Många referenser men lite nerv i ny idrottssociologisk introduktionsbok

Lars-Erik Alkvist
Högskolan Dalarna

Dominic Malcolm kallar sig för idrottssociolog. I sin bok Sport and Sociology refererar han till en kollega som inte av avdelningschefen vid institutionen ansågs som en riktig sociolog, utan någon som bara skriver om sina hobbies. I boken försöker han bevisa att idrottssociologi verkligen är ett ämne som man kan behandla vetenskapligt. Det är ett ämne i sin egen rätt och inte ett område som man antingen gillar eller (i kanske mindre utsträckning) ogillar. Idrott väcker mycket känslor och alla har en åsikt om detta ämne.

Malcolm försöker göra ett (tillfälligt) bokslut över subdisciplinen idrottssociologi. Det är inte en särskilt tjock bok (199 s), men den innehåller en (nästan) total genomgång av allt som skrivits inom ämnet. Litteraturlistan löper över hela 26 sidor. Det säger sig själv att det inte kan bli särskilt djuplodande, och det är heller inte hans syfte. För mig som är relativ nybörjare inom detta område så är källföreteckningen en guldgruva av lästips. Men dessa lästips är valda enbart utifrån ett anglosaxiskt perspektiv och att göra ett bokslut utifrån denna ensidiga synvinkel är inte egentligen möjligt. Var finns till exempel de tyska, italienska och spanska perspektiven? Han han tar faktiskt upp de från idrottsforum.org kända Henning Eichberg och Pierre Bourdieu, men det är bara några av deras engelskspråkliga titlar som nämns.

Malcolms syfte med boken är att studera underdiscplinen idrottssociologi, dess rötter, framväxt och eventuella påverkan på mainstream-sociologi. Han diskuterar också om idrottssociologin har, så att säga, ett eget objekt, en egen specifik teoriutveckling och möjligtvis en specifik metodologi. Som synes är det ett stort projekt han försöker lansera, och jag finner nog inte riktigt att han kan fullt ut greppa dessa stora frågor – men boken är för den skull inte oäven.

Han startar med att avgränsa sitt studieobjekt. Att försöka sig på en avgränsning vad gäller sociologi, och dessutom idrottssociologi, är minst sagt en uppgift att bita i. Både sociologi och idrott är områden som svårligen låter sig enkelt avgränsas. Sociologi, menar Malcolm, sysslar med något så abstrakt och flyktigt som ”samhället”, och idrottsociologi är en subdisciplin till sociologi som sysslar med samhälleliga perspektiv på idrotten. Mer precis än så är han inte, men det är nog en vanlig och någorlunda hanterlig utgångspunkt. Han vill ytterligare avgränsa detta och menar att hans bok inte handlar om idrottssociologin som sådan utan om en sociologi om idrottssociologi.

Idrottssociologer har blivit ett avgränsat yrke eller en profession inom universiteten. Många människor är engagerade i idrott på ett eller annat sätt, men mindretalet har detta som yrke; det är snarare något man sysselsätter sig med på fritiden, en hobby. Idrottssociologer, menar Malcolm, och här vilar han på Max Webers text Politik som yrke, lever för och av detta område. Idrottssociologer har betalt för att bedriva undervisning och forskning inom området och samtidigt är de flesta idrottsintresserade. Efter arbetsdagens slut tillbringar många av dessa människor tid på en idrottsplats eller framför teven tittande på någon idrottsutsändning. Arbete och hobby vävs samman. Hans utgångspunkt, det vill säga en sociologi om idrottssociologi, gör att han tar upp personernas bakgrund, att Malcolm själv är av en vit man, medelklass och boende i England, med stort idrottsintresse. Sådana sociala faktorer påverkar utblicken mot ämnesområdet. Han nämner till exempel att Bourdieu i sin ungdom spelade rugby och att detta idrottsintresse slog igenom i hans stora verk La distinction (1979), där idrotten är integrerad i hans studie. Överlag nämns ofta Bourdieu som en teoretiker av rang i Malcolms bok.

I formerandet av ett yrke ingår en organisatorisk aspekt. Idrottssociologer organiserar sig i till exempel ISSA (International Sociology of Sport Association) eller NASSS (North American Society for the Sociology of Sport). Dessa organisationer har som syfte att stimulera forskning kring idrottssociologi. Dessa och andra organisationer inom området vilar på lite olika definitioner om vad idrottssociologi är och hur området skall definieras. Gemensamt är att man ser sig själv som en ”sociologist of sport rather than sports sociologist” (s 9). Jag blir nog lite förvånad att han inte i detta sammanhang även tar upp tidskrifter inom ämnesområdet, då detta är ett uttryck för att man organisatoriskt samlar sig kring publikationer och däri debatterar vad området ska omfatta.

Malcolm försöker visa att idrottsociologi har mognat som ett självständigt forskningsområde. Under läsningen av denna bok slog det mig att han kunde ha utgått från Bourdieus fältbegrepp. Fält är i Bourdieus tappning ”ett strukturerat system av sociala positioner” och detta är samtidigt ett dynamiskt maktområde som ständigt formerar om sig. Jag tror detta skulle varit ett lämpligt teoretiskt raster för att förstå uppkomsten, framväxten och konsolideringen av subdiscplinen idrottssociologi. En sådan utgångspunkt hade kanske gett studien lite mer nerv och dynamik. Nu blir det bara lite av en katalog över vem och vilka har skrivit vad kring ämnet.

Hans egen teoretiska utgångspunkt utgörs av Norbert Elias figurationssociologi, eller med andra ord en dynamisk processociologi. Uitfrån detta teoretiska fundament sätts den uppsjö av exempel på idrottssociologi i ett socialt sammanhang. Men jag finner nog ändå att det sociala sammanhanget blir lite tunt och skulle kunnat ha utvecklats mer.

Malcolm menar att idrottssociologin uppstår kring mitten av 1960-talet, låt vara att det fanns enstaka tidigare studier som skulle kunna infalla under detta ämne. Han menar att det framför allt var ett anglo-amerikanskt sociologiskt perspektiv som kom att strukturera uppfattningar om vad som betraktades som idrottssociologi. Och mycket av den upprinnelsen var nära knutet till fysisk, pedagogisk och psykologisk utbildning, och detta kom att bestämma mycket av den tidigare karaktären på idrottssociologin. Vidare föll idrotten under den så kallade fritidssociologin och blev underordnad detta område.

Man kan fråga sig varför, och när, ämnet idrottssociologi uppstår. Vanligtvis hävdar man att det beror på att idrotten har fått en allt större social betydelse och att den blir ett socialt fenomen av vikt att uppmärksamma. Men porten var trång, då en vanlig uppfattning var att idrott bara var en fritidsverksamhet och därför inte värd någon uppmärksamhet. Viktigt var också individer som kunde bryta ny mark och därmed kom att bli föregångare på detta område. Detta skulle kunna betecknas som et5t nödvändigt men inte tillräckligt villkor för uppkomsten av subdiscplinen idrottssociologi. Malcolm menar att det även måste tillkomma en kritisk massa av idrottssociologiska studier för att ämnet skulle kunna konsolidera sig och utvecklas. Det fanns en strävan att bli erkänt och att uppnå respekt inom huvudämnet sociologi.

Malcolm går igenom en stor mängd idrottssociologiska studier kring följande områden: ras och etnicitet, genus, kroppen och celebritetsstudier, och kan visa att inom vart och ett av dessa områden har det skett betydelsefulla teoretiska bidrag till förståelsen att det idrottssociologiska sammanhanget, och ämnet har därför uppnått mogen ålder.

För mig var celebritetsstudierna, eller på svenska kändisstudier, en ny bekantskap. Min omedelbara reaktion var: kan det vara över huvud taget vetenskapligt intressant? Nu skall kändisarna även uppmärksammas på detta området. Denna fördom kom på skam. Han visar med exempel på att det här området är en viktig del av kulturstudier och därmed idrottssociologin. Malcolm ger till och med Beckham en egen underavdelning med exempel på hur en idrottsstjärna också blir en modeikon (han gör nu reklam för Hennes & Maurits herrkalsonger). Celebritetsstudier handlar om att socialt kunna förstå kändisfenomenet. Överlag finns det gott om kändisar inom idrottsvärlden och deras framgång vilar ju till skillnad från många andra kändisar på en prestation. Celebritetsstudier verkar vara ett växande studieområde, som väl förtjänar sin plats.

Trots mina anmärkningar finner jag Dominic Malcolms Sport and Sociology vara intressant och givande. Den fungerar utmärkt som litteraturöversikt inom idrottssociologins domäner.

Copyright @ Lars-Erik Alkvist 2013