Kroppen – en bortglömd dimension i professionell pedagogisk praxis?

Håkan Larsson
Gymnastik- och idrottshögskolan GIH, Stockholm

”Ordenes strøm kan stoppes, men kroppen er altid i bevægelse. Altid kommunikerende.” Så börjar den av danska författare nyligen utgivna antologin Kroppens sprog i professionell praksis – om kontakt, nærvær og personlig kommunikation. Kroppen är alltid i rörelse, alltid kommunicerande. En tankeväckande mening. Med och genom kroppen kommunicerar människor med varandra, ofta utan att vi tänker på det – och ofta på sätt som vi, om vi fick tillfälle att reflektera över vad vi signalerar, kanske inte riktigt skulle vilja. Men denna dimension blir ibland sorgligt bortglömd i den akademiska tradition som lärarutbildningen idag fogats in i. Antologins redaktör, Helle Winter, verksam som lektor på Institut for Idræt og Ernæring vid Københavns Universitet, betonar i bokens inledning att ”det kropslige og personlige har været en overset faktor i forbindelse med professionalitet, praksis og uddannelse” (s. 10).

Bokens ansats är bred. Bland författarna återfinns personer som är verksamma i pedagogiska, vårdinriktade och terapeutiska sammanhang, men den pedagogiska dimensionen är tydlig rakt igenom hela antologin, särskilt när det gäller det man kan kalla kroppslig kommunikation i professionella sammanhang. Redaktören själv, Helle Winter, undervisar och forskar i rörelsepsykologi, kroppsspråk, dans och det som hon kallar för ”det professionspersonliga”, ett begrepp som är centralt i antologin och som jag ska återkomma till. Redan i förordets första mening betonas det att boken är skriven ”meget tæt på praksis” (s. 8). Detta är ett uppsåt som författarna lyckas ganska väl med, även om jag inte uppfattar boken som en ”grundbok” på området.

Texterna i antologin är organiserade i tre ”spår”, eller delar. Den första delen berör en teoretisk, fenomenologisk och idéhistorisk tematik och handlar om varför det kroppsliga och det personliga har varit en förbisedd dimension i förhållandet mellan professionsutbildningar och professioner. I denna del återfinns bidrag av välkända danska forskare som Per Fibæk Laursen, professor vid Center for grundskoleforskning, Aarhus Universitet, Per Schultz Jørgensen, professor emeritus i socialpsykologi vid Danmarks Pædagogiske Universitet, med flera. Den andra delen ”går tæt på praksis” (s. 10). Bidragen här är i huvudsak författade av personer som kombinerar akademiskt arbete med praktiskt arbete. I denna del återfinns texter kring samspelet mellan det kroppsliga, det personliga och det professionella i vardagspraxis i en rad verksamheter som präglas av möten mellan ”experter” och ”klienter”. Det kan gälla i skolan, inom vården eller i terapeutiska sammanhang. Den tredje och sista delen behandlar hur ett ökat fokus på samspelet mellan det kroppsliga, det personliga och det professionella kan visa nya vägar för professionella inom områden som inkluderar undervisning, hälsa, omsorg och terapi.

Det finns här inget utrymme för att utförligt behandla alla de olika bidragen i antologin. Istället nöjer jag mig med att presentera grundläggande drag i texten, så som jag uppfattar dem, framför allt i de delar som har bäring på skola och idrottspedagogik. I bokens första kapitel, ”Ægte eller uægte? Om autenticitet og professionalitet” ger Per Fibæk Laursen en förklaring till samtidens ökande intresse för ”autenticitet” i pedagogiska sammanhang. I en tid då tilltron till traditionellt givna auktoriteter minskar, ökar istället tilltron till det som uppfattas som autentiskt, verkligt, genuint – kroppsligt. Det är inte längre säkert att professorn, med sitt kanske distanserade förhållningssätt till praktiken, på samma sätt som tidigare kan hävda sitt tolkningsföreträde framför personer som ger uttryck för en mer autentisk, eller en mera kroppslig, kunskap inom ett visst område. I det senmoderna samhällets alltmer fragmentariska värld betonas ”äkthet” (och kanske även ”naturlighet”; min kommentar) på ett helt annat sätt än tidigare – även om många kulturteoretiker framhåller en skepsis visavi frågan om äkthet. I vilket fall som helst, Fibæk Laursen pläderar för att de krassa omständigheterna idag kräver att personer som är verksamma i professionella sammanhang, där samspel mellan människor utgör ett centralt inslag, systematiskt behöver utveckla sin förmåga att agera autentiskt och med ett äkta engagemang.

I linje med resonemanget ovan belyser Per Schultz Jørgensen i kapitlet ”Den personlige underviser – i et vidensamfund” behovet av en ökad ”relationskompetens” hos undervisare för att möta samtidens uppluckrade tilltro till säker kunskap och absolut expertis. ”[D]e brede forventninger til underviseren går i dag”, framhåller Schultz Jørgensen, ”mod at underviseren er en del av en levende, konstant bevægende og reel vidensproces og kan forholde sig til den” (s. 29). Denna förändring innebär att undervisaren, eller läraren, idag är inplacerad i ett nytt relationsförhållande visavi sina elever som kräver att läraren blir mer personlig. Schultz Jørgensen föreslår att den personliga läraren utvecklar en kompetens som står på tre ben, professionalism (”faglighed”), pedagogisk metod och personlighet (s. 37f). Först när dessa tre dimensioner förenas i en och samma kropp, kan man tala om en ”personlig lärare”.

Inspirerad av Schultz Jørgensens ”triad” utvecklar Helle Winter i kapitlet ”Det professionspersonlige – om kroppen som klangbund i professionel kommunikation”, det första kapitlet i bokens andra del, begreppet ”det professionspersonliga”. Med detta begrepp vill Winter sätta fokus på ”nødvendigheden af at øge bevidstheden om kropslighedens betydning som klangbund for professionel kommunikation” (s. 74). Professionspersonlighet kan (s. 80) definieras som en kombination av

• Förmåga till egenkontakt, dvs kontakt med den egna kroppen och personliga känslor samt förmågan att vara närvarande i situationen samtidigt som man behåller ett professionellt fokus och en privat avgränsning.
• Förmåga att avläsa signaler och att bibehålla kontakt vid kommunikation, dvs rent konkret förmågan att se, lyssna och vara uppmärksam samt förmågan att både skapa kontakt med och sätta gränser i förhållande till andra människor.
• Förmåga att leda grupper eller situationer, dvs förmåga att ha en professionell överblick, utstrålning och tydlighet samt förmågan att vara närvarande i rummet genom en kroppsligt förankrad auktoritet.

Faran med att försumma professionspersonligheten i utbildningar, till exempel genom att allt för mycket betona ämnesmässigt och teoretiskt innehåll och genom att i allt för stor utsträckning överlämna ansvaret för att utveckla de kommunikativa förmågorna till individen, är att riskerna för ökad stress och så kallad ”praktikchock” uppstår i mötet med praktiken. En följd av denna praktikchock kan vara en ökad känsla av distans och maktlöshet (s. 86).

I kapitlet ”Krop, kinæstetisk empati og pædagogisk tone i undervisningsprocesser” skissar Charlotte Svendler Nielsen, forskare och lärare vid Institut for Idræt og Ernæring i Köpenhamn, på en fenomenologisk didaktik. Kapitlet handlar om kroppens roll i undervisningsprocesser i skolan och hur en ökad medvetenhet om denna roll bland lärare kan bidra till att utveckla praxis och möjligheter till lärande. Svendler Nielsen mejslar fram sin fenomenologiska didaktik utifrån två berättelser från undervisning, en berättelse om betydelsen av att se och bli sedd och en om betydelsen av att våga. Med hjälp av dessa berättelser framträder betydelsen av att ha förmåga att växla mellan det allmänna, eller det teoretiska om man så vill, och det unika, specifika, i pedagogiska situationer. Författaren sällar sig till pedagogen Van Manens kritik av den pedagogik som i allt för stor utsträckning viktlägger det allmänna snarare än det unika. ”Vi har en tendens til at se børn i kategorier forbundet med teorier, der er oppe i tiden” (s. 116). ”Kroppslig empati”, eller ”pedagogisk ton” är inget man lär sig genom att läsa kurslitteraturen eller att följa några guidelines. Det är en form av kunnande som kräver träning av förmågan att vara uppmärksam på olika saker i pedagogiska situationer.

En sådan förmåga att vara uppmärksam, och samtidigt kunna anlägga ett kritiskt förhållningssätt till sina egna för-givet-taganden, uppvisar lärarutbildaren Balder Brøndsted i kapitlet ”Vilde børn og pædagogisk lederskab – scener fra et idrætsprojekt”, som för övrigt är det kapitel i antologin jag läste med störst behållning. Brøndsted beskriver i kapitlet sitt arbete med ”vilda lekar” på en förskola. En viktig utgångspunkt för framställningen är den kritiska frågan ”Er idræt ubetinget det sociale vidundermiddel, som vi påstår?” (s. 120). Nedan har jag valt att gestalta kapitlet i stor utsträckning utifrån författarens egna ord:

Jeg fascineres af fodboldens evne til at motivere og skabe glæde og sammenhold i børnegruppen. Samtidig oplever jeg med begejstring, hvordan spillets struktur og klare regler gør det muligt for børnene at lege vildt, uden at nogen kommer till skade. Projektets mål om at bruge idræt som pædagogiskt redskab til at skabe plads til vildskab og samtidig lære børnene om grænser, ser ud til at lykkes … Efterhånden, som projektet skrider frem, går det op for mig at fodbolden også har en slagside. En del af børnene har meget svært ved at tabe og jeg oplever også eksempler på børn, som hoverer og gør nar af taberne, når de vinder. Derudover går det op for mig, at fodbolden på mange måder har en ekskluderende virkning på børnefællesskabet. En stor del af børnene er nærmest aldrig med til spillet og blandt dem, som deltager, oplever jeg et tydeligt hierarki mellem de gode og de dårlige. Til trods for spillets åbenlyse motivationskraft begynder jeg at tvivle på fodboldens positive indvirkning på børnefællesskabet (s. 122)

Allt detta låter kanske nedslående, men Brøndsted upptäcker snart att man som pedagog inte får stirra sig blind antingen på ”aktiviteten-som-sådan” eller på ”barnen-som-sådana”. Handlingsmönstren är inte endast en konsekvens av aktivitetens eller barnens inneboende egenskaper. När Brian Mathiassen från den enskilda firman Slåskultur (alltså slåss-kultur) dyker upp på förskolan får författaren Brøndsted nya insikter. Han upptäcker att pedagogens, eller ledarens, förhållningssätt har mycket stor betydelse för hur en ”vild” lek eller idrottsaktivitet artar sig bland barn. Mathiassen visar hur ledaren kan påverka utfallet av aktiviteten genom att vara ”et nærværende kropsligt kraftcenter i rummet”. Men författaren understryker att det inte finns någon universalformel för hur man blir ett sådant kraftcentrum. Man måste arbeta med sig själv; finna de personliga och professionella resurser som gäller för mig. Mot slutet av kapitlet konkluderar Brøndsted:

Idræt framtræder hverken som et socialt vidundermiddel eller som en pædagogisk fiasko. Idræt kan motivere og begeistre, men den kan også medføre nederlag, eksklusion og hierarkisering. Idræt kan medvirke til at lære børn regler, grænser og hensyn til andre, men det kræver en særlig indsats og indsigt, hvis ord skal efterfølges af kropslig handling” (s. 128)

Antologins tredje och sista del omfattar tre kapitel vilka, som nämnts ovan, handlar om utveckling av professionella kommunikationskompetenser och ledarskap. I ett kapitel med den för en pedagog intressanta rubriken ”At blive kastet for de sultne løver – om at integrere det professionspersonlige i en uddannelseskontekst” tillämpar Mathias Berg och Tina Thilo redaktören Helle Winters begrepp ”det professionspersonliga”. Författarna problematiserar relationen mellan ”teori och praktik”, eller ”[m]ellem uddannelsernes indhold og den reelle professionelle kompetence” (s. 142). Liksom tidigare författare betonar Berg och Thilo att det vid lärarutbildningarna blir ”problematisk, hivs professionsdidaktikken alene handler om kundskaber og færdigheder. Hvordan kommer de studerende til at stå i et personligt forhold til teorier og metoder? Her tænker vi ikke på et subjektivt følelsesforhold, men på at forstå sin professionelle opgave som noget, der også uundgåeligt kræver noget af ens personlighed” (s. 143). Kapitlet bygger på ”oplevelsesbeskrivelser” av studenter i lärarutbildningen från ett forsknings- och utvecklingsprojekt som alltjämt pågår, vilket kan förklara den något deskriptiva framställningen.

Boken avslutas med ett kapitel av antologiredaktören, Helle Winter, som heter ”Kroppen som læremester – guide til kommunikationstræning, lederskab og personlig udvikling i professionel praksis”. Som rubriken antyder, fungerar kapitlet som en sorts handbok i hur man kan utveckla sin professionspersonliga kompetens. Winter redogör här för hur man rent praktiskt i utbildningar kan arbeta med de tre dimensioner som ingår i denna kompetens: förmåga till egenkontakt, förmåga att avläsa signaler och bibehålla kontakt vid kommunikation, samt förmåga att leda grupper eller situationer. Mycket kortfattat handlar det om att träna sin förmåga att uppmärksamma sin kropps signaler, att se, lyssna och vara i rörelse, att reagera snabbt, kompetent, närvarande och effektivt i pedagogiska situationer samt att öva förmågan att inta och närvara i rummet. Utan att gå in på några detaljer upplevde jag detta kapitel som mycket givande i förhållande till mitt eget arbete som handledare och seminarieledare. Hur kan jag utveckla min närvaro och uppmärksamhet i seminarie- och handledningssammanhang? Hur kan jag utveckla min professionspersonlighet?

Mitt sammantagna intryck av boken är positivt. Innehållet behandlar en intressant och viktig tematik: kroppens språk i professionell praxis. Utifrån min horisont ligger boken även, med tanke på den senaste tidens starka akademisering av lärarutbildningen, helt rätt i tiden. Den tar fasta på att det är praktiken som professionsutbildningar är riktade mot, men den ger inte obetingat praktiken något tolkningsföreträde. Kritisk reflektion över vad som sker är a och o. Jag uppfattar boken även som ett väsentligt bidrag i den danska fenomenologiska idrottspedagogiska traditionen. Denna tradition är ganska olik den svenska mer sociologiskt präglade idrottspedagogiken. Detta ställer särskilda krav på en svensk läsare (eller på en läsare som inte är skolad i den fenomenologiska traditionen). Delvis upplever jag kapitlen som lite svårtillgängliga. Jag tror inte att det är en bok som jag skulle uppmana en svensk lärarstudent eller en lärare i idrott och hälsa att läsa från pärm till pärm. Däremot är bokens innehåll och tematik mycket relevant och av stor betydelse för alla lärare och lärarstudenter, oavsett ämne.

Möjligen som en konsekvens av de fenomenologiska utgångspunkterna ägnas, om jag får sticka ut hakan något, relativt lite vikt i boken vid frågor mångfald och skilda sociala villkor. Att reflektera över sitt kroppsliga vara får trots allt ses som en social praktik som ofta faller ett visst socialt skikt (läs: den akademiskt – gärna kulturvetenskapligt – utbildade medelklassen) i smaken. Linda Hejselbak Jensen och Helle Winter framhåller på sidan 155 att deras ”videnskabsteoretiske udgangspunkt er […] inspireret af en kvalitativ, fænomenologisk, hermeneutisk, postmoderne og narrativ tilgang …” (min emfas). Jag har emellertid svårt att se någon mer systematisk fördjupning av den postmoderna tematiken, där fokus, som jag ser det, då borde ligga mer vid mångfald, motstridiga krafter och förmågan att göra motstånd, än vid holism och strävan efter ett sammanhållet subjekt: att ”få ihop det”. Så sett betonar antologins olika kapitel mera vikten för pedagoger av att ”få ihop det”, än vikten av att kunna hantera mångfald, multipla identiteter och traditionsbrott. Dessa invändningar förtar dock inte det huvudsakligen positiva intryck jag fick av antologin. Den innehåller frågor som alla som arbetar med professionsutbildningar där kommunikation utgör en central tematik måste ta ställning till. Kroppen är, som sagt, alltid närvarande, alltid i rörelse – men ofta bortglömd.

Copyright © Håkan Larsson 2013