Idrott och samhälle i Kanada

Inledning

Den här boken utgör den tredje upplagan, och innehåller, vilket redaktören Peter Donnelly – Director of the Centre for Sport Policy Studies in the Faculty of Physical Education and Health vid universitetet i Toronto – framhåller, nästan idel nya artiklar, dvs artiklar skrivna efter år 2000. De första upplagorna, som använts flitigt vid olika universitet i Kanada, utkom under sent 1980-tal och sent 1990-tal. Det här med ”nya artiklar” bildar samtidigt basen för min främsta kritik: av bokens 86 artiklar är ett flertal skrivna under tidigt 2000-tal, dvs knappast nya nådens år 2011. Dessutom är många artiklar icke årsdaterade, vilket är en miss. Detta antyder också ett annat av bokens problem som samtidigt kan ses som en styrka – dess negativa spretighet och dess positiva mångfald. Det är svårt att veta hur redaktör Donally har rersonerat vid insamlingen av artiklar. Här finns en varierande grad av källor som tidskrifter som The Global and Mail, Policy Options, Toronto Life, CBC Sports och Briarpatch Magazin. Det positiva är den mängd infallsvinklar, som presenteras för läsaren. Boken kan också ses som en kanadensisk variant av den amerikanska klassikern inom området – Jay Coakleys ”Sport in Society: Issues and Controversies” – en bok som för övrigt anpassades till kanadensiska förhållanden av duon Coakley & Donnelly år 2009.

De 86 artiklarna är indelade i följande 14 sektioner:

• Significance of Sports
• Socialization and Sports
• Children and Sports
• Deviance and Sports
• Violence in Sports
• Gender, Sexuality and Sports
• Race, Ethnicity and Sports
• Social Class and Sports
• Economy and Sports
• Media and Sports
• Politics and Sports
• Education and Sports
• Disability and Sports
• Future and Sports

Antalet artiklar inom varje section varierar från fyra (Disability and Sports) till nio (bl.a. Violence and Sports). Varje sektion har en sammanbindande inledning av redaktören, som också ger förslag till fördjupade studier.

Överhuvudtaget jämför man sig i Kanada ofta med Australien i olika avseenden – ett annan stort land (ca 70% av Kanadas yta) inom det brittiska samväldet, som nått betydligt större internationella framgångar i olika idrotter jämfört med Kanada.

Man bör också ha i åtanke att Kanada är världens till ytan näst största land med nära 10 miljoner kvadratkilometer, dvs mer än 20 gånger Sveriges yta. Landets drygt 33 miljoner medborgare bor framför allt i landets östra delar – Montreal, Toronto, Quebec, Ottawa (huvudstaden), där dubbelspråkigheten engelska och franska är tydlig. Huvudidrotten är ishockey, vilket också återspeglas i antalet artiklar i boken.

Det skulle föra för långt att ta upp innehållet i dess helhet. I stället kommer jag att göra ett antal nedslag och reflektioner ur boken.

Några reflektioner kring innehållet

Strukturella problem

I en inledande artikel av Irvin Studin, verksam vid University of Toronto, tas några struktuella problem rörande den kanadensiska idrotten upp. Ett av dessa problem är det både mentala och geografiska avståndet mellan folkflertalet och makteliten i öst och den västra regionen med Vancouver som centrum. Det saknas nationella ligor och seriesystem i stora globala idrotter som fotboll, basketboll, baseboll (stor i Nordamerika), handboll, rugby, volleyboll. Inte ens nationalidrotten ishockey är undantagen. Här är det NHL som gäller – en professionell liga med endast sex kanadensiska lag av trettio. Däremot dominerar kanadensiska spelare i flertalet amerikanska lag. Några kanadensiska lagframgångar i NHL- slutspelets Stanley Cup har det heller inte varit på lång tid, även om ”svensklaget” med Sedinbröderna i spetsen,Vancouver, var i final i år. Samma kanadensiska ”underläge” i antal lag gäller för övrigt även för farmarligan AHL. Studin menar helt enkelt att kanadensiska elitidrottare genomsnittligt är för dåliga internationellt sett. Enda undantaget är ishockey, där antalet excellenta spelare är stort, medan landslaget under de senaste femtio åren knappast rosat marknaden i VM-sammanhang. Ett undantag och ett viktigt sådant var naturligtvis OS-guldet i Vancouver 2010. I Kanada saknas centrala idrottsinstitutioner med utbildning, forskning, idrottslig infrastruktur med goda träningsmöjligheter, välutbildade tränare mm. Som förebild har Studin det välkända AIS, Australien Institute of Sport, som fostrat många världsstjärnor i olika idrotter. Överhuvudtaget jämför man sig i Kanada ofta med Australien i olika avseenden – ett annan stort land (ca 70% av Kanadas yta) inom det brittiska samväldet, som nått betydligt större internationella framgångar i olika idrotter jämfört med Kanada.

Barns övervikt

André Picard (tidigare verksam i Active Healthy Kids Canada) ondgör sig över den alltmer tilltagande övervikten hos kanadensiska barn, vilket nog kan ses som ett problem i stora delar av västvärlden. Picards recept är knappast unikt: ersätt TV- och datorspelsaktiviteter med fysisk aktivitet, etablera fler fysiska aktiviteter i skolan och informera föräldrar och vården om vikten av fysisk aktivitet. Låt barnen vara barn och låt dem leka ostrukturerade lekar, där den fysiska aktiviteten är central. Det påminner mig om min ungdom i Helsingborg/Bromma/Kristianstad på 1950-talet, där vi själva bildade föreningar (t.ex. fotbollsföreningen Pantrarna i Abrahamsberg/Bromma – tillsammans med bl.a. Anders Lundin, fd rektor på Bosön). Eller som den förre kanadensiske roddaren Silken Laumann menar: ”Rediscover the Joy of Play in Our Families and Communities”

Oförlåten

Artikeln ”Unforgiven” inom sektionen Deviance and Sports, skriven av sportjournalisten Stephan Brunt, handlar inte överraskande om Jamaicafödde Ben Johnson och dopningsskandalen i Seoul i OS 1988 och dess konsekvenser. Här hade Kanada en världsidrottare, som dessutom vann guld på den spektakulära distansen 100 meter och som kort efteråt avslöjades som fuskare. Några år senare var det dags för ny dopningsskandal och han stängdes av på livstid. Inte nog med det – han hade också under en tid vistats i Libyen och tränat Moammar Gadhafis son i löpning, vilket knappast bidrog till att höja hans status. Men, som hans tränare uttryckte det, han har ju inte misshandlat eller mördat någon. Han var ju fortfarande en människa – om än oförlåten! Här kan man dra två svenska paralleller – släggkastaren Eric Umedalen, som presenterade sensationella resultat via en preparerad slägga (svenskt rekord på 56.97 i mitten av 1940-talet) och brottaren Tomas Johansson, som blev silvermedaljör, men diskades i två år för dopning vid OS i Los Angeles 1984. Umedalen diskvalificerades på livstid, bytte namn till Myrskog och dog 1972 – oförlåten.  Här vill jag för övrigt rekommendera P-O Enquists mästerliga roman/idrottsroman Sekonden, som kom ut 1972 och där Umedalen spelar en central roll. Bättre gick det för Tomas Johanssom som efter sin tvåårsavstängning vann VM i brottning i Budapest 1986 och samma år fick Svenska Dagbladets Guldmedalj. Olika falla ödets lotter…

Undvik slagsmål i hockey

Den förre NHL-spelaren Mark Moore pläderar i sin artikel inom sektionen ”Violence in Sports” för färre slagsmål i ishockey, mycket på grund av risken för svåra skador och framtida men. Några råd: förbjud ”head checking”, fyra-mot-fyra efter full tid (genomfört i Sverige), bättre och mer skyddande utrustning, hårdare straff för farligare tacklingar och inte minst – implementera hos tränare, ledare och spelare en förändrad attityd mot färre slagsmål under spel. En dag kommer någon att dö på rinken! Detta påminner mig om 1960-talets ”julunderhållning” i Stockholm under mellandagarna – en turnering som kallades Ahearne Cup efter ishockeyns dåvarande starke man Bunny Ahearne. Hit kom utvalda kanadensiska lag, som var mediokra ishockeyspelare, men duktiga slagskämpar. Det var på den tiden man kunde skrämmas med kanadensiska spelare. Idag är situationen helt annorlunda, mycket på grund av internationaliseringen av spelare i NHL. Slagsmålen har förvisso minskat i NHL, men ses fortfarande av många som en del av underhållningen.

Genus och sexualitet

I denna intressanta sektion diskuteras i några artiklar ett idrottsligt dilemma: hur man ska se på genusfrågan inom idrotten. Frågan har aktualiserats av diskussionen kring den kvinnliga sydafrikanske löparen Caster Semenya. Och hur ska man se på transitionsfrågan, det vill säga vid könsbyten. Det handlar också om att kvinnodeltagande i tidigare så kallat typiskt manliga idrotter. Damishockeyn har ju om än sent slagit igenom som olympisk idrott och inför Vancouver-OS pläderades det för dambackhoppning. I en initierad artikel tar sociologiprofessorn Ann Travers upp frågan till diskussion. Det praktiska resultatet? Dambackhoppningen röstades ner, vilket Travers betecknar som sexistisk exklusion. Här kan man påminna sig om att Vasaloppet för inte så länge sedan (sent 1970-tal) var bannlysta för damer. En av de konservativa krafterna var självaste Mora-Nisse. Jag minns själv 1976 att en av mina ”medlöpare” var en dam, där skägget halkade på sned – i första backen. Hon visade sig sedermera vara fransyska! Sexismen finns kvar inom idrotten, men situationen är bättre idag. Inom till exempel friidrotten har alla skrankor idag raserats – alla grenar är tillgängliga för både män och kvinnor.

Handikappidrotten

Den sektionen är tyvärr (undertecknad är handikappidrottsforskare!) den svagast representerade sektionen när det gäller antalet artiklar. En av artiklarna tar upp dopning inom handikappidrotten – ett knappast uppmärksammat fenomen. Den enbente kanadensiske löparen Earle Connor åkte fast för dopning strax före OS i Athen 2004. Conners var snabbast i världen i sin klass och storfavorit inför OS. Artikeln av sportjournalisten Grant Robertson beskriver ingående situationen för Conner före och efter avslöjandet. Ett annat idrottsligt dilemma är sydafrikanen som springer 400 meter med en titanprotes. Han var nära att kvala in till senaste OS och springer idag med ”abled-bodied”. Utvecklingen går framåt. I en annan intressant artikel skriven av Lauren McKeon ifrågasättes Special Olympics för att ha blivit för resultatinriktad. Special Olympics bildades i USA 1968 av bland andra Eunice Kennedy Shriver och är en verksamhet för utvecklingsstörda i 175 länder och med 3.1 miljomer medlemmar. Vartannat år genomförs sommar- respektive vinterspel – Special Olympic World Games – med tusentals deltagare. Spelen har mer karaktären av social gemenskap och motion än ren tävling. Men tydligen blir man även här mer och mer tävlingsinriktad. Special Olympics har en speciell sektion inom Svenska Handikappidrottsförbundet (SHIF) i Sverige. Ytterligare en hågkomst rörande Kanada: den enbente höjdhopparen Arnie Boldt var på 1980-talet en av Kanadas bästa höjdhoppare.

Avslutning

En rik bok med många intressanta artiklar, som väl speglar det kanadensiska idrottssamhället och de diskussioner som där förs. Men: det är knappast en bok för forskare, som söker fördjupad kunskap kring den kanadensiska idrotten utan i stället en bred fresk över diskuterade idrottsfrågor i Kanada under de senaste tio åren. Som underlag för diskussioner i idrottsvetenskap vid olika högskoleutbildningar kan den fungera väl – framför allt i Kanada men även i Sverige, eftersom vissa idrottsfrågor är allmängiltiga.

© Anders Östnäs 2011.