Om långdistanslöpning

Löpning är en fascinerande idrott och grundläggande för många andra idrotter. Löpning omfattar allt från 100 m till maraton (42,195 m) och för att bli framgångsrik på världsnivå måste man specialisera sig. Ovan nämnda böcker har också specialiserat sig, nämligen på 5.000 och 10.000 m banlöpning.

Boken A World History of Long Distance Running omfattar perioden 1880-2002 och innehåller 9 kapitel om män och 3 kapitel om kvinnor samt statistik och ett index över de namn som nämns i boken. De kapitel som handlar om män är uppbyggda kring tongivande långdistansare under respektive tidsepok.  Författaren Roberto Quercetani är en italiensk journalist och historiker som har följt utvecklingen på långdistans i mer än 50 år och som 1950 var en av grundarna av förbundet för friidrottsstatistik. Syftet med boken är att återge långdistanslöpningens historia från de engelska pionjärerna på området till dagens afrikanska dominans på dessa sträckor.

En bok som innehåller så mycket fakta är svårsmält om ambitionen är att sträckläsa den. Stilen inbjuder inte heller speciellt till fortsatt läsning. Nej, det är inte den språkliga elegansen som gör denna bok läsvärd, utan just det den är till för – statistiken. Här får man veta i stort sett allt som är värt att veta inklusive mellantider i lopp där dessa har noterats. Som uppslagsbok är boken en riktig guldgruva att ösa ur. Det jag speciellt noterade var Nurmis USA-tour 1925 då han sprang 55 lopp på fem månader och endast besegrades i två. Jämför detta med de sparsamma framträdanden som dagens elitlöpare gör! En siffra som belyser utvecklingen är att de 20 snabbaste loppen på 10.000 m genom tiderna är gjorda av löpare födda i Afrika. Numera är det ju självklart att kvinnor tävlar i samma distanser som män, men för inte så länge sedan var det helt annorlunda. 1500 m kom med på OS-programmet 1972, 3.000 m 1984 (ersattes med 5.000 m 1996) och 10.000 m 1988. Svenska löpare omnämns med respekt, men eftersom Gunder Hägg huvudsakligen var 1500-meterslöpare ägnas ändå inte så mycket text åt svenskar. En som omtalas är Eric Backman, som påstås vara född i Acklinga. Det är för mig en okänd ort och jag har heller inte kunnat hitta den i någon kartbok. Sammanfattningsvis, en bra statistikbok som ger en intressant bild av långdistanslöpningens utveckling.

Zátopek tävlade för Tjeckoslovakien och gjorde karriär inom militären, vilket innebar att han inte i alla lägen själv kunde planera sitt tävlande utan snällt fick åka till de ställen han beordrades att tävla på. Efter slutet av Pragvåren 1968 berövades han sin militära rang och medlemskapet i kommunistpartiet och tvingades att arbeta långt ute på landsbygden i flera år.

Emil Zátopek var en glad och positiv människa och några av hans kommentarer är värda att berika eftervärlden med. ”En dag utan att vara på löparbanan är som en god middag utan vin eller en dag utan sol”. Hans kommentar till varför han grimaserade så mycket då han sprang var: ”Jag är inte tillräckligt talangfull för att springa med ett leende på läpparna”.

Boken ger en god inblick i en enskild världsklasslöpares karriär, från upptäckten, via de första segrarna, rekorden, OS-medaljerna och den successiva kvalitetsförsämringen till karriärens avslutning. Läsningen är intressant, men jag saknar den där riktigt entusiastiska beskrivningen av den gradvisa resultatförbättringen och kulmen med de tre OS-gulden. Tyvärr saknas också Zátopeks personliga kommentarer till sin karriär, vilket av bland annat politiska skäl var svårt, men som onekligen hade berikat läsningen.

En av historiens största långdistanslöpare är utan tvekan Emil Zátopek. Det är dock tveksamt om han är den störste genom tiderna som titeln Zá-to-pek! Zá-to-pek! Zá-to-pek! The Life and Times of the World’s Greatest Distance Runner på Bob Philips bok anger. Emil Zátopeks karriär inföll 1946-1956 med de tre guldmedaljerna på 5.000 m, 10.000 m och maraton vid OS I Helsingfors 1952 som kronan på verket. Bob Philips är en brittisk journalist som hade målsättningen att skriva boken under Zátopeks livstid (han gick bort 2000), men som på grund av stor arbetsbelastning inte hann göra det. Uppgifterna i boken bygger på statistik, andra personers uttalanden och offentliga uppgifter, men tyvärr väldigt lite på Zátopeks egna uttalanden. Zátopek hade ingen naturlig löpartalang och hans grimaserande och frustande bedömdes inte vara löpekonomiskt. I stället låg hans storhet i modet att ta ledningen i loppet och sedan hålla ett högt tempo under hela loppet. Han var också extrem i sin träning, speciellt intervallträningen som vid ett enda träningstillfälle kunde omfatta 60×400 meter! Hans träning gav resultat och 1947 var han snabbast i världen på 5.000 m och bland de 12 snabbaste loppen det året var han ansvarig för 10. Totalt tog Zátopek 4 OS-guld och 3 EM-guld. VM fanns inte på hans tid. På 5.000 m deltog han i 141 lopp och vann 120, på 10.000 m  vann han 54 av de 62 lopp som han ställde upp i. Tidens tand är dock obeveklig och stundtals grym. Haile Gebreselassie hade besegrat Zátopek med mer än två varv om man jämför deras bästa tider.