Erwin Apitzsch
Institutionen för hälsovetenskaper, Lunds universitet
Sarah Sjöström skulle ta fyra guldmedaljer på VM i simning. Det blev tre guld och ett silver. Inför finalen på 100 meter frisim hade hon satt världsrekord på sträckan några dagar tidigare i lagkappfinalen och nu skulle hon, efter två raka VM-silver, ta det hett efterlängtade guldet. Sarah öppnade i ett supersnabbt tempo. Efter halva sträckan var hon åtta hundradelar före det nysatta världsrekordet, men i mål var hon tvåa, slagen med fyra hundradelar. Sarah hade ingen förklaring till guldmissen. Hon kände sig stark, men konstaterade att det var korkat att öppna loppet så snabbt och var givetvis mycket besviken efteråt.
Varför missade Sarah guldet? Svaret är att hon hade fel fokus.
Inom idrottspsykologin skiljer man mellan olika typer av mål. Resultatmål uttrycks i form av att vinna, slå världsrekord eller ta en medalj. Resultatmål innebär jämförelse med andra och kan inte kontrolleras. Processmål fokuserar på vad man ska göra under själva tävlingen, här och nu, för att nå det uppsatta målet. Resultatmålet är det som driver elitidrottare och viktigt som motivationsfaktor för den stundom enformiga och tråkiga träningen. Prestationsmål är den tredje typen av mål och innebär att planera och genomföra den träning som behövs för att uppnå resultatmålet, och den egna träningen har man som idrottare full kontroll över.
Sarah Sjöström ville slå världsrekordet och hade alltså fokus på resultatmål i stället för på processmål. Och det misstaget har hänt tidigare i simhistorien. Fjärilsimmaren Simon Sjödin 2014: ”Fysiskt har jag aldrig varit i bättre form än i somras, men det var den mentala delen som inte höll. Jag fastnade i tankar kring tider och resultat i stället för att fokusera på utförandet”.
Men det finns också exempel på rätt fokus. Bröstsimmerskan Jennie Johansson sade i en intervju efter VM-guldet 2015: ”Jag har medvetet valt att inte sätta upp några exakta resultatmål inför OS 2016. Mitt enda mål är att förbereda mig på allra bästa sätt både fysiskt och mentalt. Det är något jag kan styra över, till skillnad från hur fort konkurrenterna simmar”.
Kort efter VM i simning följde Friidrotts-VM. Speciellt i hopp- och kastgrenar kan fokus på resultatmål i stället för på processmål ha förödande konsekvenser. I hoppgrenarna höjdhopp och stavhopp är höjningsschemat fastställt i förväg, vilket innebär att hopparen är medveten om vilken höjd som måste klaras. Om ribban ligger på en höjd som hopparen aldrig tidigare har klarat, ligger det nära till hands att han/hon tänker på resultatmålet ”Jag måste klara den höjden”. Detta kan medföra negativa tankar och risken är då stor att höjden inte klaras. Processmålet ”Så här ska jag göra för att klara höjden” innebär tankar på utförandet och fritt från värderingar, vilket underlättar ett positivt utfall. I längdhopp, tresteg och kastgrenarna är kvalgränserna ganska höga för man vill inte ha mer än 12 finalister. I finalen vet alla vad konkurrenterna har presterat under året och man kalkylerar vilken placering man kan förvänta sig. Om då någon hoppar/kastar längre än förväntat är det lätt att tankar som ”Jag måste kasta längre än…” smyger sig på i stället för att tänka på hur det perfekta hoppet/kastet ska gå till. I sådana situationer gäller det att släppa alla tankar på resultatet, vilka ofta leder till spänningar i kroppen och en mental press. Det gäller att inte tänka, utan göra det man ska, vilket ger den bästa förutsättningen för ett önskat resultat.
Stavhopparen Armand Duplantis var illa ute redan på ingångshöjden 5,30 i kvalomgången, men klarade i tredje försöket. På 5,70 rev han två gånger och var tvungen att klara höjden för att ta sig till final. Då är det lätt att tänka ”Jag måste klara 5,70” i stället för att tänka på vad man måste göra för att klara höjden. Nåväl, det gick bra och målsättningen inför finalen uttryckte han på följande sätt: ”Jag vill nå pallen”. Han blev dock nia på 5,50. Längdhopperskan Khaddi Sagnia började kvaltävlingen med två övertramp och hoppade 6,42 i det tredje hoppet, vilket inte räckte till final. Efteråt sade hon att hon kände att hon hade kapacitet att hoppa 6,90. Bättre gick det för sjukamperskan Carolina Klüft på VM 2003. Efter två övertramp i längdhopp var hon tvungen att göra ett godkänt och långt hopp för en bra slutplacering. Det lyckades hon med och blev så småningom världsmästare. Av den information jag har haft tillgång till, har det inte framgått om dessa idrottare har haft resultat- eller processmål i tankarna, men om man, som Khaddi Sagnia, tror sig kunna hoppa 6,90 men presterar en halvmeter sämre, är det lätt att tro att hon har haft resultatmål i tankarna.
I damernas diskusfinal vann favoriten Sandra Perkovic, i förhandstipsen främst utmanad av kubanskorna Perez och Caballero. Australiensiskan Dani Stevens noterades dock tidigt för ett oväntat långt kast på 69,64, vilket kan ha lett till att kubanskorna började tänka på resultatmål i stället för att fokusera på hur kasten skulle utföras. De placerade sig till slut som fyra och femma.
De tre typerna av mål är alla viktiga för att nå idrottsliga framgångar, men det gäller att använda rätt mål vid rätt tillfälle.
