Kvinnohistorisk klassiker i efterlängtad nyutgåva

Helena Tolvhed
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Citaten på baksidan av historikern Susan K. Cahns bok Coming on strong. Gender and sexuality in women’s sport, som 20 år efter dess första utgivning nu kommit i en andra upplaga med ett nyskrivet avslutande kapitel, talar om en ”must-read”, en klassisk studie och den bästa historiken över amerikansk kvinnoidrott som någonsin skrivits. Det är starka lovord, men befogade i detta fall. För min egen forskning om kvinnors idrott har denna bok varit, och fortsätter att vara, en oumbärlig källa till inspiration. Cahn – som utöver denna bok har ägnat sin forskargärning åt andra områden än idrott – behärskar till fullo historikerns främsta analytiska kompetenser: att placera och förstå historiska fenomen i sina relevanta tidskontexter, och att förklara såväl förändring som kontinuitet över tid. Vidare har hon en gedigen kunskap om senare decenniers teoretiska utveckling inom genus- och sexualitetsforskningen och förmår därför att, alltid med lätt hand, tillämpa och resonera med fältets begrepp och perspektiv i sina historiska analyser.

Boken har inte ambitionen att ge en heltäckande historia om amerikansk damidrott, utan att undersöka idrotten som en historisk arena där kön har ”gjorts” och de konsekvenser detta har fått för flickor och kvinnor. Cahn presenterar här en välkomponerad kombination av delstudier – baserade på pressmaterial, arkivmaterial från idrottsförbund, brevkorrespondens och ett antal intervjuer – med en disposition som är både tematisk och (löst) kronologisk och som behandlar tävlings- och elitidrott liksom den idrott som utövas i lokalsamhällen och utbildningssystem. Cahn belyser såväl normer och stereotyper som strukturer och materiella villkor, samtidigt som enskilda idrottskvinnors röster får höras genom de intervjuer som gjorts. Olika idrotter får illustrera diskussioner om exempelvis damidrottens framväxt under 1900-talets första decennier, lesbiskhet eller sportjournalistikens förhållningssätt till damidrotten, men basket, friidrott och baseball (All American Girls Baseball League på 1940- och 1950-talen) tillägnas varsitt kapitel.

Utifrån kronologin aktualiseras olika kontexter: kvinnors ökade rättigheter inom politik och arbete på 1920-talet, det familjeorienterade och konservativa 1950-talet, kalla krigets symboliska kamp mellan öst och väst på den olympiska arenan och senare genomslaget för de krav som restes av medborgarrätts- och gayrörelserna. Här synliggörs den grannlaga balansgången i att tänja femininitetens gränser lagom mycket, där ”physical education”-lärarinnorna länge höll fast vid att flickors idrott skulle vara något annat än pojkars utifrån ledordet ”moderation”, måttlighet. Genom att utgå från denna traditionella könsdiskurs – den blivande goda hustrun och modern behövde en frisk kropp – skapades ett utrymme för flickors fysiska utbildning. Samtidigt innebar strategin att idrottens starka maskulina kodning och den manliga dominansen inte utmanades i grunden.

Cahn var tidigt ute med att påvisa intersektionalitetsperspektivets analytiska fruktbarhet för att belysa historiska sammanhang. Boken tappar aldrig ur sikte den inverkan som klass, sexualitet och ras har haft för kvinnors möjligheter att idrotta och tävla, men inte heller det faktum att idrotten har erbjudit möjligheter att undkomma, utvidga och göra motstånd mot en snäv kvinnoroll. Cahn förmår att på ett föredömligt sätt hantera historiens komplexitet; hon visar hur beskyllningar om lesbiskhet å ena sidan varit ett sätt att underminera och misstänkliggöra kvinnors idrott, samtidigt som idrotten å andra sidan också historiskt sett har fungerat som en fristad och mötesplats för lesbiska. I detta finns naturligtvis ingen motsättning, men det är en dubbelhet som såväl idrotten själv som en del idrottsforskning har haft påfallande svårt att hantera – med osynliggörande av och tystnad kring lesbiska som följd.

Som ett stort fan av Coming on strong närmast kastar jag mig över nyutgåvans nyskrivna kapitel (kallat ”epilog”), ivrig att få veta hur Cahn ser på damidrottens utveckling under 1990-talet och fram till idag. Kapitlet heter ”‘ARE WE THERE YET?’ The Paradox of Progress”, och uppehåller sig kring paradoxen i att en genomgripande förändring utan tvivel har skett, samtidigt som strukturer och normer uppvisar en påfallande seghet. Cahn målar upp en bild där jämställdhetssträvanden och Title IX (den lag som antogs 1972 och tvingade det amerikanska utbildningssystemet att erbjuda båda könen likvärdiga möjligheter att idrotta) radikalt har ökat flickors och kvinnors möjligheter att delta, samtidigt som mäns idrott alltjämt värderas högre och får mångdubbelt större uppmärksamhet och ekonomiska resurser. Hon diskuterar också kommersialiseringens dilemman, där konventionellt feminina idrottare med heterosexuellt ”appeal” får mest uppmärksamhet och de fetaste sponsorkontrakten.

I det nyskrivna kapitlet förs också – rimligt med tanke på 2000-talets stora uppmärksamhet inte minst kring ”fallet” Caster Semenya – ett resonemang om tävlingsidrottens könstester och den gränsdragning mellan manligt och kvinnligt som här gång på gång har visat sig vara så gäckande och komplicerad. Cahn redogör för idrottens svårigheter att förhålla sig till transsexuella och till de (självidentifierade) kvinnor som inte följer fastställda medicinska könsdefinitioner – aspekter av HBTQ-aktivism och sexualitetsforskning som hamnat mer i fokus sedan boken gavs ut för första gången. Här hade jag dock gärna sett en ännu mer djupgående teoretisk reflektion om genus, kropp och naturlighet i förhållande till idrotten – Cahn bidrar här egentligen inte med någonting väsentligen nytt.

Jag hade också önskat att Cahn tagit ett kliv bortom den traditionella idrotten och in i det väsentligt bredare fält av träningsaktiviteter som från 1970-talet har blivit allt mer framträdande inslag i vardags- och populärkulturen. Vilken betydelse har detta för kvinnors idrott, för dagens kroppsideal och vad säger det här om jämställdhet och genus på 2000-talet? För egen del ser jag hälso- och träningskulturen som nära förbunden med senmoderna såväl femininiteter som maskuliniteter, och här finns ett vitalt feministiskt forskningsfält med amerikanska forskare som Leslie Heywood och Shari L. Dworkin som Cahn med fördel kunde ha både presenterat och förhållit sig till.

Men detta är ändå, som det brukar heta, randanmärkningar – eller snarare en önskan om att få ännu mer från Cahns penna. Det nyskrivna kapitlet utvecklar trots allt ett intressant och klargörande resonemang om hur individuella frigörelseprojekt har svårt att helt sopa undan etablerade hierarkier och normer. Flickor och kvinnor har, som hon uttrycker det, utan tvekan fått ”a larger piece of the pie”, men pajens ingredienser eller recept har inte förändrats på ett genomgripande sätt. Samtidigt menas alla enligt den officiella retoriken ha samma chans att lyckas – den ”amerikanska drömmen” – vilket effektivt döljer att det i realiteten fortfarande finns stora skillnader vad gäller villkor och möjligheter. Den liberala rättighetsfeminismen har således lett till stora förändringar men har svårt att nå särskilt mycket längre än så här. Idrottens kommersialisering placerar dessutom stora delar av idrotten utom räckvidd för politik och lagstiftning. Rättighetsfeminismen är också klass- och färgblind, påpekar Cahn, och redogör för siffror som visar att skolidrottandet är betydligt lägre bland afroamerikanska flickor, liksom bland de som klassificeras som ”Asian American” och ”Hispanic”, jämfört med vita flickor.

Blicken i backspegeln behövs för att förstå villkoren för dagens damidrott. Historien visar att de framsteg som gjorts har föregåtts av mobilisering och kamp, men understryker också att kampen ännu är långt ifrån fullbordad. Redan vunna delsegrar måste säkras, och ibland återerövras, om och om igen. Coming on Strong är inte mindre relevant idag än då den kom i första utgåva 1994, och den som tidigare missat Cahn bör absolut ta chansen att läsa henne nu.