Roddsporthistoria och radiosporthistoria – två böcker i en

Christian Widholm
Södertörns högskola

Under Solskensolympiaden, som man i Sverige kallade spelen i Los Angeles, 1932, (spelen i Stockholm, 1912, kom att ta över detta signum i Sverige efter andra världskriget för den som undrar) var radiosändningar redan vanligt. Emellertid sände inte de amerikanska medieföretagen NBC och CBS direkt därifrån eftersom organisationskommittén till följd av depressionens tryck begärde orimligt betalt för sändningsrättigheterna. Fyra år senare, under spelen i Berlin, slog dock den direktsända radion igenom globalt. Då var NBC och CBS på plats och med generös hjälp av tyska kollegor på Reichs-Rundfunk-Gesellschaft kunde amerikanska reportrar och andra nu mediera ljud från de olympiska spelen direkt hem till publiker över stora delar av jordklotet.  Det är bland annat om detta genombrott i masskommunikationens historia som Michael J. Socolows bok Six Minutes in Berlin handlar.

Socolow är docent i ämnet “communication and journalism” vid Maine-universitetet och hans bok tar sig i huvudsak an två ämnen. Det ena är hur direktsända radiosändningar genomfördes under 1936 års Olympiad och hur dessa påverkade – och sedermera har inverkat på – arrangörer, deltagare och en global publik. Det andra ämnet handlar om det amerikanska åttamannalaget (plus styrman) i rodd vid spelen i Berlin, lagets uppladdning och hur man rodde hem OS-guldet. Socolow gillar rodd. Berättelsen om roddlaget är, så att säga, spännande. I varje fall dramatiskt skildrad. Kvaltävlingarna i USA var tuffa och det vältrimmade laget från Seattle slog starkare motståndare och till slut stod det klart att man fick representera USA vid spelen i Berlin. Men det var knappt att man kom med båten över Atlanten eftersom det saknades pengar. Amerikanska olympiska kommittén menade nämligen, helt plötsligt verkar det, att landets roddförbund behövde betala 500 dollar per person för medverkan i OS. Roddförbundet sa att man kunde stå för 150 dollar per person, resten saknades dock. Laget befann sig i New York och det var bara en vecka till båten skulle avgå. Då startade roddförbundet tillsammans med Seattlepressen (inte radiostationerna?) en insamling som till slut möjliggjorde för laget att åka med till Berlin.

Man frågar sig givetvis hur det kan ha skötts på detta sätt. Det finns väl inget givet svar, men Solocows diskussion kring frågan är informativ och rimlig. Socolow menar bland annat att vi kan förstå det inträffade mot bakgrund av AOC-elitens (den amerikanska olympiska kommittén), med Avery Brundage i spetsen, stränga amatörideal med avsky för sponsring och, vad det tycks, uppfattningen att om man inte har råd att idrotta så ska man låta bli. Men innan man kommit till denna diskussion är skildringen av roddlaget bitvis ordentligt skönlitterär.

Berättelsen om hur roddlaget laddar upp för en kvaltävling i Seattle i mars 1936 börjar måleriskt: ”The late-March morning dawned cloudy over the gray hills of Seattle”. Så fortsätter det. Utan citationstecken och noter. Och en bit in i det tredje stycket undrar i varje fall jag vad jag läser och om inte Socolow tänjer lite väl mycket på det akademiska ramverket. Jag undrar också om det är hitte-på. Men det verkar det inte direkt vara, ty i slutet av det tredje stycket dyker en not upp och referensen säger att Socolow läst en loggbok från 1936 över roddarna vid University of Washington (staten). Jag misstänker dock att den inte kommer i närheten av Socolows skönlitterära stil. Men det ska framhållas att Solocows arbete generellt innefattar en gedigen samling källor som bland annat består av arkiverade ljudfiler från 1936. Och på det hela taget är boken tillräckligt akademiskt torr, anser jag.

Jag är inte säker på vad berättelsen om guldlaget tillför forskningsfältet (att någonting är spännande kan inte räcka för att en akademisk undersökning ska anses viktig), men kontextualiseringen kring laget belyser förvisso roddsportens formidabla glansdagar i USA före andra världskriget och hur rodden sedermera konkurrerades ut av andra sporter som bättre passade in i en alltmer medialiserad och kommersialiserad sportvärld. Som nämnts lyckas också Socolow i berättelsen om roddlaget diskutera större frågor som kastar ljus över de föreställningsvärldar som förekom inom de dominerande olympiska organen under första halvan av 1900-talet. Roddlagets förehavanden kopplas sålunda ihop med bokens andra tema, medier och sport, men inte tydligt nog. Istället verkar det som om Socolows personliga intresse för roddsporten och bragdguldet från 1936 leder till att han tappar något i analytiskt fokus.

Boken har ett inledande kapitel med ett teoretiskt ramverk, men det är inte omfattande. Det utgörs till största del av en argumentation för varför radion är intressant som studieobjekt – radion som medium bär med sig ett slags direkthet, ”liveness”, som andra medier inte besitter. För den som söker efter mer teoretiskt djup när det gäller konstellationen radio och sport kan jag rekommendera Peter Dahléns Från Vasaloppet till Sportextra.

Boken är, trots invändningarna, läsvärd och det gedigna empiriska arbetet gör att den håller hög akademisk nivå, särskilt när Socolow visar hur radiomediet kom att sammanflätas med de olympiska spelen, samt hur arbetet såg ut inom medieföretagen och hur de konkurrerade eller samarbetade med varandra. Således erbjuds en inblick i hur NBC och CBS konkurrerar och etablerar sig som dominerande medieföretag före andra världskriget. Samt hur Olympiska spelen och medieföretagen så smått börjar synka sina system för att kunna, så att säga, saluföra en attraktiv produkt. Han visar också att de amerikanska radioföretagen samarbetade med exempelvis britterna, hur man löste problem inom personalstyrkan, vilka kvaliteter man värdesatte hos radioreportrarna, hur man tacklade logistiska och tekniska utmaningar, etc.

Men framför allt belyses förtjänstfullt det nära samarbete som fanns mellan amerikanerna och tyskarna kring radiosändningarna. Socolow tycks mena, lite försiktigt, att tyskarna förtjänar upprättelse. Reichs-Rundfunk-Gesellschafts tekniska och logistiska bedrifter under spelen 1936 bör, enligt Socolow, sålunda betraktas som en milstolpe i masskommunikationens historia. Att forskare varit njugga att framhålla detta beror, menar Socolow, sannolikt på att bedrifterna utfördes inom ramen för en hemsk regim. Det låter rimligt. Jag är, som sagt, positiv till boken. Om än aningen förbryllad över hur bokens två ämnen förhåller sig varandra. Två publikationer kanske hade varit att föredra.

Copyright © Christian Widholm 2017