Något mindre charmig, men i gengäld mer professionell

Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

Rent litterärt mår den svenska supporterkulturen alldeles utmärkt och inte minst då i Göteborg. Under senare år har jag här på idrottsforum.org recenserat tre bra böcker om supporterkulturen, dess historia och nuläge i olika klubbar, nämligen Magnus Hagström, Peter Johansson & Carl Jurell, Va för jävla pack e ni? Berättelsen om Stockholms fotbollsklackar (2010), Robert Lindberg, Patrik Persson & Peo Ek bok om GAIS klack, Vilka har Sveriges bästa hejarklack (2012) samt Katarina Kuick & Björn Qvarfordt om Hammarbys supportrar, Jag hör till de få som kan leva: En bok om supporterkultur (2013). Nu har turen kommit till IFK Göteborgs supporterhistorik. Författarna är Andreas Kjäll, Mathias Henriksson (redaktör), John Pettersson och Johan Elisson och bokens titel är den klassiska IFK-sången Vi som är från Göteborg åker aldrig hem med sorg (2014). Sådana här böcker är viktiga då de berättar och vidmakthåller kollektiva minnen. I inledningen skrivs: ”det är din, min och allas vår historia”. Det som bjuds är 350 välmatade och bildrika sidor.

Denna bok liknar GAIS såtillvida att den verkligen ger en bred bild av den historiska framväxten fram till dags dato av IFK:s supporterkultur. De två Stockholmsböckerna har inte riktigt samma karaktär, då den ena fokuserar på alla tre klubbarna (AIK, Djurgården och Hammarby) och den andra mer på supportrarna i dagens Hammarby. Utifrån dessa två böcker låter sig alltså vissa jämförelser göras mellan GAIS och IFK:s supportrar. Man slås då av att GAIS-klacken är mer profilerad. Dess mer ölindränkta och subkulturella karaktär framgår verkligen av skildringen; den göteborgska geografin och socialhistorien är också något mer närvarande. Mindre sympatiska sidor träder också tydligare fram, såsom nazisters hyfsat starka position i GAIS-klacken under 90-talet. Man får faktiskt känslan av att sitta på en bussfärd till någon obskyr bortamatch.

IFK Göteborgsboken är kanske något mindre charmig, men i gengäld mer professionell – ett faktum som också kan sägas återspegla klubbarna. Vi har med stadens storklubb att göra, vilket också gör att supporterkulturen får en bredare och mer allomfattande karaktär. Klubben representerar hela Göteborg – det manliga, bör väl tilläggas. Vid läsningen får man därför problem med att avgöra hur den typiske IFK:aren är och ser ut. Vad man däremot snabbt inser är vilken stormakt IFK är i supporter-Sverige. Sett i ett längre tidsperspektiv är det runt IFK Göteborg man längst tillbaka i tiden kan spåra en såväl röjig som godmodig supporterkultur. Redan 1912 finner författarna belägg för att IFK-publiken i en match mot lokalrivalen Örgryte skanderat ”Ut med Sandberg!” Det fanns ju publikproblem runt IFK redan under 10-talet och en sångkultur redan runt seklets mitt då det var just denna boks titel som sjöngs.

Den moderna engelskt inspirerade supporterkulturen som nådde Sverige under 70-talet fick också ett tidigt fäste i Göteborg, vilket inte minst ett berömt bråk med IFK-fans i Örebro 1970 vittnar om. Tack vare IFK:s stora framgångar under lång tid har leden fyllts på och knappast någon annan svensk klubb har så många olika generationer i sina supporterled; logiskt är därför att generationsmotsättningar utgör ett ledtema i skildringen. Möjligen att AIK och Hammarby kan hota IFK, men supporterklubben Änglarna, bildad 1973 i sin nuvarande form, är faktiskt klart äldre än både Black Army och Bajen Fans. Att IFK var riktigt stora under 70-talet – man lanserades som en ”blåvit rörelse” och som ”folkets lag” – innebar att supporterkulturen hade fått en bredd redan då. År 1977 hade man ett publiksnitt på uppemot 24 000, vilket nästan var ett svenskt rekord.

IFK är kanske inte störst idag, men däremot troligen både bredast och djupast. Ett tecken på detta är den stora betydelse man lägger i att ha stora följen på bortaplan, inte minst i Europa. Den attityd som framgår av boken är att närvaron på europeiska bortamatcher är det som verkligen skiljer vissa klackar från andra, och i Europa har IFK anlagt tonen för svenska förhållanden. I 1982 års UEFA-cupfinal i Hamburg uppskattas runt 10 000 IFK:are ha varit på plats, vilket var en hög siffra även med europeisk icke-brittisk måttstock. Att supporterkulturen ännu var en ny företeelse framgår av det bisarra i att Hammarbys fans i 1982 års SM-final mot IFK på Nya Ullevi tilläts koppla in sin medföljande sambaorkester i arenans högtalarsystem – varför hemmafansen givetvis knappt alls kunde höras! Något sådant kan omöjligen inträffa idag. Allt i takt med tiden har ju supporterkulturen utvecklats till något av en fackföreningsliknande maktfaktor i de stora klubbarna.

På det hela taget balanserar boken väl mellan ett inifrånperspektiv och något som nästan kan ses som ett utifrånperspektiv. Till det förra hör meningar för de invigda i stil med att de som alltid åkte på bortaresor 1987 var ”Dajla, Ruff, Lasse, Conny, Fräsen och Växtens gäng med Sverker, Ivan, Robban, Kålle, Fribbe och Bacon”. En förtjänst med böcker av detta slag är att tongivande supporterprofiler verkligen hyllas för sina i mångas tycke märkliga livsval; utan dessa personers engagemang hade fotbollen inte varit världens mest spektakulära sport. Till det bredare perspektivet hör berättelser av större intresse för supportrar i gemen, som om hur souvenirproduktionen fungerade förr och hur supporterkulturen motarbetats av etablissemanget. Tydligt är att IFK:s supportrar inte haft någon vidare bra relation med stadens egen lokalpress.

En intressant aspekt med boken är den uppenbara fixering vid AIK, eller snarare dess supporterkultur, som råder. Animositetens start dateras till 1983 när AIK-fans röjde på i Göteborg. En gammal Black Army-medlem har rentav bjudits in och skrivit en sida om gamla minnen. Tydligt är att vi här har att göra med en stark rivalitet mellan Sveriges två största städer. Som en reaktion mot AIK:s huliganer fick IFK så småningom sin egen firmagruppering, vilken fick hjälp av en ökänd Chelseahuligan. Göteborgs brittiska kontakter och epitet som ”lilla London” har alltså tagit sig många olika uttryck. Exemplet visar att supporterkulturen är väldigt lokal och global på samma gång. Den påminner om mikrobryggerierna, där öl lanseras väldigt lokalt, men där de globalt påminner om varandra i smak och stil. Likheterna mellan världens fotbollssupportrar gör att olika vänskapsband rätt godtyckligt kan uppstå som mellan IFK och tyska Nürnberg. Och sådana ovanliga möten är berikande. För i vilka andra sammanhang än i fotboll skulle människor från Göteborg och Nürnberg kunna träffas? Fotbollens styrka ligger i att den i mångt och mycket baseras på andra städer och geografier än de som annars dominerar världen.

Nu när staden Göteborgs supporterkultur förtjänstfullt kartlagts i två böcker, och Stockholms supportermiljöer beskrivits i några andra, väntar man härnäst på något från Malmös horisont, den stad som på många vis lett 2000-talets svenska supporterkultur.

Copyright © Torbjörn Andersson 2015