Aurélien Daudi
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet
Behold! I am weary of my wisdom; like the bee that has gathered too much honey, I need the hands that stretch out for it … Bless the cup which wants to overflow, so that the water flows golden out of it, carrying in every direction the reflection of your delight! Behold! This cup wants to become empty again and Zarathustra wants to become a man again.
–Sålunda talade Zarathustra.
Citatet kommer från Friedrich Nietzsches sällsamma mästerverk Thus Spoke Zarathustra (1996). Det är ingen annan än denne, den stundom rubricerade ”mest missförstådde filosofen genom tiderna”, och inget mindre än detta, hans kanske mest välkända verk, som jag låter utgöra det bläckhorn i vilket min fjäderpenna doppas för att ge form åt dagens reflektion.
”6000 feet beyond man and time”
Cheer är namnet på en dokumentärserie i sex delar som den 8 januari 2020 debuterade på den populära streamingtjänsten Netflix och rönte stor uppmärksamhet världen över. Serien följer det unga cheerleadinglaget på Navarro College i den lilla provinsiella staden Corsicana i Texas, vars dagar och sinnen båda upptas i en enda sak: träning inför den årliga collegetävlingen i Daytona, Florida – den fruktade, efterlängtade, fasansfulla och fantastiska tävlingen som alla aspirerande cheerleaders har visualiserat sedan första gången de ekiperade sig i de glittrande trikåerna bärande det prestigefyllda, tillika förpliktigande, emblemet ”Navarro” över bröstet. Ansvarig för det numera legendariska cheerleadinglagets framgångar, med en lång rad mästerskapstitlar till sitt namn, och seriens sägenomspunna stjärna, är huvudtränaren Monica Aldama. Inspiratorisk, skoningslös, tuff men rättvis – så leder hon truppen mot vad som i seriens kulmination resulterar i en nervkittlande uppgörelse mellan Navarro och de allra bästa som cheerleadingsporten har att erbjuda. Det är en gripande berättelse, drypande av blod, svett och tårar, om en grupp unga individer som är villiga att riskera allt i en enskild strävan, om strapatserna de får utstå i denna strävans namn, och om personen de gör allting för – anropande från toppen av kullen, ”6000 feet beyond man and time” (Nietzsche, 1996).
Trånaden efter storhet
Efter tio år av ensam kontemplation lämnar Zarathustra en morgon sin grotta uppe i bergen. Fylld av kärlek och visdom bestämmer han sig för att till slut stiga ned från sitt berg och föra vidare sina förvärvade insikter till folket. Zarathustra har i sin ensamhet skådat djupt in i människans väsen och funnit hennes mening på jorden, den mening som skall bereda vägen för människans naturliga usurpator och intellektuella evolutionära reinkarnation – övermänniskan, Übermensch (Nietzsche, 1996). Långt ifrån den förvrängda, vanställda tolkning som systern Elisabeth projicerade på det tyska folket under början av 1900-talet utgör denna övermänniska en central idé i Nietzsches filosofiska arv och bildar en symbol för hans tankar kring självbehärskning, självkultivering och självövervinning. I Zarathustras tal till människan finner vi inte en predikan, inte fröna till en ny religion, utan en uppmaning, grundad i ett djupt bekymmer över mänsklighetens tillstånd vilket gäckade Nietzsche under hela hans liv: hur återinför man trånaden efter storhet i en modern värld som, avskalad allt heligt och alla högre värden och ideal, blivit mer och mer ogästvänlig gentemot den? I ett utvecklande av denna tanke förkunnar Zarathustra: ”The time is coming when man will no longer shoot the arrow of his longing out over mankind, and the string of his bow will have forgotten how to twang […] I teach you the overman. Man is something that shall be overcome. What have you done to overcome him?” (Nietzsche, 1996).
Det finns åtskilliga luppar genom vilka man granska en historia som Cheer och det förefaller mig inte alltför förmätet att anta att en Nietzscheansk analys av skeendena sannolikt inte är den första att kandidera för rollen. Desto större anledning därför, enligt mig, att utforska vad just ett sådant perspektiv kan generera.
De unga deltagarna i Navarros cheerleadinglag är många av dem präglade av en tragisk bakgrund. Under seriens gång ges man insyn i några av dessa sorgliga historier. Det rör sig om trasiga familjeförhållanden och skakiga uppväxter som i några fall resulterat i serier av tvivelaktiga beslut och en vilsenhet i livet. Detta kontrasteras mot den nuvarande vardag de befinner sig i, präglad av disciplin, hängivenhet och hårt arbete, där var och en hålls i kort koppel av tränaren Monica. Hon är en tuff ledare; tidvis, skulle några säga, möjligen för tuff. Hon kräver allt och lite till av deltagarna, ett hundraprocentigt engagemang och excellens i allt de gör, vilket innebär en enorm press för dem. I gengäld belönas hon emellertid med en nästintill fanatisk kärlek och vördnad. Något som utmärker denna nivå av idrottsligt engagemang inom just cheerleading är att det sker helt frånskilt de sedvanliga svepande drömmarna om professionella karriärer, sponsorer och förmögenheter inom andra idrotter. Tiden som cheerleader kommer för var och en av dem ha haft sin gång när tiden på Navarro haft sin. Samtidigt utsätter sig utövarna, genom sina akrobatiska konststycken och gravitationstrotsande språng, för en nivå av risker reserverad endast för de farligaste av idrotter. Utan löftet om en glamourös idrottskarriär bortom Navarro College, är det då den tuffa tränaren och ett brinnande begär efter dennes acceptans och bekräftelse som driver dem? Det finns ett tillfälle i serien då en av deltagarna, Monicas beordrande att avstå till trots, valt att delta i en uppvisning med ett annat lag och i samband med detta skadat sin rygg. Vi får därefter se hur Monica pressar honom att ta plats på mattan och utföra övningar med gruppen tills att han med pannan i mattan förkunnar att smärtan är för stor, varpå han först då tillåts gå åt sidan. Därefter hör vi honom resolut bekänna för kameran sin odödliga kärlek till Monica: ”Monica’s not only like a second mom, she’s more like a first mom”, ett utlåtande som inte kan undgå att stå i stark kontrast till vad man precis bevittnat honom genomlida.
En möjlig tolkning är att dessa ungdomars törst efter acceptans och kärlek, på grund av de ringa förhållanden från vilka de härrör, driver dem till extrema uttryck i sökandet efter det de hittills nekats i livet. Man kan då ömkande beklaga sig över att priset för de stackars deltagarnas emotionella underskott måste stå dem så dyrt. Kanske är det emellertid i just detta lidande vi finner kärnan i Cheer – den indirekta källan till kärleken och drivkraften att övervinna lidandet. Nietzsche bestrider den traditionellt försanthållna tanken om lidande som någonting som till sin natur är av ondo, att det är dåligt på grund av att det är obehagligt och smärtsamt. Det anser han vara en felaktig slutsats, vilket han i The Gay Science (Nietzsche, 1975) uttrycker genom tanken att det i smärta ryms lika mycket vishet som i njutning; ”that it hurts is no argument against it, but its very essence […] what if pleasure and pain should be so closely connected that he who wants the greatest possible amount of one must also have the greatest possible amount of the other?”. Vad är gott och vad är ont? Vad är den mest äkta tjänst den sannaste av vänner kan göra för dig, och kan det verkligen så enhetligt kategoriseras utefter denna dikotoma uppdelning? Någonting är endast ”ont” i ett givet moraliskt systems kontext. Om man överskrider ett sådant system kan det som annars döms ut som ”ont”, i själva verket vara ”gott”, baserat på dess konsekvenser. Monica utmanar, pressar, sätter hinder i deltagarnas väg vilka hon sedan uppmanar dem att övervinna så att de därigenom kan växa och övervinna sig själva.
Nietzsche (2017) menar att det ligger i varje levande varelses natur att gör allt i sin makt, inte enbart för att bevara sig själv och sitt liv, utan för att bli mer. Vägen dit, menar han, sker obönhörligen genom vad han beskriver som den fundamentala kraft som driver allt liv på jorden, ”viljan till makt”. Snarare än makt över andra i första hand innefattar detta i synnerhet den ultimata formen av makt vilken representeras av mental och spirituell makt, makten över sig själv och förmågan att övervinna sina svagheter och förbättra sig själv så till den grad att man blir herre över allting i sitt liv, och på så vis fri. I Thus Spoke Zarathustra beskrivs hur tanken om självövervinnelse är inflätad i själva väven som håller universum samman. “And life confided the secret to me: behold, it said, I am that which must always overcome itself” (Nietzsche, 1996). Eftersom erhållandet av stor makt endast kan uppnås genom formidabel självkontroll och självövervinnelse kan från detta slutledas att allt livs kamp – dess vilja till makt – är en vilja till självövervinnelse. Vi söker alla efter medlen att frigöra oss själva så mycket som mjöligt.
Jag ser i serien Cheer återspeglat de mest genomträngande temana från Zarathustras föreskrifter. Att vara och att vilja vara mer, tillväxt, i ett ord, är livet självt. I det avseendet är Cheer en hyllning till livet. Låt oss därför återgå till frågan om deltagarnas drivkraft; utan monetära och mer värdsliga skäl till att kämpa så hårt som de gör och utstå den inte sällan påträngande lidelse och smärta som det kostar dem, vad är det då som driver dem? Drivs deltagarna, på grund av de många livets smällar de redan fått utstå, av en längtan efter någonting bortom sig själva, en längtan som nu tillgodoses genom den fordrande men moderliga tränaren? Tänk om det de längtar efter i själva verket är någonting som finns djupt inom dem. Tänk om det är den principfasta ledarens symboliska reflektion av den profetiske Zarathustra, som om hon är i besittning av fragment från profetens förmåga att bereda vägen för övermänniskan, det högre syftet, som intuitivt väcker ett kall och en lust i var och en och motiverar dem att lyfta sig själva i håret och upphöja sig till högre mark. Tänk om de faktiskt hör och lystrar till Zarathustras kallelse från toppen av berget, ”6000 feet beyond man and time” (Nietzsche, 1996).
De utvalda
Efter att initialt ha mötts av hånskratt och förlöjligande beslutar Zarathustra att han inte längre skall skänka mänskligheten visdomens gåva, för den är inte mottaglig. Istället skall han ge den till ett utvalt fåtal exceptionella individer med potentialen att resa sig över ”flocken”, som följer honom för att de vill följa sig själva, och som själva vill gå dit han vill gå (Nietzsche, 1996). För att bryta sig ut ur konformismens svarta hål som livnär sig på tillintetgörandet av varje litet embryo till sublimitet och singularitet krävs en unik villighet att lida för det, eftersom endast lidandet kan bereda vägen för den Nietzscheanska transcendensen. Om man betraktar deltagarna i Cheer som det utvalda fåtalet, vilka genom stränga intagningsprov och icke-diskriminerande utgallringsprocesser givits tillträde till visdomens gåva, besittande den sanna viljan att övervinna sig själva, bör det följa att de följer Monica därför att de vill följa sig själva. De vill gå dit hon vill gå – men inte för att hon befaller det, utan för att de i djupet av sina hjärtan känner sig dragna dit, som en mal till en låga. Likt Dante genom purgatorium har de funnit sin väg till paradiset. Detta är då vad som omedvetet uttrycks genom begäret att behaga och göra vad än Monica vill; eftersom det i själva verket är vad de vill. De saknar blott medlen i rådande tillstånd att manifestera denna vilja på något annat sätt. Människan är inte ämnad att enbart söka behag och undvika förtrytelse (Nietzsche, 2017). Alla varelser strävar på olika sätt efter en ökning av makt, och drivna av denna vilja kommer de outtröttligt att söka efter motstånd; de behöver någonting som motsätter sig dem – ”displeasure as an obstacle to their will to power is therefore a normal fact; human beings do not avoid it, rather they are in continual need of it” (Nietzsche, 2017).
Vi möter deltagarna i Cheer i en omtumlande tid i deras liv. Varje individ försöker finna mening i sitt liv och sin plats i tillvaron, de vars liv tidigare saknat det anständiga meningsskapande de behövt och längtat efter. Genom Monica, genom självbehärskning och övervinnandet av sig själva, är det som om de nu erhåller ett högre syfte, en mening med smärtan, såväl den de för närvarande uthärdar som den från deras förflutna. Äntligen kan de komma underfund med det, försonas med det, sig själva och dess plats i det bredare perspektivet av deras livs historia. För att kunna förfina sitt väsen, anmanar oss Zarathustra, måste människan vända sin instinkt för grymhet mot sig själv och skapa någonting djupare, det som vilar latent i oss alla, genom att tälja bort sin ytlighet, sina fördomar och sanningar, sina svagheter, och därigenom erhålla sin frihet (Nietzsche, 1996). Nietzsches föreställning om övermänniskan är grundat på detta ideal av total frihet; ingenting begränsar eller kontrollerar övermänniskan mer än hon själv, vilket gör henne till skaparen av hela sitt liv. Är det då möjligen så att de hårt pressade, stundom lidande, ungdomarna i Cheer genom sin självövervinnelse söker frigörelse från de emotionella bojorna från sitt förflutna? Att inte längre bördas av vad de har genomlidit, av det som de blivit bestulna på i sina liv, att bli fria från den ”ressentiment”, förbittring, känsla av underlägsenhet, (Nietzsche, 2008) som förbinder dem både till nedtyngningen som är deras förflutna och till ”flockens” konformism vilken förhindrar dem från att ”become who they are” (Nietzsche, 1996). Eftersom ”ressentiment” och oro över och undanflykt från smärtan tillhör ”flockens” kännetecken innebär ett frigörande från dessa känslor ett frigörande från den.
Transcendensen
Den aktade duon Elias och Dunning (2008) betraktar idrotten bland annat som ett uttryck för en djupare mänsklig essens, varelsen inom oss som i kampen mot civilisationsprocessen funnit utlopp i idrotten; våldskonfrontationen iscensatt, en ofrånkomlig naturlag – mimesis av denna mest kardinala av instinkter. Om detta är den obestridliga essensen, och idrotten ett uttryck för den, är det inte denna samma essens som ges kraft och förverkligas av konceptet självövervinnelse, av viljan till makt? Finns det då i idrotten spår av ett förkroppsligande av det ideal som Nietzsche håller i så hög aktning? Kan det vara detta vi ser utspelas när vi tittar på Cheer? Perseverera genom möda; perseverera och ”become who you are”? För vad är träning om inte möda, om inte övervinnelse, ett omfamnande av ditt starkare jag genom besegrandet av ditt svagare, det som står mellan dig och den högre versionen av dig som väntar på att bli demaskerad? Om än inte på det transcendentala intellektuella plan till vilket Nietzsche påbjuder oss att stiga, så på ett fysiskt plan, som i sin tur strukturerar och förstärker den spirituella kärnan; så i något avseende kanske vi ändå kan börja närma oss det som Nietzsche talar om. Var och en har sina förutsättningar, sina personliga utmaningar och hinder att övervinna – var och en har sitt berg, ”6000 feet beyond man and time”. Kanske är det mindre viktigt vilken skepnad berget antar, överträffat av signifikansen i själva bergets bestigande, vad än det må vara, som vägen till självövervinnelse och Nietzscheansk transcendens.
Som fallet var under seriens avrundande avsnitt, och den dramatiska kulmen på tävlingen i Daytona, så skall även jag avrunda denna reflektion med Navarros egna cheerleadingmotto, vilket i lämplig ordning sammanfattar relativt väl såväl kärnan i serien som mina tankar därom:
“We can, we will, we must” – sålunda talade Monica Aldama.
Copyright © Aurélien Daudi 2020
Referenser
Elias, N. & Dunning, E. (2008). Quest for Excitement: Sport and Leisure in the Civilising Process. Dublin: UniversityCollege Dublin Press.
Nietzsche, F. (1975). The Gay Science. [Die fröhliche Wissenschaft, 1882, övers. Walter Kaufmann]. New York: Random House.
Nietzsche, F. (1996). Thus spoke Zarathustra. [Also sprach Zarathustra, 1883–1885, övers. Walter Kaufmann]. New York: Random House.
Nietzsche, F. (2008). On the Genealogy of Morals. [Zur Genealogie der Moral: Eine Streitschrift, 1887, övers. Douglas Smith]. Oxford: Oxford University Press.
Nietzsche, F. (2017). The Will to Power. [Der Wille zur Macht, 1901, övers. Michael A. Scarpitti & R. Kevin Hill] London: Penguin Classics.
