Bajenfansen porträtterade, med stor insikt

Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Katarina Kuick & Björn Qvarfordt Jag hör till de få som kan leva: En bok om supporterkultur 511 sidor, . Stockholm: Ordblandning Förlag 2013 ISBN 978-91-637-2553-1
Katarina Kuick & Björn Qvarfordt
Jag hör till de få som kan leva: En bok om supporterkultur
511 sidor, inb., ill.
Stockholm: Ordblandning Förlag 2013
ISBN 978-91-637-2553-1

Supportrarna har under senare år mer allmänt fått ett erkännande som svensk klubbfotbolls skickligaste aktörer. Huliganismen och debatten runt pyrotekniken har inte kunnat ändra på detta faktum. För svenskt vidkommande är det ett mycket sent erkännande som visar att det svenska folkrörelseperspektivet fokuserat på utövarna av idrott och inte på de som tittar på. Att se på fotboll har i långa tider setts som en rent passiv handling. Att vissa supportrar lägger ned lika mycket tid på sitt engagemang som vissa spelare är en senkommen insikt. Att man dessutom betalar stora pengar gör bedriften än mera anmärkningsvärd.

Den svenska supporterkulturens höga höjder har under senare år även dokumenterats i bokform. Flera supporterklubbar – GAIS, IFK Göteborg – har nått en sådan aktningsvärd ålder att ambitiösa jubileumsböcker kommit ut, skrifter som med lätthet slår vissa fotbollsföreningars egna jubileumsprodukter. Andra böcker har skrivits av kunniga och initierade supportrar och den hittills estetiskt mest tilltalande av dessa är den mångåriga Hammarbyiten och barnboksförfattaren Katarina Kuicks Jag hör till de få som kan leva, en över femhundrasidig bok fylld med fina fotografier av Björn Qvarfordt. Här ges tveklöst en av de allra bästa supporterbeskrivningar som skrivits. Man får verkligen respekt för det engagemang vissa fotbollssupportrar visat genom årens lopp. Deras läktarstatus är välförtjänt. Utan dessa kulturbärare hade fotbollen inte varit världens största och viktigaste sport, punkt slut.

Upplägget är att personliga porträtt av olika slags Hammarbysupportrar konsekvent blandas med olika slags ambitiösa texter om supporterkulturen. Att skildringen bara täcker en säsong – och en rätt medioker sådan för Hammarbys del (2012) – hade kunnat vara förödande och snabbt gjort boken ointressant. Nu är detta inte fallet. Att just följa vardagslunken skärper perspektivet. Sammantaget ger Kuick och Qvarfordt skarpa närbilder och goda översiktbilder på en och samma gång.

Bitvis håller skildringen en sådan hög nivå att perspektiv ges som den akademiska fotbollsforskningen inte lyckats fånga. Jag tänker till exempel på den detaljerade mikrobeskrivningen i orsak-verkan-stil av hur läktaroroligheter uppstått (på Söderstadion i matchen mot Assyriska). Genom att verkligen fokusera på agerandet hos flera aktörer – olika supportergrupper, publikvärdar, polisen etc. – framkommer en händelsekedja som förklarar mer än vad både pressens sensationslystna och ytliga journalistik och forskningens distanserade och teoretiska hållning gör. Det hela påminner om den amerikanska forskning som gjorts av publikbråk (se min recension av Jerry M. Lewis Sports Fan Violence in North America på idottsforum.org).

Foto: Björn Qvarfordt (ur boken).
Foto: Björn Qvarfordt (ur boken).

På det hela taget ger Kuick en mycket sympatisk och humanistisk beskrivning av supporterkulturen. Alla slags människor kommer till tals, såväl hårdingar som mjukisar. Man får en välbehövlig påminnelse om att läktarna är ovanligt toleranta platser – även för de kvinnor som medverkar i boken. På läktarna har många blyga blivit talföra. Och toleranta platser är det givetvis ont om i vårt på alla vis hårt segregerade och åldersindelade samhälle. Var annars blandas egentligen en 16-årig invandrarkille med en 45-årig bankman? De förklaringar som ges på engagemanget stavas identitet, identitet och åter identitet! Det är INTE fotbollen utan gemenskapen som i första hand lockar. Via fotbollens matchkalender uppstår ett slags schema på var och när man kan träffas och detta utan att man ens behöver ta kontakt med varandra.

Man undrar onekligen vad som håller igång supportrar till långt mindre och tystare klubbar som Häcken, Gefle, Halmstad eller gäng i Superettan som Ljungskile och Varberg.

En fråga man kan ställa sig efter att ha läst boken och funderat över bilderna är hur representativt Hammarbyfolket är för landets fotbollssupportrar. Personligen menar jag att det visst finns många likheter till andra lag, speciellt till landets övriga storstadsbaserade storklubbar. Men ändå tror jag nog att Hammarby på många sätt erbjuder en unik erfarenhet – på samma sätt som exempelvis AIK och Djurgården var för sig är unika. Grubblerierna runt Söders förändringar och dess konsekvenser för Hammarby utgör ett unikt samtalskitt. På det hela taget framstår Hammarby som en ovanligt social förening där supporterkretsen är mycket stor; flera generationer finns i dess led. Här får man många goda skratt och likaså en chans att terapeutiskt verkligen sjunga ut för full hals ifall man uppskattar det. Det finns en sorts urban subkultur över det hela. Man undrar onekligen vad som håller igång supportrar till långt mindre och tystare klubbar som Häcken, Gefle, Halmstad eller gäng i Superettan som Ljungskile och Varberg. Här misstänker jag att betoningen kan vara annorlunda – och att exempelvis småskaligheten och den lokala identiteten väger tyngre eller varför inte rentav fotbollen i sig? För Hammarbyengagemanget framstår ju snarast som rätt vettigt då det sociala livet – så länge man gillar öl – ter sig uppenbart rikt. Varje bortamatch är ett nätverkande i smått.

Foto: Björn Qvarfordt (ur boken).
Foto: Björn Qvarfordt (ur boken).

I framtiden vore det intressant att höra vad mer ”vanliga” supportrar i mindre klubbar tycker om saker och ting. För i nuläget har många skildringar av klackfolket – och i viss mån även av huliganer – sett dagens ljus. De har på så vis fått tolkningsföreträdet på läktarna. Och visst är klackarna viktiga, men de utgör inte hela fotbollspubliken. Inte minst har många ultrasgrupper fått en prestige långt utöver sina numerärer. De tycks på samma gång representera fotbollens progressiva framtid – med mångkultur och feststämning – som dess konservativa forntid – med bara män på läktarna. En nyckelfråga för den svenska klubbfotbollens framtid är hur alla slags människor ska kunna känna sig välkomna på fotbollen. I och med att landets arenor knappt ens är halvfulla behöver ingen stängas ute. En god start är att läsa Katarina Kuicks bok för att man ska få en historiskt förankrad och fullt uppdaterad förståelse av läktarkulturen och dess stora spännvidd. Visst lär boken mest locka andra Hammarbyare. Det ligger i supporterskapets natur att inte vilja veta för mycket om sina rivaler; en utomståendes läsning av Kuicks bok kan ge insikten att olika lags supportrar är sig lika. Och sådana insikter är nog ungefär lika mycket av godo som av ondo för en fullblodssupporter. Mest önskar jag dock att Kuicks insiktsfulla bok läses av klubbledare, journalister, förbundsfolk, poliser, politiker och andra inflytelserika personer som lär avgöra hur fotbollens framtid kommer att se ut. Ifall hennes toleranta perspektiv ges stort utrymme ser framtiden ljus ut.

Copyright © Torbjörn Andersson 2014

Print Friendly, PDF & Email

2 COMMENTS

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.