litteraturutskott som året innan, 1924, organiserat och försöksvis genom­fört presspropaganda till 147 allmänna dagstidningar landet runt, i syfte att söka stärka gymnastikens och kroppskulturens ställning och återvinna terräng från den alltmer populära tävlingsidrotten.[31] På Radiotjänst bemötte man Ugglas erbjudande med intresse och det blev till slut 15 radioföredrag:

      • ”Allmänna principer för idrottsträning” (25/6, 21.00-21.15).
      • ”Allmän idrottsträning. II. Hopp: längdhopp med anlopp” (1/7, 21.00-21.15).
      • ”Allmän idrottsträning. III. Hopp: höjdhopp med anlopp: stavhopp” (8/7, 21.00.21-15).
      • ”Allmän idrottsträning. IV. Kortdistanslöpning: häcklöpning” (14/7, 19.45-20.00).
      • ”Allmän idrottsträning V. Medeldistanslöpning: steeple chase och uthållighetslöpning” (22/7, 21.00-21.15).
      • ”Allmän idrottsträning VI. Kast: kulstötning” (29/7, 20.00-20.15).
      • ”Allmän idrottsträning. VII. Kast: diskuskastning och spjutkastning” (12/8, 21.00-21.15),
      • ”Allmän idrottsträning. VIII. Huru oldboyen skall klara sitt idrottsmärke” (21/8, 19.45-20.00).
      • ”Allmän idrottsträning. IX. Prov för idrottsmärket: hopp och löpning” (2/9, 19.45-20.00).
      • ”Kroppsvård och träning. I. Motionsgymnastik, dess ändamål och karaktär. Var och när tillfälle till gymnastik finnes i Stockholm” (16/9, 20.15-20.30).
      • ”Kroppsvård och träning: Orienteringslöpning. II” (7/10, 19.45-20.00).
      • ”Kroppsvård och träning. III. Inomhusidrott och träningen i väntan på snö och is” (21/10, 19.30-19.45).
      • ”Kroppsvård och träning. IV. Utomhussport: ridning, golf och skytte” (4/11, 19.30-19.45).
      • ”Kroppsvård och träning: 1926 års idrotts- och skidlöparmärken skola förberedas nu” (18/11, 19.30-19.45).
      • ”Sporten under julferierna” ) 16/12, 18.45-19.00).

Till detta kan läggas ett halvtimmeslångt föredrag 30 september av medicine doktor Gottfrid Rystedt med den osminkat paternalistiska rubriken ”Ungdomens fysiska fostran”.

Bertil Uggla blev sedan allmänt känd i hela Sverige som ledare för morgongymnastiken i radio, ett program som han ombesörjde från hösten 1929 till och med hans sista levnadsdag 29 september 1945.

Avslutning

Så såg det alltså ut i Radiosportens begynnelse. De fyra pionjärer som behandlats – John Zander, Ebbe Lieberath, Sven Jerring och Bertil Uggla – var alla i varierande grad och på olika sätt verksamma inom den organiserade idrottsrörelsen. Förutom nämnda programverksamheter förekom sporadiskt också andra idrottsinslag under 1925, exempelvis Referat av svenska mästerskapsfinalen i bandy, söndagen den 22 februari 1925, kl. 16.50–17.00, ett efterhandsreferat.[32]

Poängen är att allting var nytt; radioteknologin, hur man skulle berätta och rapportera om idrott med tanke på radions speciella förutsättningar, med mera. Antalet fast anställda var också mycket få till en början: Sven Jerring var en av de fem personer som ingick i Radiotjänst första tjänstestab.[33] Zander, Lieberath och Uggla medverkade alltså på frilansbasis. Det var också långt ifrån alla som hade tillgång till radio i Sverige under mediets första år, beroende på ofullständigt distributionsnätet och förhållandevis svaga sändare, innan de så kallade storstationerna började byggas ett par år senare. När verksamheten började 1925 uppgick licensstocken till 39,808, men vid årets slut utgjorde den 125,559 (och var den 1 oktober 1929 uppe i närmare 417.000).[34] På varje licens kan beräknas minst tre lyssnare, i hemmet och andra sociala miljöer. Till detta kommer sannolikt ett mörkertal av radiolyssnare utan erlagd licens.

Det skulle dröja till 1956 innan Radiotjänst inrättade en särskilt avdelad idrottsredaktion, med Lennart Hyland som chef, men 1925 hade alltså startskottet gått.

Gratulerar Radiosporten till 95 år och all lycka fram till de 100!

Copyright © Peter Dahlén 2020

Litteratur

Boden i radio – först i etern (odaterad): http://bodenradio.com/index_html_files/Boden%20radio%20bidlspel%2020200526.pdf
Dahlén, Peter (1999): Från Vasaloppet till Sportextra. Radiosportens etablering och förgrening 19251995. Stockholm: Stiftelsen Etermedierna i Sverige.
Dahlén, Peter (2005): ”Morgongymnastiken i svensk radio 1929—1939”, Idrott, Historia och Samhälle (årsskrift).
Dahlén, Peter (2016): Nationens väl och kroppens fostran: En biografi om idrottsledaren, militären och radiomannen Bertil Uggla, Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org.
Dahlén, Peter (2018): ”Lokala idrottskrönikor i radio 1925–1960, med särskilt fokus på radiostationen i Sundsvall”, Idrott, Historia och Samhälle(årsskrift).
Franzén, Nils-Olof (1988 ): Sven Jerring. Ett stycke radiohistoria, Stockholm: Bonniers.
Ginsburg, Manne och Henrik Hahr (1948): Vår radio och andras, Stockholm: Ljus.
Jerring, Sven (1944): På min våglängd, Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Lidström, Isak (2014): ”Att göra folk av skidlöpare. Nationen, regionen och kampen om Vasaloppet 1922–1931”, Idrott, historia och samhälle, årsbok.
Nordisk Familjeboks Sportlexikon band 5, 1943 och band 6, 1946.
Persson, Lennart K., och Thomas Pettersson (1995): Svensk friidrott 100 år, Stockholm: Sellin.
Radiotjänst. En bok om programmet och lyssnarna (1929), Stockholm: Norstedt.
Wikberg, Karin (2005): Amatör eller professionist? Studier rörande amatörfrågan i svensk tävlingsidrott 1903–1967, Stockholm: SISU idrottsböcker.

Noter

[1] Se Lidström (2014) om tillkomsten av Vasaloppet och dess nationella och mytiska betydelser.
[2] Se Ginsburg och Hahr (1948) s. 60-78.
[3] Boden i radio – först i etern. Dahlén (1999) s. 73. Dahlén (2018) s. 96, där det felaktigt står 3 februari 1924, skall vara 1923.
[4] Dahlén (1999) s. 74-75.
[5] Dahlén (1999) s. 76.
[6] NE ”John Zander”.
[7] Svenska Dagbladet 12/3 1924, s. 14.
[8] Persson och Pettersson (1995) s. 72-75. För utförlig redovisning av ordförandevalets olika steg, se Svenska Dagbladet 1924: 13/11 s. 15 (citat Zander), 15/11 s. 16, 16/11 s. 20, 26/11 s. 14, 29/11 s. 18, 30/11 s. 23.
[9] Nordisk Familjeboks Sportlexikon band 6, 1946, s. 1360.
[10] Dagens Nyheter 21/4 1925, s. 10.
[11] Svenska Dagbladet 1925: 30/10 s. 3 + 13, 31/10 s. 13, 1/11 s. 20,
[12] Svenska Dagbladet 2/11 1925, s. 3 och bilagan Idrottsnytt s. 1 och 4. Även 3/11 s. 13, där general Viktor Balck och major Ernst Bredberg framhåller medaljens betydelse för svensk idrott.
[13] Dagens Nyheter 4/5 1925, s. 9.
[14] Jerring (1944), s. 134-35.
[15] Svenska Dagbladet 22/8 1925, s. 2.
[16] Dahlén (1999) s. 87, not 44. För att nå full klarhet om vem som höll i varje enskild sändning av Veckans idrott måste protokoll för Dagssändningar i SR:s dokumentarkiv genomsökas.
[17] Nordisk Familjeboks Sportlexikon band 5, 1943, s. 69-70. NE ”Ebbe Lieberath”.
[18] Svenska Dagbladet 16/12 1923, s. 10.
[19] Svenska Dagbladet 15/3 1924, s. 9.
[20] Svenska Dagbladet 16/3 1924, s. 9.
[21] Svenska Dagbladet 15/3 1924, s. 9.
[22] Svenska Dagbladet 17/3 1924, s. 8.
[23] Svenska Dagbladet 1/4 1925, s. 10.
[24] Ginsburg och Hahr (1948) s. 29-30.
[25] Dahlén (1999) s. 78. Ginsburg och Hahr (1948) s. 72.
[26] Franzén (1988) s. 125-27. Dahlén (1999) s. 82-85.
[27] Om Bertil Ugglas liv och gärning, se Dahlén (2005) och Dahlén (2016).
[28] Nordisk Familjeboks Sportlexikon (1946), band 6, s. 1118 f.
[29] Wikberg (2005), s. 143 och 298, not 29. Dahlén (2016) s. 98.
[30] Svensk Idrott 1924, s. 211, 218-219. Dahlén (2016) s. 102.
[31] Dahlén (2016) s. 142-45..
[32] Dahlén (1999) s. 76.
[33] Dahlén (1999) s. 77.
[34] Radiotjänst (1929) s. 52.
Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.