Rapport från SVEBI-konferensen 2012: ”Perspektiv på idrottens prestationssystem”

Annika Ahlberg
Sofia Sebelius
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Här följer några intryck från 2012 års forskningskonferens arrangerad av SVEBI, Svensk Förening för Beteende- och Samhällsvetenskaplig Forskning, som arrangerades av Umeå universitet den 14-15 november. Konferensens tema var ”Perspektiv på idrottens prestationssystem – från debut till avslut”. Under första dagen löpte två teman parallellt med varandra, nämligen ”Elitidrott: I nationens eller individens intresse?” samt ”Idrott i skolan: En arena för lärande eller talangidentifikation?” Andra dagen var temat ”Bredd/Motionsidrott: För hälsa, fitness eller social välfärd?” Det gavs även fria föredrag kring föreningsidrott och skolidrott. Vi lyssnade företrädesvis på de föreläsningar som rörde skolan, då vi båda är lärare i ämnet idrott och hälsa.

Dag ett inleddes med ett kort välkomstanförande av SVEBI:s ordförande Ann-Christin Sollerhed, vicerektor Anders Fällström, samt fritidsnämndens ordförande Lennart Arvidsson. Därpå följde två keynote-talare, Dr Mark Griffiths från University of Birmingham samt professor Marije Elferink-Gemser från universitetet i Groningen, varvid den förra talade om hur idrotten i skolan kan påverka ungdomar att bli idrottsaktiva även på sin fritid.

Professor Elferink-Gemser föreläste om sin forskning kring talangidentifikation och talangutveckling inom idrott, där hon inom ramarna för projektet ”Groningen Sports Talent Studies” i över ett decennium följt hundratals talangfulla idrottande ungdomar. För att få ingå i detta projekt krävs att ungdomarna presterar bättre än sina jämnåriga, både på träning och på tävling, samt att de har potential att nå elitnivå inom sin idrott. Endast en liten grupp av alla dessa ungdomar når så småningom upp till elitnivå. Huvudsyftet med projektet är att undersöka vilka som lyckas, respektive misslyckas, i relation till olika mekanismer (t ex snabbhet och kondition men även sådana aspekter som motivation och målsättningar) som kan förklara dessa skillnader mellan ungdomarna. Professor Elferink-Gemser berättade att vissa mekanismer verkar mer utslagsgivande än andra, till exempel ungdomarnas medvetenhet kring att sätta upp mål och att reflektera kring den egna träningen, men också hur bra tränarna är på att stimulera ett självständigt tänkande hos ungdomarna. Vad vi dock fann mest intressant med föreläsningen var det faktum att även om vissa mekanismer verkar vara mer vanligt förekommande hos de ungdomar som går vidare till elitnivå jämfört med de som inte gör det, så var det svårt att ge en klar och entydig bild av vad en talang är. Vissa av de ungdomar som enligt testerna borde utvecklas till en idrottare på elitnivå lyckades inte alls ta sig dit, samtidigt som vissa ungdomar som enligt testerna förutspåddes en mindre lysande idrottskarriär i slutändan ändå lyckades ta sig till elitnivå. Kontentan av det hela blev alltså att det inte finns några tydliga kriterier som kan förutspå alla blivande elitidrottare; det finns vissa mekanismer som kan peka i en viss riktning, men att det alltid finns undantag.

Dagen fortsatte med det delade föreläsningsschemat, då vi som tidigare nämnts höll oss till de föreläsningar som inriktade sig på idrott i skolan. Den första föreläsningen hölls av fil. dr. Inger Eliasson och doktorand Magnus Ferry som berättade om sin forskning kring idrottsprofilerade grundskolor. Ett ämne som känns relevant då detta verkar vara något som blir vanligare och vanligare, vilket enligt vår erfarenhet till viss del beror på en nödvändighet för skolorna att sticka ut ur mängden i denna tid av fritt skolval och friskolor. Eliasson och Ferry försökte förklara vad som påverkar utbudet och inriktningen av idrottsprofiler, samt utifrån ett genusperspektiv förstå lärares och elevers erfarenheter av fotboll i grundskolan. De berättade bland annat att var fjärde högstadieskola erbjuder en idrottsprofil och att ungefär var åttonde elev deltar i denna typ av verksamhet. Det är alltså en stor andel av våra elever som kommer i kontakt med idrottsprofilerade grundskolor. Verksamheterna kan grovt delas i två olika sorters profiler, en bred idrottsprofil eller en som satsar på specialidrotter, där det är fler skolor som hamnar inom den senare kategorin. De motiv som Eliasson och Ferry redovisade för dessa idrottsprofiler var skiftande, t ex elevrekrytering, skolprestationer, hälsovinster. Flera skolor hänvisar också till Bunkefloprojektet, som visar att daglig fysisk aktivitet kan ge positiva effekter även i andra skolämnen än idrott.

En slutsats som Eliasson och Ferry drog är att de elever som gynnas av dessa idrottsprofiler, framförallt de idrottsspecifika, är de elever som redan tränar mycket. En tanke som slog oss är att fler skolor istället borde satsa på en bredd för att nå fler elever, då detta ur ett folkhälsoperspektiv borde vara bättre. Vi reflekterade också över det faktum att skolor med fotbollsprofil har en manlig dominans vilket kan leda till att flickor får sämre möjlighet till talangutveckling än pojkar. Detta kan möjligtvis tolereras inom föreningsidrotten, men då skolan enligt läroplanen ska vara jämlik och rättvis är detta ett problem.

Andra dagen inleddes av Eivind Å. Skille från Hedmark University College Elverum. Han talade om frivillig idrott som ett politiskt verktyg för hälso- och socialpolitik, för att sedan fråga sig om idrotten bör eller kan vara detta. Metoden som använts i studien är intervjuer av ledare och styrelsemedlemmar i norska idrottsföreningar. Skille fann att det är svårt att mäta vad som är det faktiska sociala resultatet av idrott och att det är svårt att bevisa om idrott är ett politiskt verktyg eller inte. Huruvida det bör vara det beror på vem man frågar. En idrottsförening som drivs ideellt ägs av medlemmarna, vilket gör att föreningar inte kan styras på samma sätt som t ex en offentligt anställd polis eller sjuksyster. Skille fick oss att tänka på situationen för lärare. Skolverksamheten styrs av en läroplan, vilket är ett politiskt dokument och därmed ett politiskt verktyg för att påverka t ex invånarnas hälsa. Föreningsidrotten och skolidrotten har alltså olika förutsättningar vad gäller politiskt inflytande och styrning.

Peter Hassmén, professor vid Umeå universitet, höll ett föredrag som hette ”Motion som möjlighet och risk för mental hälsa respektive ohälsa”. Han talade om olika positiva effekter som regelbunden motion kan ge upphov till, såsom minskad risk för bl a hjärt- och kärlsjukdomar, benskörhet, åldersdiabetes och övervikt. Forskning visar också tydligt att mental ohälsa som stress, ångest och depressionssyndrom kan förebyggas med motion. Under sin föreläsning refererade Hassmén till utförsåkaren Ingemar Stenmark, som för att må bra vill brinna för någonting. Men för att må bra gäller det att hitta balansen mellan uttråkning och utmattning, poängterade Hassmén. En balans mellan ansträngning och återhämtning är avgörande för att inte bli bränd. Det finns idag många elitmotionärer och elitidrottare som utvecklar övertränings- och utmattningssyndrom. Motion för den stillasittande individen är alltså ofta av godo, medan en ökning av en redan hög aktivitetsnivå ger negativa hälsoeffekter. Efter att ha lyssnat på Hassmén, reflekterade vi över att det är viktigt att vi lärare är nyanserade i våra försök att motivera våra elever till träning. Både för- och nackdelar bör lyftas fram och synliggöras för eleverna.

Som licentiander i Forskarskolan i idrott och hälsas didaktik, FIHD, deltog vi i de av universitetet arrangerade aktiviteterna för doktorander. I anslutning till första dagens lunch fick vi möjlighet att prata med övriga doktorander och ta del av deras respektive forskning. På kvällen spelade vi beachvolley i den fina sportanläggningen på IKSU och umgicks på puben, för att sedan äta gott och dansa till energiladdad livemusik tillsammans med övriga konferensdeltagare. Dessa doktorandaktiviteter upplevde vi som värdefulla och gjorde att vi som konferensdebutanter kände oss välkomna och på ett opretentiöst sätt fick kontakt med andra deltagare.

Under båda dagarna deltog vi med posters i den posterutställning som var en del av konferensen. Posterutställningen fanns tillgänglig under båda dagarna och det fanns specifikt avsatt tid för konferensdeltagarna att gå runt och titta på och ställa frågor kring postrarna. Detta var ett moment som vi båda var lite nervösa inför men som vi upplevde som både givande och trevligt. Vi fick en möjlighet att dels öva på att prata kring våra projekt, men också få värdefull input av intresserade konferensdeltagare.

Under andra dagen deltog vi även på en vetenskapslunch i regi av Ann-Christin Sollerhed och docent Erwin Apitzsch. Förutom god mat och trevligt sällskap bjöds vi även på ett föredrag av docent Mikael Quennerstedt om vetenskaplig publicering i internationella tidskrifter. Även om vi har en bit kvar innan vi eventuellt ska försöka få artiklar publicerade så var detta ett intressant ämne att lyssna på.

Sammanfattningsvis var det en ur vår synvinkel mycket givande konferens, både som doktorander och som idrottslärare.

Copyright © Annika Ahlberg, Sofia Sebelius 2013