Välskriven och intresseväckande avhandling som bekräftar och fördjupar tidigare forskningsresultat

Leif Yttergren
Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) Stockholm

Kring millennieskiftet 2000 disputerade ett flertal historiker vid Stockholms universitet på avhandlingar med idrottshistoriska teman. Efter detta genombrott i akademin har antalet doktorander med idrottshistoriska ämnen blivit färre vid landets lärosäten och följaktligen också antalet disputationer. I idrottshistoriska kretsar var det därför efterlängtat när Emma Pihl Skoog disputerade våren 2017 på en välskriven och intresseväckande monografi på drygt 300 sidor fördelade på sex kapitel.

I det nästan 60 sidor långa inledningskapitlet redovisas syftet med avhandlingen: ”att analysera representationer av kropp och klass inom svenska kraftsportsammanhang ca 1920–1960, för att därigenom förstå deras vidare samhälleliga och ideologiska betydelse”. Författaren besvarar sex forskningsfrågor: fyra empirinära och två mer övergripande analytiska. Dessa frågor presenteras inte tillsammans med syftet utan ligger insprängda i slutet av inledningskapitlet. Syftesbeskrivningen och frågeställningarna hade tjänat på att omdisponeras och renodlas, vilket blir tydligt i resultatkapitlen. En del resonemang och slutsatser upprepas i de olika kapitlen, vilket bland annat skymmer resultatens unicitet en aning.

Undersökningsperioden 1920–1960 är väl vald och bra motiverad. Den sammanfaller nämligen med en guldålder i svensk boxning både medialt och sportsligt. Inte minst 1920-talet sticker ut som ett genombrottsdecennium för den kommersiella, mediala och publika underhållningsidrotten. Kommersiella krafter och massmedier insåg idrottens och inte minst boxningens potential. Boxning blev följaktligen en av tidens mest populära idrotter. Under 1920-talet var också en av undersökningsperiodens första och största idrottshjältar, boxaren Harry Persson, verksam.

År 1960, slutåret, var situationen annorlunda. Boxningen hade börjat ifrågasättas från politiskt håll på grund av dess skadebenägenhet och råhet. Detta trots att Ingemar Johansson hade blivit världsmästare i tungviktsboxning 1959 efter att ha vunnit över Floyd Patterson i en historisk match i New York. ”Ingo” blev omåttligt populär i Sverige efter detta, men ändå började boxningen förlora sin attraktionskraft, åtminstone i det politiska och medicinska etablissemanget. År 1969 förbjöd riksdagen till och med all proffsboxning i Sverige, ett förbud som varade fram till 2007.

Författaren har inte valt perioden enbart på grund av idrottens och boxningens utveckling utan också för att den kännetecknades ”av mycket genomgripande samhällsförändringar i såväl, ekonomisk som politisk mening”. I likhet med många andra idrottshistoriker önskar Pihl Skoog att legitimera idrotten som studieobjekt genom att se dess utveckling som en återspegling av samhällets. En diskussion om idrottens eller boxningens relativa autonomi i relation till samhället, för att prata med sociologen Johan Asplund, hade varit givande och innovativt.  I sammanhanget kan nämnas att först i kapitel två ges en mycket kort och aningen pliktskyldig beskrivning av den många gånger dramatiska samhällsutvecklingen under perioden 1920–1960. Vidare saknas en längre sammanhållen framställning av idrottens och idrottsrörelsens utveckling under dessa dynamiska decennier i svensk idrottshistoria. Gick verkligen den kommersiella och professionella boxningens utveckling hand i hand med den ideella och amatörpräglade idrottsrörelsen, är en fråga som man kan ställa sig. Jag tycker mig se att boxningen många gånger levde sitt eget liv, utanför samhället och idrottsrörelsen, och det var därför proffsboxningen till slut förbjöds 1969 utan allt för stora protester.

Pihl Skoog har valt att studera kraftsporter. Med kraftsporter avses boxning och tyngdlyftning samt bodybuilding. Sistnämnda ”sport” tas upp och behandlas i ett särskilt, femte, kapitel. Det är visserligen intressant, men bryter samtidigt framställningen, och hade med fördel kunnat lyftas ut och gjorts till en separat artikel i stället.

Källmaterialet, olika kraftsportstidningar, är relativt omfattande och har krävt en imponerande arbetsinsats av författaren. Periodens absolut största och viktigaste idrottstidning, Idrottsbladet, har emellertid inte utnyttjats, vilket borde ha kommenterats. En snabbtitt i nämnda alster ger vid handen att den innehåller många boxningsreportage med både text och bild. Tidningsmaterialet kompletteras med fyra kraftidrottares självbiografier. Huruvida dessa verkligen tillför analysen något är tveksamt.  I likhet med många andra som forskar om kropp, idrott och klass tar Pihl Skoog sin utgångspunkt i Pierre Bourdieus begreppsapparat. Till de välkända och välanvända begreppen fält, kapital och habitus tillför författaren också det något mindre använda ”hexis”. Enligt författaren beskriver detta ”sättet vi för oss, exempelvis vår kroppshållning och gångstil, förkroppsligade genom inlärning av kroppstekniker och kroppsscheman”. Hon vill koppla dessa begrepp till ”hur värde knyts till olika aspekter av kroppen” och som ett sätt att förstå klass. Spännande!

Andra begrepp som används i avhandlingen är sport och idrott. Inom idrottsforskningen tenderar forskare som behandlar den kommersiella och professionella sporten att använda sportbegreppet. De som däremot studerar idrottsrörelsen som organisation brukar använda begreppet idrott. Pihl Skoog använder emellertid begreppen synonymt, utan att diskutera detta närmare, vilket är att ta begreppsproblematiken en smula lättvindigt.

Avhandlingens forskningslägebeskrivning sträcker sig över olika områden och författaren uppvisar en stor beläsenhet. Svensk och internationell litteratur används flitigt och konsekvent till att fördjupa och förklara undersökningarnas resultat på ett pedagogiskt och intresseväckande sätt. Jag saknar dock ett kritiskt förhållningssätt och tydligt argumenterade ställningstaganden visavi andra forskare.

De empiriska kapitlen belyser således relationen mellan kraftsport och yrkesliv/kroppsarbete utifrån olika perspektiv. Hon konstaterar föga överraskande att utövarna kom ur arbetarklassen, men mera överraskande är att amatöridealet hade låg status inom i arbetarklassen. Däremot ansågs det eftersträvansvärt att kunna leva på sin sport – att bli professionell. Detta synsätt bröt mot idrottsrörelsens strikta amatörideal och kan förklaras ur ett klassperspektiv. Idrottsledarna emanerade till skillnad från boxarna ur samhällets övre skikt. Arbetarsonen och stenläggaren Ingemar Johansson benämnde till och med proffsboxarna för yrkesmän och proffsboxning för yrkesboxning. Boxning var ett jobb för honom i likhet med andra yrken. I kraft av sitt fysiskt krävande arbete ansågs kraftsportarna träna naturligt och inte lika ”rationellt” som idrottare ur andra samhällsklasser som höll på med andra idrotter. Under 1950-talet började dock den naturliga träningen att tappa mark gentemot den ”rationella” vetenskapliga träningen. En liknande utveckling kan vi se i flera andra idrotter, såsom längdskidåkning och löpning.

I kapitel 3 tar författaren upp ett spännande tema, nämligen den klasspolemik som fanns mellan kraftsportarna och samhällets övre skikt. Klassretoriken var särskilt tydlig före andra världskriget, under det konflikt- och strejkfyllda 1930-talet, men mattades senare av i det konsensuspräglade socialdemokratiska folkhemmet. Kroppsarbetare sågs som naturligt fysiskt överlägsna andra samhällsklasser, vilka tvingades att träna rationellt. Det ansågs också finnas en skillnad i teknik och taktik mellan boxarna, beroende på klassbakgrund. Något förenklat var bilden av arbetarboxaren en offensiv slugger, som tog och gav smällar, medan medelklassboxaren ansågs mer taktiskt driven, försvarsinriktad och något av en gentlemannaboxare.

I kapitel fyra tar Pihl Skoog upp den svenska framgångssagan efter andra världskriget ur ett annorlunda perspektiv. Hon visar hur ”kroppen och dess beskaffenhet varit avgörande för framgången, snarare än utbildning”, vilket traditionellt i Sverige ansetts vara en nyckelfaktor för social utjämning i samhället. ”Att slå sig fram underifrån” har av tidigare forskning lyfts fram som en karriärväg för den fattige. Författaren ger illustrativa exempel på boxare, ”underdogs” som började på samhällets botten, men som med god karaktär och en stark vilja skapade sig en framgångsrik karriär och ett gott liv. Emellertid var detta få förunnat. Ingemar Johansson var en av dessa.

I skildringarna av honom finns drag av välfärdsstatens rådande idéströmningar om skötsamhet, måttlighet och en mer moderat maskulinitet. Likt hjältar från andra sporter framställdes Johansson ofta i medier som en ”vanlig kille”, vilket återspeglade Folkhemssveriges jämställdhetsideal. Ingen skulle vara förmer än någon annan, inte ens de hyllade idrottsstjärnorna, i jantelagens Sverige.

Kapitel fem bryter framställningen på flera sätt. Nya frågor om kommersialisering, träning, kroppslig hälsa och skötsel behandlas. Dessutom undersöks 1950-talets nya trend inom kroppskulturen: bodybuilding. I kapitlet analyseras till skillnad från tidigare också kvinnliga utövare.

Vilka är då avhandlingens huvudresultat? På vilket sätt har författaren fört den idrottshistoriska forskningen framåt? Pihl Skoog framhåller själv att hon bland annat kommit fram till att kroppar tillskrevs olika värden – värden som hörde ihop med klass – att kropp och klass influerade varandra och inte var separata storheter, samt att synen på kraftsportarnas kroppar var klassbunden. Författarens resultat bekräftar och fördjupar den tidigare och relativt omfattande forskningen kring kropp, idrott och klass, vilken i likhet med Pihl Skoog tagit sin utgångspunkt i Bourdieus begreppsapparat. Nu väntar vi på fler studier, gärna med liknande utgångspunkter, men som väljer andra studieobjekt, till exempel ”borgerliga” idrotter som fäktning, tennis och golf, där inte bara kroppen utan även redskapet och tekniken står i centrum för själva aktiviteten. I denna forskning kommer Pihl Skoogs avhandling ha en given plats i likhet med all forskning kring kropp och idrott, både historisk och nutida.

Copyright © Leif Yttergren 2019