MFFs magiska år

EUROPACUPFINAL PÅ OLYMPIASTADION i München den 30 maj 1979. På övertid i första halvlek rycker John Robertson förbi Roland Andersson på vänsterkanten och får till ett långt inlägg. I straffområdet springer Trevor Francis fram snett bakom Ingemar Erlandsson, tar ett par snabba steg, hoppar upp nickar med stor kraft in bollen bakom en chanslös Janne Möller.

När domaren blåser av matchen en timme senare visar siffrorna fortfarande 1-0, och spelarna i Nottingham Forest kan strax lyfta den åtråvärda pokalen inför de drygt 66 000 i publiken. Malmö FF:s Europacupäventyr är över – ett äventyr som var, och fortfarande är, svensk klubbfotbolls största internationella framgång någonsin.

För den som vill veta mer så här tjugofem år senare, är Mats Wemans 1979 – När Malmö FF var näst bäst i Europa, perfekt läsning. Det är en spännande och initierad skildring som beskriver lagets väg från första mötet mot AS Monaco fram till finalen mot Nottingham Forest.

Men berättelsen tar sin början redan ett par år tidigare då den unge engels-mannen Bob Houghton tar över tränarjobbet i Malmö FF. Han kommer till ett Malmö där fotbollslaget på något sätt är en spegelbild av den ännu blomstrande industristaden. Framtidstron är stark och konjunkturerna pekar i rätt riktning. I horisonten reser sig den jättelika Kockumskranen – själva ursymbolen för industristaden Malmö, varvet bygger världens största båtar och i allsvenskan sopar MFF banan ren. (Under perioden 1965 till 1977 tar laget sju serieguld, tre stora silver och fyra segrar i Svenska Cupen.)

Wemans avstamp är logiskt. När Houghton sätter igång träningen en mild vinter-dag i januari 1974 introducerar han ett nytt fotbollstänkande som kommer att prägla inte bara Malmö FF utan hela fotbolls-Sverige under många år framåt.

Träningarna genomförs enligt helt nya koncept. Houghton understryker vikten av en klar lag­organisation och utvecklar och förklarar sina idéer kring pressure and support och push up för spelarna. Från att tidigare ha betonat fysisk styrka och individuell skicklighet som en formel för sportslig framgång, börjar ett annat MFF växa fram under Houghtons ledning – ett lag där den kollektiva styrkan och helheten kommer i första hand.

Houghtons betoning på kollektivet som den centrala enheten passade väl in i den sociala och kulturella miljö som MFF historiskt stod för. Weman antyder också att det var en avgörande orsak till att den i inledningen skeptiske MFF-patriarken Eric Persson tog Houghton till sig, och lät honom arbeta vidare med sina idéer.

För många av spelarna blev mötet med den Houghton, ”en oerfaren jävla engelsman” som den hårdföre backen Krister Kristensson säger vid något tillfälle, en radikal omvälvning. De lite mätta och trötta spelarna märker hur lusten och spelglädjen vänder tillbaka. Roy Andersson har uttryckt att det var som att börja spela fotboll en andra gång, och Staffan Tapper upplevde det som om fotbollen fick en ny dimension.

Efter de inledande kapitlen om Bob Houghton och hans betydelse går sedan Weman direkt vidare till begivenheterna 1978-79. Steg för steg lotsar han oss fram genom det stora Europacupäventyret, och under resans gång möter vi spelare, ledare och andra som var med, och som alla får ge sin bild av händelserna. Det hela är sammanställt på ett fint sätt, med en mix av matchreferat, vardagliga händelser, anekdoter, intervjuer och träffsäkra porträtt av skildringens huvudpersoner: Eric ”Hövdingen” Persson, den alltid lojale lagledaren Egon ”Todde” Jönsson, den ambitiöse Bob Houghton och några av de stora spelarprofilerna som Krister Kristensson, Puskas Ljungberg, Staffan Tapper och Bosse Larsson.

Utan att bli sentimental eller tjatig beskriver Weman MFF:s strapatser, och hur de, halvamatörerna från Sverige, mot alla odds lyckas avancera vidare i cupen. Samtidigt står det klart att resan mot München är kulmen på MFF:s framgångs-period under Houghtons ledning. Det går liksom inte att komma längre.

Bara ett år efter finalen lämnar Houghton MFF för en vidare karriär i den grekiska klubben Ethnikos. Det året slutar MFF tvåa i allsvenskan. Året efter går det ännu sämre med en femte plats, och många av de gamla storspelarna har redan varvat ner i de lägre divisionerna. Inte förrän 1985 när Roy Hodgson anländer når MFF nya allsvenska framgångar med en ny generation spelare som Martin Dahlin, Jonas Thern, Stefan Schwarz, Roger Ljung och Patrik Andersson.

Boken är samtidigt en skildring av en period då svensk fotboll fortfarande befinner sig i brytpunkten mellan amatörism och professionalism. Även om spelarna tränar ett par tre-fyra gånger i veckan så betraktar de fortfarande fotbollen i huvudsak som ett fritidsintresse. I samband med matcherna hör det alltjämt till med en och annan öl, och kanske en whiskypinne i bussen på väg hem. I förhållande till de stränga restriktioner och begränsningar som gäller för vår tids professionella fotbollsspelare är motsvarande scenario svårt att föreställa sig i våra dagar, även om sporten fortfarande (som tur är…) har sina bad boys.

Intressant är också resonemanget som sipprar fram mellan raderna här och där och som berör kopplingen mellan laget, stadens utveckling och rådande ideologiska strömningar. MFF har vid den här tiden ännu starka kopplingar till arbetarrörelsen och socialdemokratin. En majoritet av spelarna i klubben har sitt ursprung i arbetarklassen, liksom Croydon-sonen Houghton vars far var gammal hamnarbetare och fackföreningsman. Kollektiv solidaritet och gemensamma ansträngningar är några av fundamenten för den svenska välfärdsstaten som då ännu befinner sig i en utvecklingsfas. Det råder en gynnsam ekonomisk konjunktur, de stora industrierna går för högvarv och stadens framtid ter sig ljus. Är det en tillfällighet att det i denna miljö introduceras en spelmodell med stark betoning på kollektivet, där alla hjälper varandra och där varje spelare har uppbackning och understöd i varje avgörande moment. Var det rent av en socialistisk fotboll vi såg, undrar Weman.

Och om så var fallet, finns det då ett sam­band mellan den ekonomiska kris med hög arbets­löshet, företags­ned­läggningar osv. som följde under 80-talets inledning, och som innebar att industri­staden Malmö steg för steg började mista sin traditionella identitet, och Malmö FF:s sportsliga tillbakagång?

Och vad säger vi om tillståndet i dagens Malmö, som på många sätt är ett paradoxernas tillstånd. I vår vardag möter vi integration och nyfikenhet parallellt med segregation och isolering. Universitet växer och spottar ut brainpower, samtidigt som andelen lågutbildad arbetskraft är fortsatt hög. Dagligen kan vi läsa om ”tillväxtregionen” och ”framtidsstaden” samtidigt som arbetslösheten är konstant och uteliggarna blir fler och fler.

Skillnaderna mellan 70-talets tämligen homogena samhälle och vår tids postmoderna ingenmansland är uppenbara. Hur påverkar det en klubb som MFF, och vilken betydelse har MFF i ett sådant samhälle?

Kan det vara så att MFF med sin alltmer företagslika struktur och hållning närmst flyter omkring som en självständig ö utan direkta sociala band till samhället i övrigt? Kan det vara så att den tidigare känslan av gemenskap mellan klubb och anhängare ersatts av ett köp och sälj-förhållande? Under alla omständlig-heter har fotbollens kommersialisering definitivt inneburit en förändring av fotbollens ursprungliga kollektiva värderingar och sociala kopplingar.

1979 var allting annorlunda. Det är om detta, bland annat, som Weman vill berätta.