Vad är idrott, och vad är idrottsfilosofi?

Den filosofiskt besvärliga frågan om hur idrott bör definieras, är något som länge upptagit inte minst idrottsfilosofer. Det som kommit att bli den vedertagna uppfattningen, är att en idrott definieras genom de formella och konstitutiva regler som gäller för den speciella idrotten.  Genom en sådan formell avgränsning, blir det exempelvis också möjligt att skilja mellan organiserad idrott och spontanidrott som inte bärs upp av ett nedtecknat regelverk.

Frågan om vad som konstituerar idrott är inte ointressant. Tvärtom. Däremot är den svårfångad. På sätt och vis ställs idrottsfilosofer och andra idrottsteoretiker inför problem liknande dem konstfilosofer brukar brottas med. För om en av konstfilosofins grundfrågor lyder: ”Vad är konst?”, så är en av idrottsfilosofins grundfrågor: ”Vad är idrott?”

Definitionsförslagen kan givetvis se olika ut beroende på vem man frågar. Men kanske är den rimligaste definitionen – vare sig det handlar om konst eller idrott – en definition som är cirkulär till sin karaktär. Om man anser att en cirkulär definition också är den vettigaste, skulle man kunna tillämpa konstfilosofen George Dickies definition av konst på idrotten.

I korthet går Dickies definition av konst ut på att det som ses som konst av ”konstvärlden”, (företrädesvis konstnärer, konstkritiker, publik och konstnärliga institutioner) i enlighet med de ramar som ”konstvärldssystemet” anger, är konst. På samma sätt skulle man kunna definiera idrott som det ”idrottsvärlden” definierar som idrott. Självklart kan man tycka att det finns något otillfredsställande med en sådan (cirkulär) definition. Möjligen vore det rimligare att fråga sig varför det överhuvudtaget är nödvändigt att definiera idrott. Ja, kanske är det bara slöseri med tid och tankekraft att ägna sig åt frågan. Ändå är det precis det idrottsfilosofer gjort ända sedan idrottsfilosofi blev ett fält inom den filosofiska disciplinen.

I en bok som kom i slutet av förra året ifrågasätter den brittiske filosofen Graham McFee nödvändigheten av en definition av idrott. Det finns nämligen något undflyende i varje försök att definiera idrott, på samma sätt som varje försök att definiera konst mest tenderar att leda till nya definitionsförslag. Varje försök att formulera den slutgiltiga definitionen bär med sig en överhängande risk att misslyckas. Frågan är om en definitiv definition överhuvudtaget gynnar idrotten. Kanske skulle en ”för bra” definition bli en hämsko för – ja – idrottens utveckling.

En definition medför, antingen den är för snäv eller för omfattande, en risk. Samtidigt är det som sagt något idrottsfilosofer alltid ägnat sig åt. Denna ”jakt” efter en tillräckligt bra definition gör kanske att idrottsfilosofin just inte skiljer sig från annan filosofisk verksamhet. Också denna fråga diskuterar McFee. På vilket sätt, frågar han sig bland annat, skiljer sig filosofiska etikresonemang i en idrottskontext från filosofiska etikresonemang i andra kontexter? Förs resonemangen på ett annat sätt? Är det en annan slags etik som undersöks och/eller formuleras? Inte vad McFee kan se. Kort sagt: vad gör idrott så speciellt? (I själva verket kanske kategorin ”idrottsfilosof” mest är ett marknadsföringstrick, och ytterligare ett ”bevis” för behovet av definitioner).

Precis när han ställt frågorna, och besvarat dem med att det egentligen inte finns något som skiljer idrottsfilosofers verksamhet från andra filosofers verksamhet, så inflikar han en reservation. Reservationen går ut på att argument – förvisso – kan formuleras för att passa en viss (och av författaren önskad) slutsats. Denna plötsliga tvekan inför sin egen kritik är förvisso defensiv, men inte desto mindre sympatisk.