Etikprofessorns idrottsfilosofiska bokslut

Roger Melin
Högskolan Dalarna

Torbjörn Tännsjö, den svenske moralfilosofen som utifrån en konsekvent utilitaristisk position, där den underliggande utgångspunkten i hans argumentation alltid varit att maximera välbefinnandet eller lyckan i världen, i mångt och mycket befunnit sig i problematiserande av ”döendets etik” (med den kategoriseringen avser Tännsjö sina olika moralfilosofiska publikationer som rör områden som abort, transplantationskirurgi, eutanasi, och terminal sedering, och sitt arbete som ledamot i ett flertal olika medicinsk-etiska råd), har utkommit med sin andra memoarbok Etikprofessorn. För att försöka kategorisera Tännsjös bok skulle vi kunna kalla den för ”professionsmemoarer” (Tännsjö kallar själv boken vid något tillfälle som hans intellektuella memoarer), då dess innehåll mycket tydligt fokuserar hans arbete och tankar som moralfilosof (de få gånger det framträder mer privata beskrivningar lyfter Tännsjö snabbt in dem som betydelsefulla faktorer för hans moralfilosofiska utveckling och dess roll i den vidare professionella karriären).

Även om Tännsjö i sin moralfilosofiska gärning till största delen ägnat sig åt ”döendets etik” (och detta förhållande avspeglar sig även i antal kapitel som behandlar sådana frågor i memoarboken), så har han också gjort betydande insatser för idrottsfilosofi och idrottsetik.

Under en period på ungefär tio år arbetade Tännsjö en hel del med idrottsetiska frågeställningar, först i samband med fotbolls-VM 1994 och sedan i samband med att han och Claudio Tamburrini, som också har ett intresse av att filosofiskt reflektera över idrottens grunder och antaganden, hade samma behov av att resa med tåg mellan Stockholm och Göteborg. Dessa tio år sammanfattar Tännsjö egentligen i två av bokens kapitel, och under den här perioden var Tännsjö (till stor del tillsammans med Tamburrini) starkt pådrivande i att lyfta idrottsfilosofin och idrottsetiken i den offentliga debatten, genom vetenskapliga publikationer samt som organisatör av konferenser och som medredaktör för en antologi med idrottsfilosofiska artiklar. När det gäller Tännsjös egna arbeten inom idrottsfilosofiska fältet är det framförallt fyra områden som går att lyfta fram: dopingfrågan, nationalismen, frågan om män och kvinnors idrottande, samt de underliggande värderingar som idrottsintresset baseras på.

I grunden kan vi säga att det för Tännsjö är den sistnämnda problematiken som är det mest grundläggande problemet med idrotten som fenomen, och det är också den (tillsammans med nationalismen) som Tännsjö tycker sig kunna identifiera i samband med fotbolls-VM 1994. För Tännsjö blir idrottens yttersta problematik den att vi – det vill säga vi som älskar idrott – har attityder och värderingar som egentligen inte tål dagens ljus, att det finns en form av fascistoid tendens knuten till våra attityder och värderingar där vi upphöjer och hyllar den ”naturligt” starke, och därmed också uppvisar ett förakt för den svage, den som inte når framgång givet sina kroppsliga förutsättningar. Sedan tidigare, och även i sina memoarer, poängterar Tännsjö att det här handlar om attityder och värderingar hos de som uppskattar idrotten. För Tännsjö blir de andra identifierade problemområdena följder av denna fascistoida böjelse. Exempelvis menar Tännsjö att dopingförbudet inom idrotten ytterst vilar på denna fascistoida böjelse för medfödd styrka, och menar att det egentligen inte föreligger något rationellt skäl till att behålla dopingförbudet. Enligt Tännsjö är det inte möjligt att legitimera dopingförbudet utifrån de hälsoargument som idrottsrörelsen själva brukar lyfta fram (elitidrott i sig är ju skadligt, ja till och med i vissa fall dödligt); snarare finns det goda skäl att ta bort dopingförbudet för att därmed möjliggöra rättvisare förhållanden inom idrotten, inte minst mellan kvinnliga idrottare och manliga idrottare (och därmed möjliggöra ett upphävande av kön som klassificeringskategori inom åtminstone vissa idrotter). Personligen anser jag att Tännsjö, i och med han identifierat av våra underliggande idrottsvärderingar, har lyckats frilägga ett mycket centralt inslag knutet till idrotten som fenomen, men jag skulle gott och väl kunna tänka mig att problematiken skulle kunna lyftas till att vara ett strukturellt problem hos idrotten som sådan och inte ett individproblem: att idrott, i någon mening, är förbunden med fascistoida böjelser där en förädling och kultivering av det naturligt givna på ”naturliga” sätt upphöjs på bekostnad av naturlig svaghet och oförmåga till kroppslig förädling och perfektion.

Genom hela sin memoarbok är Tännsjö saklig, och argumentationen och bevekelsegrunderna för de olika teser som han ställer sig bakom eller förkastar framstår som mycket klara och tydliga. En rekommendation är att alla som är intresserade av att teoretiskt reflektera kring idrott, eller som själva är del av idrotten, faktiskt tar sig tid att läsa Etikprofessorn och, oberoende av om man delar Tännsjös uppfattningar eller ej, reflekterar och förhåller sig till dessa argument på samma sakliga sätt som författaren själv gör. Annars finns det en risk att det blir som vid en debatt om doping inom idrotten i SVT ungefärligen 2004 mellan Tamburrini och, bland annat, före detta simlandslagsledaren Hans Chrunak. Tamburrinis sakliga argument rörande problematiken med grunderna för ett dopingförbud besvarades av Chrunak med ungefärligen följande: ”Jag har aldrig förstått en filosofi tidigare, och gör det inte nu heller”. Sedan var diskussionen över.

Mot slutet av diskussionen kring dopingproblematiken lyfter Tännsjö fram att han (ungefärligen samtidigt som Tamburrini) tappade intresset för de idrottsfilosofiska frågorna på grund av upplevelsen av att området var begränsat och att sanningssökandet hos idrottsfilosofer till viss del kan ha varit begränsat på grund av olika (idrottspolitiska) hänsyn. Dock skulle jag vilja lyfta fram att Tännsjö, i slutet av sina memoarer, berör en problematik som är av stort intresse för idrottsfilosofin och idrottsetiken: möjligheten till genmodifiering och transhumanism. Givet att vi kan förändra genomet hos människor, och dessa förändringar kan ärvas i enlighet med naturligt urval, vad blir då konsekvensen för idrotten? Givet att vi kan skapa mer eller mindre avancerad artificiell intelligens, eller kombinera mänskliga kroppar med icke-biologiskt material, vad blir då konsekvensen för idrotten? Det är frågor som jag nu lämnar därhän, men jag hoppas att Tännsjö kommer tillbaka till idrottsfilosofin då dess teoretiska forskningsfält såväl som idrotten som social praktik behöver den kritiska och sakliga betraktelsen över idrotten som han tidigare har bidragit med. Förhoppningsvis bemöter inte framtiden Tännsjös kritiska saklighet med tystnad, ointresse och kunskapsförakt.

Copyright © Roger Melin 2019