Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola
Vilka har Sveriges bästa hejarklack
469 sidor, inb., ill.
Göteborg: Bakaou Produktion 2012
ISBN 978-91-633-9721-9
De svenska fotbollsklackarna har nu nått en sådan ansenlig ålder att alltfler historiker inifrån miljöerna har börjat ges ut. De historier som tidigare bara spridits muntligt från mun till mun generationerna emellan finns nu på pränt. För några år sedan kom en mycket bra bok ut om Stockholmsklackarnas historia, nämligen Magnus Hagströms, Peter Johanssons och Carl Jurells Va för jävla pack e ni? I fotbollssupportrarnas världsbild ingår att försöka bräcka varandra, och typiskt nog har det från Göteborg nu kommit ut en långt tjockare bok som på närmare 500 sidor bara behandlar GAIS-klackens historia. Projektet kan tyckas vanvettigt då ju GAIS är en klart mindre klubb än AIK, Djurgården och Hammarby. Att författarna Robert Lindberg, Patrik Persson och Peo Ek dessutom döper boken till Vilka har Sveriges bästa hejarklack – utan frågetecken efter – understryker att GAIS-folket tycks ha ett närmast abnormt gott självförtroende. Och visst kan man ha det: GAIS-klacken har hållit igång sedan 1971, nästan längst i Sverige, och detta trots att laget allt som oftast underpresterat å det grövsta. Det är intressant att Sveriges två mest långlivade klackar – Hammarby och GAIS – inte närts av sportsliga framgångar, utan snarare av sportslig misär.
Håller det då att ägna GAIS-klacken all denna uppmärksamhet? Faktum är att jag tycker det. Malandet sida upp och sida ned bärs upp av ett livfullt och briljant bildmaterial, vilket gör att det nästan känns som att man själv sitter halvfull på någon av alla dessa långa bussresor på väg till någon hopplös bortamatch i lägre serier. Detaljgraden gör att klackväsendets identitetsskapande inre liv träder fram klarare än i den mer svepande boken om de tre Stockholmsklackarnas historia. Välgörande är också den brist på skönmålning som görs av GAIS-klacken: stölderna, supandet, rasismen, supandet, huliganismen, supandet och generationskonflikterna finns där, tillsammans med den starka passionen, gemenskapen, supporteraktivismen och humorn. Riktigt kul är när den 400 personer starka GAIS-klacken dyker upp på Nösnäsvallen i Stenungsund iförda lösnäsor. På ett ställe skrivs:
En fotbollsklack är inte en demokrati eller en diktatur. Snarare ett stamsamhälle eller en flock med en oskriven men tydlig hierarki. Det skapar gemenskap och lojalitet men också pennalism, invigningsritualer och mobbing.
Positivt är den inte helt marginella roll som tjejerna får i boken. I GAIS har till och med kvinnor deltagit i firmauppgörelser! Överlag skrattar man lika ofta som man kan känna en viss irritation över klackfolkets enfald.
För oss med stort fotbollsintresse är det glädjande att återigen kunna konstatera vilken långvarig och djup läktarkultur vi har i detta land.Tidvis är boken som att läsa en modern socialhistoria om vardagens Göteborg. GAIS-klackens ursprung står att finna i miljonprogrammets förorter, där anglofila ungdomar inspirerades av den engelska fotbollens läktarkultur. Än idag är man troligen Sveriges mest anglofila klack, där sång, publiv och fotboll fullständigt smält samman. Under 70-talets andra hälft hade kulturen nått en sådan stabilitet att bortaresor hörde till bilden, paradoxalt nog när GAIS spelade i division två. Punken dök upp och började forma den GAIS-klack som antog alltmer alternativa och subkulturella former. Mats Jönsson i Attentat utgjorde förbindelselänken mellan punken och GAIS. Vid denna tid är man snarast en äldre göteborgsk variant på AIK:s Black Army och inte på Hammarbys klack, som man kanske skulle kunna tro. Med IFK Göteborgs stora framgångar stärktes bilden av GAIS:aren som en outsider som gick mot strömmen. När AIK spelade mot IFK Göteborg kunde man rentav ansluta sig till Black Army. Liksom AIK kom GAIS kärntrupper att nära ett hat mot Djurgården. Intressant läsning är hur GAIS-klacken går från vänster till höger politiskt för att sedan åter gå mot vänster. Nynazismen levde under 90-talets början parallellt med en lokalt färgad KPML(r)-kommunism och anarkism: GAIS förenade extremerna. Internationalen och svenska nationalsången hördes på samma läktare. I 2001 års Göteborgskravaller kunde GAIS:are stå på ena sidan och demonstrera, medan IFK Göteborgs firmafolk ställde upp på polisens sida!
Avslutningsvis måste man svara på frågan om GAIS är Sveriges bästa klack. Själva menar författarna det och motiveringen skulle vara klackens långa levnad, envetenheten och troheten i framförallt bortaresandet – något ingen Stockholmsklubb kan visa upp. I vardagslunkshänseende måste man nog ge GAIS:arna rätt. Klacken är verkligen unik, speciellt om man betänker att Göteborg bara har halva Stockholms befolkning men lika många historiska storlag. Man får också komma ihåg att GAIS tydliga profil skapades under den period när man hade konkurrens av Sveriges bästa lag genom tiderna i form av IFK Göteborg. Man skulle möjligen rentav kunna leda i bevis att GAIS till och med har Europas bästa klack!
Boken om GAIS-klacken är tveklöst läsvärd och även för den med måttligt GAIS-intresse. För oss med stort fotbollsintresse är det glädjande att återigen kunna konstatera vilken långvarig och djup läktarkultur vi har i detta land. Om vår inhemska klubbfotboll kunde nå samma dignitet kunde vi vara riktigt stolta. Men själv föredrar jag dålig fotboll och roliga fans framför bra fotboll och dåliga fans. Därmed inte sagt att jag skulle orka följa ett lag som GAIS i ur och skur – men det är förbannat roligt att vissa har stått ut och nu dessutom skrivit om eländet! Ett varningens tecken för svensk klubbfotbolls del är dock den ringa entusiasm som visas i bokens slut över Göteborgs nybyggda arena Nya Gamla Ullevi. Ska svensk klubbfotboll expandera måste man inse att klackkulturen för närvarande är den inhemska fotbollens största styrka så det gäller att hålla horderna på gott humör i dessa arenabyggenas tider.
Copyright © Torbjörn Andersson 2013
