Bilder får ersätta tusentals behövliga ord

Oskar Krantz
Institutionen för socialt arbete, Malmö universitet

Ämnet för, och bakgrunden till, denna bok är att herrlaget från University of Illinois tog hem segern i USA-mästerskapet i rullstolsbasket 2008. Boken publicerades 2017. Innehållsligt får läsaren följa lagets resa från 2005 till segern, och detta skulle därmed kunna vara en relativt klassisk bok i genren vi tränade hårt under flera år men det gav resultat och till sist tog vi guld. Bokens fokus är författarens, tillika fotografens, bilder av denna resa, och av de tekniskt välkomponerade och snyggt ljussatta bilderna framgår med all önskvärd tydlighet att vederbörande är en tekniskt skicklig fotograf. Författaren är för övrigt universitetslärare i visuell kommunikation, något som tydligt framgår av bokens yttre form. De tekniskt högkvalitativa bilderna åtföljs av kortare texter som informerar läsaren om hur bilderna är avsedda att tolkas. Texterna är dessvärre inte av samma höga kvalitet som bilderna, och ger ett nästan övertydligt intryck eftersom varje detalj beskrivs och betonas med närmast klinisk blick.

Inledningsvis ges även viss bakgrund till rullstolsbasketens roll vid universitetet, vari  betonas att rötterna går tillbaka till 1948 då det första laget började träna. Beskrivningen av historiken ger en god, om än kortfattad, bild av framväxten av laget i både med- och motgång. Dessvärre är denna del av texten ytterst översiktlig, och sammanfattar över några sidor närmare 70 års utveckling. Det skulle alltså, utifrån den korta sammanfattningen, kunna finnas stoff för en betydligt mer detaljerad beskrivning. Framförallt skulle en djupare behandling kunna fokusera exempelvis både idrottsliga meriter och spelets utveckling över tid, samt i förlängningen även teknikutveckling, närmare bestämt hur basketrullstolar gradvis utvecklats, vilket i sin tur naturligtvis både har möjliggjort utveckling av spelet samtidigt som spelets utveckling ställt krav på nya konstruktionslösningar.

Efter den inledande delen, som förmodligen syftar till att sätta in guldmedaljen i ett historiskt sammanhang, följer bokens huvuddel, som alltså utgörs av ett antal kommenterade bilder av tekniskt hög kvalitet. Vid första genombläddringen känns det dock (bildkvaliteten undantagen) som att titta i en lagmedlems privata fotoalbum, eller möjligen en minnesbok för de närmast sörjande. Bildtexterna gör tappra försök att beskriva och påpeka det uppenbara, men eftersom det saknas försök att ge mer specifika beskrivningar (som skulle kunna höja blicken över bildernas respektive ramar) stannar de vid, om uttrycket tillåts, relativt lama påpekanden. Ytterligare en faktor som spelar in i bokens uppvisning av vad fotografen valt att betona är valet av bildvinklar. Det finns en viss tendens i bilderna att visa spelare uppifrån, förmodligen eftersom fotografen står upp till skillnad från spelarna. Detta är förmodligen inte avsiktligt, men leder dessvärre till ett ovanifrånperspektiv på dem som avbildas, vilket naturligtvis förminskar de individer som syns i bild. Fotografens, och bokens, perspektiv skulle därmed kunna beskrivas utifrån ett ableistiskt perspektiv, dvs där det funktionsfullkomliga utgör den icke-ifrågasatta normen.

Vidare betonar bilder och bildtexter motiven utifrån andra än mer idrottsligt relevanta perspektiv. Detta ökar möjligen allmänintresset för boken utifrån ett slags tabloidperspektiv, men… Är det verkligen syftet? I bildernas faktiska innehåll finns trots allt ett antal detaljer som uppenbart skulle kunna utvecklas, t ex hur val av taktik under olika matcher påverkat utfallet, eller hur olika spelare ges olika roller i olika uppställningar, med mera. Kanske är förklaringen till texternas utifrån detta perspektiv icke alltför kraftfullt betonade faktorer att författaren/fotografen helt enkelt inte är fullt medveten om vadbilderna i detta avseende visar eftersom motiven endast är intressanta i egenskap av fotogenisk möjlighet? Det skulle i så fall kunna ha kompenserats genom medförfattare med viss kännedom om hur rullstolsbasket fungerar, kanske t o m bjuda in lagmedlemmarna att bli mer delaktiga i bokproduktionen?

Samtidigt reser boken, totalt sett, frågor om hur en människa avbildas och hur avbildningen sätts in i ett sammanhang som motivet inte kan påverka, dvs vem har egentligen rätt till avbildningen av en människas kropp? Lagmedlemmarnas insatser inskränker sig till att existera, och de blir på så sätt statister, eller ett slags tolkade objekt, i en regisserad framställning som ger bildernas innehåll betydelser som skulle kunna vara bortom vad motiven själva anser vara ursprunglig. Kameran fokuserar, inte sällan, element som understryker bilden av idrottaren (med funktionsnedsättning) som annorlunda, som avvikande från ett slags norm om hur kroppar i allmänhet, och idrottares kroppar i synnerhet, ser ut. En bok om ett guldlag blir därmed en katalog över det kroppsligt annorlunda, ett sätt att åt var och en ge möjlighet att utse sin alldeles egna Andre. Med tanke på att bokens fokus är kamerans fokus, och inte motivens, är detta möjligen en icke uppenbart vildflugen tanke, även om tanken är recensentens, och inte självklart fotografens. Bokresultatet blir dock ensidigt, med kommenterade bilder av krockande rullstolar, proteser utan vidhängande kroppar, armar som sträcks efter bollar, och som framhäver spelarnas extrema motivation genom att understryka att träningen minsann börjar ganska tidigt på morgonen, och att konditionsträning är något som faktiskt framkallar svett även på rullstolsbundna kroppar. När det därutöver, något förvånat, understryks (och sedermera även hyllas) att människor med annorlunda kroppar minsann kan ha flickvänner, spela kort, och dricka vodka (om än icke självklart samtidigt), blir intrycket splittrat.

Boken blir alltså ett slags blandning, en bastard, som simultant försöker ge en i grunden god idrottslig prestation en överrock där det till varje pris måste framhållas att folk i rullstol är så förbannat vanliga, även om de kan ha annorlunda kroppar och vinna guld i världens hårdaste liga. De båda delarna, den vanlige och den guldvinnande, går inte riktigt ihop, och dessutom framgår tyvärr inte så mycket om hur laget faktiskt spelade basket för att vinna det där guldet. Av bilderna att döma skulle det lika gärna kunna vara ett guld i konsten att presenteras som att vilja vara vanlig.

Copyright © Oskar Krantz 2019

PS: Ja, just det… I förbigående nämner boken, närmast i en bisats, att under 2008, det år som utgör bokens zenit, tog både damlaget och herrlaget från University of Illinois guld i sina respektive mästerskap. Boken handlar enbart om männen.